Varför ljuger alkoholister och narkomaner?

Jag känner inte till Olle Ljungs­tröm men läser mig till att han arbetar med musik och konst. Och så missbrukar han droger. Kanske har han slutat. Norstedts förlag har gett ut Olle Ljungs­tröms självbiografi Jag är både listig och stark. Fast den är inte skriven av honom utan av Elin Fredriksson och är således egentligen en biografi. Men det vill inte förlaget kännas vid så det pågår en rättstvist om vem som är den rättmätiga för­fattaren av boken.

Etiketter: missbruk medberoende

Inget av detta fångade egentligen mitt intresse när jag läste Clara Törnvalls recension av boken i Aftonbladet. Det som fick mig att haja till var att Clara Törnvall tar sig för att skriva det som så sällan skrivs. "Jag har två anhöriga som har supit ihjäl sig och jag tycker att missbrukare är tröttsamma." Jo, så är det ju. Men det sägs så sällan för folk vill inte verka fördömande och nedlåtande. Vi lever i en tid när många vill normalisera alkoholism och narkomani. Att vi ska betrakta dem som vilka sjukdomar som helst.

Clara Törnvall skriver: "Missbrukarens missuppfattning är att det är beroendet i sig som omgivningen fördömer. När det i själva verket är handlingarna som beroendet ger upphov till: Sveken. Lögnerna. Våldet." Detta är en viktig distinktion. En man som får en dödlig form av cancer börjar inte på grund av sjukdomen slå sin fru eller stjäla pengar ur sina barns sparbössor. Alkoholism och narkomani kanske är sjukdomar, men de är inte som andra sjukdomar.

Det finns två saker som kännetecknar personer som är beroende av droger. En är självklar men den andra inte.

  1. De berusar sig på drogen/drogerna gång på gång, trots att det alldeles uppenbarligen är till skada för dem; socialt, ekonomiskt, kroppsligt, känslomässigt osv.
  2. De ljuger.

Varför ljuger alkoholisten/narkomanen? Därför att det är det enda sättet som han/hon kan få ihop sin omöjliga ekvation. Kärleken till drogen och berusningen är stark, kanske starkare än kärleken till något annat. Samtidigt vill, och måste, vi alla leva i ett sammanhang. Vi behöver vårt jobb för pengarna och den sociala statusen, vi vill ha arbetskamrater, vi vill inte bli övergivna av vår familj. Förr eller senare inser omgivningen vad som håller på att ske med alkoholisten/narkomanen och agerar på olika vis mot missbruket. "Du måste sluta supa!" "Hittar jag en joint till i ditt rum åker du ut!" Då börjar den drogberoende ljuga. "Jag har inte druckit på en hel vecka." "Den där jointen är inte min, Sebbe la den där."

Det är så gott som alltid en smärtsam process att inse att en person som stått en nära och som man känt tillit till, i själva verket väljer drogen i första hand. Särskilt svårt är det för barn. En ung kvinna jag känner, vi kan kalla henne Jenny, hade en mamma som utvecklade alkoholism. Jenny var enda barnet. Pappan var av den tålmodiga sorten och stod ut längre än de flesta män skulle ha gjort men till slut gick det inte längre. Föräldrarna skildes. Jenny och pappan blev kvar i villan medan mamman flyttade till en lägenhet i en förort en bit bort.

Till saken hör att Jennys mamma var av bondesläkt och delägare i en jordbruksfastighet som gav hyfsade skogsinkomster då och då. Det vill säga pengar var ingen be­gränsning för hennes drickande. När Jenny skulle besöka sin mamma var hon sällan helt nykter och kunde inte göra de saker hon lovat sin dotter. Till slut vägrade Jenny besöka sin mamma. "Jag hatar henne!" sa hon till sin pappa. Kort tid efter det dog Jennys mamma.

Jag vet inte om Jenny fått frid med sig själv över att hennes relation med mamman fick så dåligt slut. Jag hoppas att hon kan känna att det inte var hennes ansvar, att hon som tonåring hade rätt att förvänta sig en mamma som gick att lita på.

Det var inget större fel på Jennys mamma. Innan alkoholen tog över var hon väl som folk är mest. Ingen ängel men trevlig att umgås med och, som jag tror i alla fall, en bra fru till sin man. Alkoholen gjorde henne till en dålig mamma.

Per Johansson