"Motstånd och kunskap har gett resultat"

Ove Rosengren var ideellt arbetande ordförande i Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, i 31 år. 2010 avgick Ove Rosengren som förbundsordförande i RNS. I samband med detta skrev han en personlig krönika där han berättar om sin egen och RNS historia och några vändpunkter som varit betydelsefulla i svensk narkotikapolitik. Han lämnade oss hastigt i stor sorg och saknad den 27 november 2012.

I min uppväxt ligger säkert en förklaring till att jag blev socialarbetare med intresse för missbruk. Min barndom kantades av fylla och bråk. Pappa som länge var både skicklig yrkesman och en arbetsmänniska valde och valdes så småningom av supen. Mamma var i mina ögon en ängel som alltid fanns till hands och stod kvar. Idag hade hon säkert försetts med etiketten medberoende. Själv övergav jag hemmets stökiga vrå och efter militär- och FN-tjänst samt några år som diversearbetare utbildade jag mig till socionom – ett yrke med ljusa framtidsutsikter eftersom den offentliga sektorn skulle byggas ofantlig.

Under senare delen av sextiotalet och som nyutexaminerad började jag att arbeta som barnavårdsassistent på missbruksenheten vid Maria Ungdom. Där träffade jag för första gången socialläkaren Nils Bejerot och hans vapendragerska kuratorn Gun Zacharias. Bejerots skarpsynta analys av narkotikasituationen bekräftades snart med råge i min dagliga konfrontation med en allt stridare ström av unga missbrukare, varav alltfler hade en påfallande normal barndom. Detta sagt apropå den söndertuggade tesen att allt missbruk berodde på taskig uppväxt. Precis som om alla svar fanns i det som hänt tidigare. Det är ju inte sant.

Bejerot klargjorde istället det centrala sambandet mellan det enskilda missbrukets kliniska förlopp och "smittsamhet" och därmed konsekvenserna för samhället i stort om det inte agerade konsekvent och kraftfullt. Han förstod att narkotikaepidemin närmast var lika självgenererande som mördarsnigeln och att bara ett kärvt klimat kunde ändra på den saken. Jag insåg snart att effektiv vård som regel måste stödjas av en kombination av restriktivitet och kontroll, parad med förståelse och medmänsklighet.

Den sanningen bekräftades sedan många gånger om under mina sju år som medlevare i Hasselakollektivet. Den tiden var sprängfylld av heta politiska diskussioner samt en i Bejerots anda ständig polemik mot det allmänflum som närmast blev statsideologi under sjuttiotalet. Det krävdes heller ingen större tankemöda för att fatta att just vård av kvalitet behövde en allmänt restriktiv narkotikapolitik för att dämpa narkotikans utbredning. Ty i takt med en växande problematik och därmed ökat tryck på vårdapparaten skulle självklart vårdens kvalitet dala och en liberaliserande eftergiftspolitik få gehör.Jag insåg snart att effektiv vård som regel måste stödjas av en kombination av restriktivitet och kontroll, parad med förståelse och medmänsklighet.

1979 valdes jag till ideellt arbetande ordförande i Riksförbundet narkotikafritt samhälle som ett decennium tidigare satts på fötter av Nils Bejerot. Han hade sedan femtiotalet fört sin egen strid mot den urspårade narkotikapolitiken och förstod som han sa att man måste "mobilisera allmogen" bakom motståndet för att avvärja en framtida samhällsfara. RNS folkrörelse- och bildningsambition tilltalade mig. Vid den tiden var jag ännu medlem i det socialdemokratiska partiet, som gradvis tonat ned klassidentiteten som meningsbärande innehåll och mer och mer omfamnade det terapeutiska begreppet "de svaga." Partiet utnämnde sig nu till allas vän och välgörare. Rörelsen, som det så vackert hette, vände ryggen åt den stolta självmedvetenhet som präglat den under dess storhetstid. Missbrukare betecknades som offer och fick som sådana alltfler rättigheter utan någon tydlig koppling till skyldigheter. De sågs som stackare, förlorare, och sådana kunde man ju inte vänta sig mycket av. Befrielsen från egenansvar kom i praktiken att fridlysa narkotikamarknadens enda oersättliga länk; köparen.

Arbetarrörelsen har än idag problem med att hantera just frågor som rör personligt ansvar och missbruk, även om man gjort sig kvitt de värsta stolligheterna. Själv fick jag det allt svårare att leva med den "postmoderna mentaliteten" och valde mig ur partipolitiken.

RNS drygt fyrtioåriga historia bär på mycket att vara stolt över. Detta trots att narkotikan har parkerat sig i samhället och att riksdagens mål "ett narkotikafritt samhälle" med tiden blivit en allt tommare fras, rent av en maskering för passivitet. Men utan RNS insatser hade med största säkerhet situationen varit värre. I en tämligen färsk FN-rapport beröms också svensk narkotikapolitik och då i synnerhet RNS och Bejerots del i framgången. Kombinationen av motstånd och organiserad kunskap har med andra ord gett resultat.

Det finns oförglömliga minnen och vändpunkter i det arbetet. Jag nöjer mig här med några enstaka. En sådan vändpunkt var till exempel den offentliga uppgörelsen med flumvänstern i ABF-huset i Stockholm 1977. Yngve Persson, Bejerot, K-A Westerberg och Jan Myrdal sopade då golvet med en högljudd stockholmsopinion som tyckte knarkandet var radikalt, en slags reaktion mot den borgerliga livsstilen. En annan var Janne Mattsons och Lasse Strömstedts provokativa inlägg i Dagens Nyheter samma år. Med bakgrund som före detta yrkeskriminella, som bytt sida, och visste vad det var fråga om, så kom deras uppbackning av en restriktiv politik baserad på vårdplikt, som en blixt från klar himmel. Artikeln vände upp och ner på världsbilden hos "frivillighetsapostlar" och åsiktsmannekänger och fungerade som en broms i den liberala utförsbacken. En absolut förutsättning för alla dessa framgångar har, när det kommer till kritan, varit vårt ekonomiska oberoende. Vi har således aldrig köat framför statens kassakistor.

RNS kan också ta åt sig äran för det konsumtionsförbud som tvingades fram under trycket av mer än 400 000 namnunderskrifter i slutet av 1980-talet. Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson gav motvilligt med sig och i ett svagt ögonblick lovade han till och med att "göra rent hus med knarket." Andra framsteg som RNS har viktig del i är den realistiska programpolitik som idag växer fram i arbetet mot narkotika i arbetsliv och skola.

En absolut förutsättning för alla dessa framgångar har, när det kommer till kritan, varit vårt ekonomiska oberoende. Vi har således aldrig köat framför statens kassakistor. Knappheten har i praktiken både varit ett bekymmer och ett positivt incitament. Fattigdomen har hållit opportunism och karriärdrömmar på avstånd. Ingen i våra led har kommit på tanken att hos oss trakta efter ett lönande kungadöme, men alla som så vill har kunnat få ett ansvarsområde.

Ett engagemang i RNS har i praktiken bränt broarna till frestande locktoner från etablissemanget och på så sätt hållit oss radikala. Detta gör oss idag tämligen unika i en tid när misstron mot politiker och hjälporganisationer ökar.

Narkotikabyråkrater kommer och går, men RNS består.

Ove Rosengren

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln