Åsikten: Narkotika-politikens skilda världar

Från Narkotikafrågan #4/2015. Jag reser en hel del och möter lärare, rektorer, elevhälsopersonal, poliser, förvaltningschefer, lokala 
politiker, socialarbetare och drogsamordnare runt om i landet. Jag 
föreläser och utbildar personal men fungerar även som rådgivare och konsult när skolan och kommunen ska utveckla sin drogpolicy. Vi kan då i lugn och ro sitta ner och arbeta med frågor som rör regler, handlingsplaner, rutiner, drogtester och samverkan. Det handlar om att få en praktiskt fungerande struktur i det dagliga arbetet med att förebygga, tidigt upptäcka och agera.

Varje gång slås jag av den vilja och ambition som finns i skolan och kommunerna. Det finns en oro för hur narkotikasituationen ska utvecklas men samtidigt ett starkt engagemang för att skydda skolmiljön och eleverna från narkotika och stödja och hjälpa dem när det behövs. Att användning av cannabis och annan narkotika ska vara förbjudet är för skolan en självklarhet, men också att det är vuxnas
ansvar att upptäcka, ingripa och ge stöd om elever ändå väljer att pröva narkotika.

Problemet är att få detta att fungera i praktiken. Ofta finns en osäkerhet om vad skolan kan, får och bör göra, ofta finns ”glapp” i systemen främst mellan skola och socialtjänst och allt för ofta riskerar
skolan att hamna i ”osäkert läge” där skolan är orolig för att en elev använder droger och gör en anmälan till socialtjänsten men inte vet och kan kontrollera om eleven fortsätter att använda droger eller ej.

Skolans vardag
Skolans frågor är många. En kommunal drogsamordnare har följande fråga.

Hej!
Jag skulle behöva prata med dig utifrån en narkotikahändelse på ett transportprogram på gymnasiet. Vi behöver täta till nätet vad gäller skolans möjligheter att agera i dessa situationer. Jag har just haft ett prat med Transportstyrelsen, vilket inte gav mycket.


I det här fallet hade fyra elever upptäckts röka cannabis på lunchrasten. Polis tillkallades och efter att bevisläget klarats ut med drogtest och erkännanden dömdes eleverna så småningom i tingsrätten för ringa narkotikabrott. Problemet var att eleverna var tillbaka i skolan dagen efter ingripandet och att det då stod lastbilskörning på schemat. Frågan var om de skulle få köra lastbil dagen efter ingripandet, och om inte när skulle de i så fall tillåtas köra, och på vilka villkor. I handlingsplanen stod inget om detta, rutiner saknades. Därför samtalet till Transportstyrelsen.

Inför ett möte med skolledning och elevhälsa på en annan gymnasieskola komm er följande mejl:

Hej!
Här är våra frågor inför mötet:
Vad gör vi när socialtjänsten inte vill eller tar lång tid på sig att träffa eleven och eventuellt ta drogtest? Vi vill att eleverna lämnar ett negativt test innan de kommer till skolan efter stark misstanke, om inte socialtjänsten möter oss, kan ett test ta flera veckor innan det görs. Vad är våra rättigheter mot socialtjänst, polis? Vad gör vi när eleven inte vill lämna test?


I skolans handlingsplaner står i regel att man vid oro och misstanke om att en elev använder droger gör en anmälan till socialtjänsten. Vad som då händer är dock ofta oklart, skolan får vanligen ingen
information, men förutsätter och hoppas att insatsen fungerar och att eleven är drogfri och kan fortsätta att gå i skolan. Men om detta inte fungerar finns en osäkerhet om vad man kan göra. Skolan upplever att man hamnar i ett ”osäkert läge” utan möjlighet att själv styra och ha kontroll över processen. 

En återkommande fråga gäller sanktioner och avstängningar.

Hej Staffan!
Det vi tycker är svårast nu är när en elev testat positivt eller medgett
missbruk/bruk. Att en elev på praktiska program inte kan delta i farliga moment innan drogfrihet är självklart men det svåra tycker vi är elever på mer teoretiska program. Kan de fortsätta i skolan som vanligt eller skall de stängas av tills negativa prover kan uppvisas? Finns det något lagstöd eller några riktlinjer för hur man ska hantera en elev som testat positivt?


Frågorna vittnar om både ett engagemang men också om osäkerhet.
Osäkerheten gör att en del skolor gör för lite eller inget alls av rädsla för att göra fel och få kritik från Skolinspektionen medan andra i sin ambition att ta tag i problemet överskrider gränserna, gör fel och får kritik. Detta är skolans vardag.

Skolan vet av erfarenhet att cannabisanvändning får konsekvenser. Elever som använder cannabis skolkar mer, får sämre betyg och avbryter oftare studierna. Risken för skador och olyckor i samband
med praktiska moment ökar. Vilken lärare vill sitta bredvid i lastbilen
när eleven ska köra men är osäker på om eleven röker cannabis? Erfarenheterna har också stöd i stabil forskning. Därför vill skolan
förebygga men också kunna agera. Skolmiljön ska vara fri från narkotika, eleverna ska inte använda cannabis och de vill att vuxenvärlden är tydlig.

En annan värld
Medan skolan kämpar för att eleverna inte ska använda cannabis eller andra droger driver storstadsmedias kulturredaktioner vad som närmast kan liknas vid en kampanj för att det ska bli tillåtet. Läser man Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia som fått översvallande och oreserverade hyllningar på kultursidorna framstår skolans arbete som något mycket konstigt, ålderdomligt och reaktionärt.

Förbudet mot användning av narkotika framstår som ett brutalt och inhumant ingrepp i den enskildes integritet och frihet och anses vara orsaken till den höga narkotikarelaterade dödligheten.

Svensk narkotikapolitik ses som sprungen ur Stalins Sovjet eller Maos Kina, bygga på moralism och ideologi och sakna stöd i forskning och vetenskap. Genom att tillåta användning av narkotika är man
övertygad att problemet ska minska. Den som trots allt får problem med sin drog hänvisas till doktorn och apoteket.

Vad som då skulle hända med elevers narkotikabruk, studieresultat och skolans arbetsmiljö är en fråga som inte verkar bekymra Magnus Linton eller hans supportrar. Men fråga gärna närmaste skolsköterska, kurator, lärare eller rektor – de vet.

Att följa kultursidornas narkotikadebatt ger en känsla av att förflyttas femtio år bakåt i tiden. Argumenten för att tillåta användning och legal förskrivning av narkotika återkommer, aningslösheten är densamma.
Skillnaden är att vi idag vet mer och har gedigen forskning om risker och konsekvenser av cannabisbruk. SVT:s dokumentär om Christianias barn är en viktig men tragisk på minnelse om de narkotikaliberala drömmarnas praktiska konsekvenser.

Medan skolan och folk i allmänhet vill skydda unga från missbruk av cannabis och annan narkotika vill Linton och hans supportrar göra det till en privatsak att röka på, genom att ta bort de juridiska
konsekvenserna för detta. Narkotikaliberalismen må framstå som en humanistisk idé med omtanke om missbrukaren men är i grunden djupt egoistisk.

Staffan Hübinette
Lärare, föreläsare och författare

 

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter