REPORTAGE: Gängen från orten

Från Narkotikafrågan #1/2016.
TEXT: Katarina Johnson. 
Tung machokultur. Cannabis. Misstro mot myndigheter. Trångboddhet. Socioekonomisk utsatthet. Desillusionerade medborgare och näringsidkare. Otrygghet på allmänna platser. Med ökad polisnärvaro kan inte allt åtgärdas, men kampen om rätten till lugn och ro på gator och torg är nu prioriterad i Tensta, Husby och Rinkeby. Poliserna är fler och jobbar intensivt för att alla ska kunna känna trygghet i sin vardag. 

Köldknäppen har suttit i ett tag. När temperaturen ligger runt tio minusgrader har den en klart dämpande effekt på gatuhandeln med droger. Den flyttar inomhus, till garage, portar och föreningslokaler. Då blir det knepigare för poliserna i gatulagningsgruppen att komma åt den, men det finns också fördelar.
    - När det är kallt blir människor mer lika varandra – vi har ju alla mössor, halsdukar och stora jackor på oss och vid första anblick ser de inte att det är vi. Det kan ta en liten stund innan gängen har fått korn på oss. För de har ju järnkoll på allt och alla här ute, säger Erik Ahnlund. Han kollega, polisassistent Björn Forslind nickar och säjer:
    - Men de har redan identifierat oss. Hör du? Aina är är, aina är här. Killarna som gick förbi varnar alla.

Vi befinner oss på Rinkeby torg, det är förmiddag en kylig dag i januari.
    - Alla känner oss och kan våra namn. Så fort vi kommer går ryktet, vi kan se en kille komma på moped och så fort han ser oss vänder han och far iväg för att varna säljarna. Det behöver inte betyda att moped-killen själv håller på med något, men sammanhållningen bland de unga är stor och misstron mot allt som har med myndigheter att göra har de gemensamt, säjer Erik Ahnlund.

Utanför en affär i hörnet av torget hänger en grupp unga män. Medan fotografen plåtar Erik och Björn i ena änden av torget går jag in i några butiker lite planlöst för att sedan, när jag kommit ut ur affären där killarna hänger, stanna en stund. Jag tar upp min mobil och fipplar lite. Killarna tar ingen notis om mig.
    - Det är aina där borta. De fotograferar. Visst är det aina?
    - Det är aina. Och kolla där, svarta bilen, aina?
Killarna tittar bortåt vägen där en svart bil kommer rullande.
    - Det är bara en vanlig Volvo, inte aina. 
Eftersom jag står kvar nära dem så börjar de nu kolla in mig. Jag står kvar med min mobil. De känner inte igen mig, jag hör vad de säger, de gillar uppenbarligen inte situationen. En halv minut senare har de skingrat sig. 

Inne på polishuset är det varmt och gott. Erik Ahnlund är 35 år och polis-inspektör i lokalpolisområdet Rinkeby. Det innefattar Tensta, Husby, Rinkeby, Spånga och Kista. Erik arbetar som gruppchef i en gatulangnings-grupp i området sedan två år tillbaka, men har jobbat på Järvafältet i fem år.
    - Narkotika är ett stort problem eftersom det är så utbrett och så fast förankrat i en tung machokultur. Nästan alla som säljer missbrukar själva och det handlar till nittio procent om cannabis. Samtliga säljare är män, den yngsta vi tagit har varit femton år, och de äldsta brukar vara runt trettio.

Erik säjer att droghandeln som försiggår kring t-banestationerna och de torg och centrumanläggningar som är i dess närhet, drar igång redan vid nio, tio-tiden på morgonen. Vanligen står en man strax utanför t-banan, och de får ofta tips från boende om speciella garage, trappuppgångar och likande där det är en massa spring, stök och handel. Erik plockar fram en film på datorn som visar hur droghandeln kan se ut på dagtid: Två män står utanför en port till ett bostadshus och byter pengar mot cannabis. Mitt i dealandet öppnas porten och en ung kvinna går ut precis mitt emellan de båda männens köpslående.
    - Så fort vi inte är i närheten sker det mesta relativt öppet. Samhället ska erbjuda en trygghet för alla sina medborgare, men den här tjejen, som kanske ska till skolan, går alltså ut genom sin port och därmed rätt igenom en pågående narkotikaöverlåtelse. Egentligen tycker jag inte att mitt huvuduppdrag är att jaga narkotika utan att ta tillbaka marken från de kriminella. Det är mycket det som motiverar oss som jobbar i gatulangning-sgruppen, att medborgaren i Tensta ska ha samma möjlighet till trygghet som den som bor i Bromma. Och då är att gå på narkotikan en metod eftersom den binder samman killarna och ger dem möjligheter att växa
som kriminella gäng.

För bara några år sedan var polisens situation mer ansträngd, men nu satsas det på Järvafältet. Var de tidigare ute sju, åtta poliser så var de många. Nu kan de en bra dag vara 30 poliser ute samtidigt.
    - Det har varit en stor förstärkning av resurser och det gör skillnad. Vi väntar med spänning in nästa trygghetsundersökning och vad de boende nu säger om situationen på allmänna platser. Vi vet att många är glada för att vi nu är så påtagligt närvarande i deras områden även om de inte alltid vågar visa det för oss på plats. De är ju observerade av de här gängen och gör kanske en tumme upp i smyg när vi cirkulerar eller griper någon. Men vid gripanden får vi jobba mycket strategiskt och alltid ha en plan B, för det finns alltid risk för fritagningsförsök och våldsamheter.

Erik tar fram en tuschpenna och ritar upp ett torg och drar lite pilar för att förklara hur:
    - Om vi har spanat på en person som står och säljer vid tunnelbanans utgång kan vi oftast inte bara gå fram två poliser och ta killen. Det är alldeles för stor risk att hans kompisar i närheten snabbt samlar ihop sig och går till anfall, alltså kastar sten och försöker få loss den gripne och liknande. Vid vissa platser och tider behöver vi vara tio poliser för ett ingripande som normalt sett skulle kunna lösas med två poliser någon annanstans. Och vi jobbar med olika strategier, ibland skickar vi iväg en målad bil med påslagna blåljus en bit ifrån för att dra bort uppmärksam-heten från torget där säljaren står. Några poliser kommer då inifrån tunnelbanan och lyfter i princip iväg säljaren och stoppar in honom i en bil som står parkerad strax bakom platsen för brottet. Vid sidan av torget står fler bilar om det skulle bli stök. Ofta fungerar det här bra, vi försöker undvika att göra stop-and-search, utan griper personer efter spaning och då på ett mycket planerat sätt.

Ett normalbeslag plockas vanligen fram ur en ”manbag”, en liten väska som hänger under jackan i en rem snett över axeln med plats för telefon, pengar och portionsförpackad cannabis. Väskan är lätt att bära och att springa med. Haschet brukar ligga i små plastpåsar i stänger om 2-3 gram och kostar runt en hundring grammet. Mellan 30 till 100 gram per beslag är det vanliga. Men de har också beslagtagit ovala sväljkapslar som till deras förvåning innehållit cannabis. I sådana brukar det annars normalt ligga heroin.
    - Här ute är cannabis den klart dominanta drogen. Ibland tar vi lite kokain och tabletter, typ Tradolan och bensodiazepiner, också. Men alkohol existerar knappt i området. Däremot har vi stora problem med drograttfylla och de som åker fast här har nästan alltid cannabis i kroppen. Aggressiv körning är dessvärre vanligt, killarna far runt på cykelbanor med bilar, saknar ofta körkort och är påverkade, säger Erik Ahnlund.

Erik och hans kollegor håller alltså mest på med vad som kallas ”kort spaning” som går ut på att cirkulera, störa, gripa.
    - Vi telefonavlyssnar i princip aldrig eftersom det handlar om så många personer som säljer, det finns inte utrymme för det. Men nu har vi en längre spaning på en kille som vi uppfattar som en ledarfigur som många ser upp till. Att gripa en sådan person ger ett bra symbolvärde för de som avundas honom hans liv. De här killarna kan ju ha tio, tjugotusen i fickan och sånt imponerar. De bär dyra jackor för sju tusen, ofta ser vi dem i samma sort, till exempel från Sail Racing som vi är rätt säkra på kommer från samma ”smash and grab”, även om vi inget kan bevisa.

Klädseln bland de unga killarna i området är lätt att snabbt förändra så att de blir svåra att identifiera. Huvor dras över skallar, skidhalsdukar dras upp så att bara en springa för ögonen syns. Poliserna bär ofta kamera på
bröstet, och på filmer på Eriks dator i polishuset ser man situationer som är stökiga och där de unga männen vid tjafs direkt maskerar sig. 

Om polisens mål med sitt arbete är att störa de kriminella i deras verksamhet, så är motstrategin för brottslingarna att göra det så svårt som möjligt för polisen att sköta sitt arbete. Att genom våld och hot om våld få polisen att dra sig för att utföra sina uppgifter. Poliserna måste ständigt vara på sin vakt, de måste vara många och ha backup-planer om de blir omringade och angripna. På en film där man ser hur polisen har stoppat en bil ser man hur det helt plötsligt kommer en stor gatsten flygande mot en polis som står och håller koll.
    - De där gångbroarna brukar de slänga sten ifrån. Ibland har de byggt upp lager med gatusten där, men när de nu rustar upp i området så tar de bort betongen vid sidorna och ersätter det med ett genomskinligt material så de inte kan bygga upp sina stenlager i det fördolda. Det finns ju mycket i själva miljön här som inte är bra ur säkerhetssynpunkt, säger Björn Forslind och pekar upp mot några broar när vi åker runt i området i en svart Saab.

De vapen som gängen använder mot polisen är av typen sten, lastpallar, smällare och raketer. Inte skjutvapen.
    - Det finns såklart skjutvapen, och nog skulle en del kanske vara sugna på att använda dem, men de vet att om de drar vapen mot oss så skulle det omedelbart krylla av poliser här. Men det vill de såklart inte, säger Erik Ahnlund. Björn Forslind fortsätter:
    - Det skulle helt enkelt vara dåligt för deras business. För i slutändan handlar allt om pengar.

En man boende i Tensta ringer mig en eftermiddag efter att ha fått tips om att jag söker boende i området med åsikter om situationen. Mannen är så pass rädd att han ringer från dolt nummer och inte vill uppge sitt namn, än mindre träffa mig. Han pratar klanderfri svenska med en lätt brytning.
    - Det är gängen som kontrollerar området och de har koll på allt. För din egen säkerhet ska du veta det om du ska dit och fråga runt. Då ska du ha polisen med dig, för då är det säkert. Så fort polisen kommer så blir det lugnt, men fem minuter efter att de har åkt så är de här killarna igång igen.

Mannen berättar att han har barn och inte vill att de ska gå in på till exempel Pressbyrån nära tunnelbanan eftersom gängen hänger där. Han beskriver de unga männen som aggressiva och lättantändliga. Killarna säljer droger, det vet alla, och har dyra kläder och halssmycken. Han har hört att de tjänar fyra till femtusen kronor om dagen. Pengarna tjänar de på droghantering, inbrott och rån, säger mannen.
    - För två, tre veckor sedan kom en tobaksleverans till Pressbyrån. Chauffören, en man i sextiofemårs åldern, blev misshandlad av de här pojkarna och de tömde hela bilen snabbt. Polisen kom efter bara några minuter, men då var bilen redan tom och killarna borta. Chauffören fick åka ambulans till sjukhus. Och när de tar killarna så släpps de på en gång, vansinnigt! Så kan vi inte ha det, hur kan du tas för brott och så sedan gå fri direkt? De fortsätter ju bara med sin kriminella verksamhet, det är inte klokt att de får gå till på det här sättet, det måste till en ändring.

Mannen är upprörd och säger att han ser hur folk från stan kommer och köper sina droger, och hur de efter avslutad affär vänder tvärt och åker tillbaka till sina trygga områden.
Vad ska man göra åt situationen?
    - De kriminella ska bort från gatan, polisen ska inte bara ta dem för förhör, de ska låsas in. Sedan måste de erbjudas alternativ, sysselsättas helt enkelt. Om vi inte kommer åt de här gängen nu så står de som nu är småpojkar på tur att ta över om några år. Det är en hemsk tanke! säger mannen.

Polisen bekräftar den anonyma mannens berättelse om rånet på chauffören. De säger att en annan man i sextioårs åldern blev brutalt misshandlad i ett garage i Tensta centrum av ett gäng unga män i huvor för någon vecka sedan. De vet inte varför, men säger att det kan räcka med att en bil har parkerats fel, eller att killarna får en tillsägelse om att inte stå och röka.
    - Och du ska för din egen säkerhets skull inte vara ute här med en kamera och ställa frågor utan oss, för det är större risk att det blir tjafs än att det inte blir det. Folk från media har blivit rånade på sin utrustning när de har varit här och försökt jobba, säger Björn Forslind och stampar med fötterna mot den isiga marken för att hålla värmen.

Ulrika By på DN har skrivit en hel del från Järva. När hon och en fotograf i flera dagar hade varit i Tensta ville de ta en överblicksbild från ett hustak. Med hjälp av väktare tog de sig upp. Plötsligt rusade fyra, fem killar dit, knuffad en väktare och ryckt sönder tröjan på en annan. De dyra kamerorna, som fotografen hade lagt ifrån sig, snodde de.
    - Kamerorna är så dyra att vi har dem oförsäkrade eftersom försäkringen i sig är så dyr. Men i Tensta går ryktet fort. Inom en vecka fick vi tillbaka minneskorten av en person som jobbar där. Men generellt sett var attityden även hos de vuxna att det inte var synd om oss som förlorade kamerorna. De var väl ändå försäkrade, resonerade man, säger Ulrika By.

Erik Ahnlund berättar att även Efterlyst har varit i Tensta och blivit hotade och fått sten kastad mot sig.
    - Men man ska komma ihåg att nittionio procent av de som bor här är hederliga vill leva bra och trygga liv. Kanske är det en procent som missköter sig och står för nittio procent av alla brott. De här killarna är väldigt kaxiga och macho i grupp. Men när vi har plockat in dem och förhör dem tycker jag ofta att de mjuknar. Inte så att de berättar allt, men de framkommer oftasnabbt att det handlar om vilsna själar som har haft det ganska så tufft i sina liv. De flesta har utländsk bakgrund, de bor trångt, har hoppat av skolan och de enda förebilder de har är de äldre killarna med snygga halskedjor och dyra kläder. Hemma delar de rum med flera syskon och sover i våningssängar som står tätt. För trångboddheten är stor, jag har varit i en trea där det bodde sexton personer. Men det känns ofta svårt när vi har mötts som människor, jag känner att jag skulle vilja kunna erbjuda dem något men jag har inte så mycket att komma med.

Erik Ahnlund tystnar, säger något om bostadsbrist och arbetslöshet och landar i sin vanliga insikt: Han är polis och hans uppgift är att göra samhället till en trygg plats för alla. Hans jobb är inte att fixa fram bra skolor, meningsfull fritid, fler bostäder och arbeten. Det ansvaret ligger någon annanstans. 
    - Men vi har startat upp ett arbete med socialtjänsten kopplat till de unga vuxna vi griper. Alltså de som är från 18 år och uppåt. Det handlar om att vi på ett enkelt sätt ska kunna överföra information till "soc" som direkt kan ringa killarna och börja motiverande samtal kring att bryta det destruktiva livet. Vi ger också killarna numret till "soc" och även om de inte ringer dem första gången, eller ens andra gången vi griper dem så gör det kanske det så småningom. Inte minst brukar det finnas en förändringsvilja om de träffar en bra tjej eller får barn. 

Föräldrarna till de tonåringar som grips reagerar på olika sätt när polisen kommer. Ibland blir de väldigt arga på sonen, narkotika är bland en del förknippat med stor skam och det är också det som bekymrar en del killar mest när de blir gripna: Föräldrarnas reaktion. Men kanske ännu mer vanligt är en trött uppgivenhet.
    - Jag får ibland känslan av att en sons knarkdealande inte är familjens största problem. De kan ha så mycket annat att brottas med, som en massa vänner och släktingar boende hos sig, dåligt med pengar och liknande. Lägenheterna vi besöker är ofta väldigt slitna och nergångna, det är kalt, ont om saker, det finns kanske bara en playstation att sysselsätta sig med. Kläderna ligger i en hög på golvet bland matrester. Det är inte direkt en miljö som erbjuder lugn och ro för till exempel läxläsning, säger Erik Ahnlund.
    - Nej, det är torftigt och killarna drivs ut på gator och torg. De kan sitta i en bil och röka på och deala en hel kväll. De äter på grillen och lever allmänt ohälsosamt, säger Björn Forslind.

Många föräldrar som blir upprörda på sina barn när de grips vill snabbt se en omedelbar inlåsning av dem. De har svårt att förstå att det tar uppemot ett halvår innan det blir åtal. Och innan det där åtalet blir av så har förövaren ofta gripits några gånger till.
    - Eftersom många hävdar att narkotikan de har på sig är för eget bruk så vill vi ta en köpare och langaren samtidigt så att vi kan få ett åtal om överlåtelse. För även om en säljare har 50 gram på sig i portionsförpackningar så hävdar han alltid att det är för eget bruk. Oftast är det lokala förmågor som handlar av killarna, men vi har även tagit köpare som kommer från till exempel innerstan. De vet att det kan åka ut i orten, som de säger, och att det alltid finns säljare kring t-banan i vårt arbetsområde.

Under de timmar vi varit runt så ser vi nästan bara män och killar i olika åldrar. Tjejerna, var är de?
    - Ja, de syns inte så mycket. Det är en machokultur här och tjejerna är väl i skolan, på jobbet eller håller sig hemma. För vi ser dem inte ute särskilt ofta. Det är en annan värld här, säger Erik Ahnlund.

Christoffer Bohman, som arbetar med ledningsstöd till lokalpolisområdeschefen, berättar om att polisens nationella operativa avdelning har identifierat femtiofem utsatta problemområden i Sverige. Av dessa platser är det fjorton ställen som definieras som särskilt utsatta, bland dem Tensta, Rinkeby och Husby i hans lokalpolisområde.
    - Här har vi ju nu extra polisresurser. Några av kriterierna för satsningen är väl uppfyllda. Det handlar till exempel om att de boende inte är benägna att delta i rättsprocesser eftersom de upplever en potentiell hotbild från kriminella i området. Det är då svårt för polisen att fullgöra sitt uppdrag och dessutom finns det parallella samhällsstrukturer. Polisen är inte den kanal de boende vänder sig till i första hand i utsatta lägen. Vi vet också från den stora nationella trygghetsundersökningen som gjordes 2014 att våra områden står ut jämfört med Stockholm i övrigt. De boende vittnar om oro och otrygghet.

Vad kan man göra åt det?
    - Genom ökad närvaro av polisen så blir det såklart lugnare. Vi skulle också vilja kameraövervaka vid torgen och centrumanläggningarna så samma sätt som man gör till exempel vid Stureplan och på vissa ställen på Södermalm. Datainspektionen har tyvärr sagt nej, de menar att det skulle vara integritets-kränkande för de boende. Men det är en fråga som lever, vi har inte givit upp. Det är ju för att öka medborgarnas trygghet vi vill ha övervakningen.

De näringsidkare som finns vid dessa torg har det inte alltid lätt. Vad gör man när ett helt gäng på tio, femton unga män kommer in och börjar förse sig? Jag går runt och pratar, men få vill berätta för en journalist. Till slut får jag ett telefonnummer av en anställd som ber mig ringa hens chef. Chefen är misstänksam, var ska jag skriva om det här? Vem kommer att kunna läsa det?
    - Jag vill inte prata för då får jag bara problem och det finns ingen som skyddar mig. Polisen och politikerna skiter i oss här ute. Vi får klara oss själva.
Jag frågar om hen inte märker av polisens ökade närvaro? Den räcker inte, menar affärsinnehavaren.
Hur ser hen på frågan om kameraövervakning?
    - De skulle vara bra. Men nu vill jag inte prata mer. 
Klick.

Om några år ska det byggas ett stort och säkert polishus på Rinkeby Allé. Det ska ha plats för 250 poliser. Möjligen ska även polisens kontaktcenter flytta dit och då handlat det om 100 personer till.
    - Vi tar över två huskroppar från Familjebostäder där vi i princip behåller skalet och i övrigt gör moderna och bra anpassade lokaler. I februari 2018 är det tänkt att vi ska flytta in, säger polisintendent tillika lokal polisområdeschef Niclas Andersson.
Det nya polishuset är en del i den stora satsningen i området. På sikt ska det även bli mer poliser där, bland annat ska det finnas minst en områdespolis per 5000 invånare.
    - Det är en viktig prioritering, rikspolischefen har bestämt detta.
Erik och Björn ser fram emot ett nytt polishus. De älskar sitt jobb, känslan av att få vara med och göra skillnad motiverar dem.
    - När en medborgare ger oss en tumme upp... det kan driva en framåt en hel dag, säger Erik Ahnlund.

Katarina Johnson
 

Kommentar
Två veckor efter att jag gjort reportaget ringer jag Erik Ahnlund för att ställa en kompletterande fråga. Jag får då veta att det hänt en del sedan sist vi sågs -  den svarta Saab som vi var ute och åkte i blev uppeldad då två poliser var i Rinkeby för att besöka den somaliska föräldraföreningen.
- Det var den enda bilen som eldades upp, så de vet nog vad de gjorde. Dessutom blev en målad polisbil sönderslagen i Tensta i förrgår. Och när det för några dagar sedan var en biljakt i Tensta centrum så samlades runt 40 unga män och slängde flaskor mot polisen, berättade Erik Ahnlund

Arkiv

Senaste nyheter