Malmö – Sveriges drogliberala Mecka

Från Narkotikafrågan #1/2018 av Nils Littorin.
På kullerstensgatan från Möllevångstorget ner till Folkets park
ligger ”Knarkrondellen”.
Hasch, piller, amfetamin och heroin erbjuds av unga killar. De söker den förbipassarendes blick, söker den kontakt som leder till en enkel transaktion av narkotika. Köpet sker utanför dagiset längre ner på gatan eller i en närbelägen trappuppgång. Vänner som bor i området är rädda i sina egna hem. Ringer de polisen för att få bort knarklangarna från porten så kommer de sällan.

För några år sedan protesterade ilskna föräldrar mot den
öppna narkotikatrafiken utanför förskolan. Polisen kallades in till
ett föräldramöte. Mitt under pågående möte upptäcktes dealande
ungdomar utanför och konstaplarna fick göra ett gripande.
Min egen granne säljer svartsprit och öl. Ibland stannar en
lastbil utanför vår bostad och back efter back med alkohol lyfts in
som sedan sprids från ett av hundratals dolda Systembolag som
aldrig stänger. Och på varje lokal pub sitter en rad av förortskillar
framför JackVegas-maskinerna och spelar bort sina pengar. Det
finns många ingångar till missbruk och beroende i Malmö.
Inom beroendemedicin talas om cues – en inlärd respons
hos den beroende på drogrelaterad stimuli som utlöser craving
– ett starkt begär efter drogen. Malmös blomstrande drogmarknad
lämnar inte den beroende i fred. Hur bli drogfri när tillgången
är så omfattande?
Sedan 2014 pågår ett experiment med ”Vårdval LARO” i
Skåne. Privata mottagningar konkurrerar med de offentliga om
patienterna på en marknad för opioidberoende. De tidigare strikta
reglerna för att få ingå i programmen har tagits bort, och köerna
till LARO var redan innan vårdvalet ett minne blott.
Men boten riskerar att vara värre än soten. Den narkotikarelaterade
dödligheten är fortsatt hög och LARO-programmen
läcker narkotika ut på den illegala marknaden. Som grädde på
moset fakturerar de privata mottagningarna skattebetalarna skyhöga
belopp jämfört med de offentliga.
Tillgången på narkotika och alkohol har inte på mycket länge
varit så stor och Malmö har blivit ett drogliberalismens Mecka.
När Cannabislobbyn i höstas höll konferens valde de Malmö. Detsamma gjorde narkotikaliberala debattören Magnus Linton för att
lansera sin bok.
Samtidigt får vi höra från såväl renommerade forskare som
Markus Heilig som ideologiskt drivna debattörer att den svenska
restriktiva narkotikapolitiken är problemet. Det är den restriktiva
politiken som dödar. En myt som upprepats så att det nästan blivit
en sanning.
Från min horisont som läkare och Malmöbo nödgas jag fråga:
Var finns denna restriktiva politik? Lever dessa debattörer i ett
parallellt universum? När ungdomar kan gå ut på torget för att
köpa hasch och piller av jämnåriga kriminella eller med ett knapptryck
beställa livsfarlig narkotika på nätet så är inte politiken restriktiv
utan liberal. När riksdagens partier minskar tullens resurser
trots rekordbeslag av narkotika vid Öresundsbron så är det en
politik för ökad tillgång, missbruk och skador på individ och samhälle.
Våra gränser står oskyddade stora delar av tiden.
Annika Strandhäll (S) har fått narkotikan på sitt bord men
gör inte mycket för att genomdriva den politik för ett narkotikafritt
samhälle som hon i ord bekänner sig till och som svenska folket
enligt opinionsundersökningar vill ha. Stefan Löfvens regering
har under den här mandatperioden inte gjort mycket mer än att
göra det enklare att starta sprutbyten. De narkotikarelaterade
dödstalen är på en nivå vi aldrig varit i närheten av tidigare. Narkotikapolisen är i det närmaste nermonterad. Under tiden fortsätter drogmarknaden att blomstra.
Möjligheten till räddning finns i det djupt rotade folkliga motståndet
mot droger, som ännu väntar på att organiseras till den
motkraft som måste till för att vända utvecklingen.
NILS LITTORIN, LÄKARE

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter