Churchill gav aldrig upp

Osökt kommer jag att tänka på Winston Churchill när den danska förskrivningen av heroin till heroinmissbrukare kommer upp i debatten.

Churchill var kanske 1900-talet allra största politiker, vilket sannerligen ingen hade kunnat förutspå före Andra världskriget. Han hade haft sina upp- och nergångar i den brittiska politiken under många decennier. Misslyckats som minister under Första världskriget, gått över från det konservativa partiet till de liberala för att senare byta tillbaks igen. Under trettiotalets vurmande för pacifismen hade han förespråkat upprustning – för döva öron. Han menade att Hitler var mycket farlig och måste mötas med militär makt.

När sen den mjuka linjen mot Hitler misslyckats och Tyskland ockuperat i stort sett hela Europa utom Schweiz och Sverige (Italien, Spanien och Portugal var redan tidigare på Hitlers sida och med Sovjet hade han en ickeangreppspakt) tog Churchill över som premiärminister sommaren 1940. Storbritannien stod då så gott som ensamt mot Hitler. USAs president Roosevelt skickade vapen, vilket Kongressen stödde med stor tvekan.

Tyska bombplan vräkte bomber över England och det såg verkligen mörkt ut för det Förenade Kungadömet. I Churchills samlingsregering fanns flera som var beredda att sluta fred med Hitler i hopp om att den inte skulle bli alltför förödmjukande. Kanske nåt i stil med Frankrike som delats upp i en ockuperad del och en "fri" del med Vichy som huvudstad.

Detta var inget för Churchill. Han talade direkt till allmänheten i Storbritannien i radio och vädjade till deras patriotism och försvarsvilja. Landet tog sig igenom den värsta krisen och när Hitler anföll Sovjet sommaren 1941 lättade trycket för britterna. Så sakteliga vände krigslyckan och man kunde ana att det tyska krigsmaskineriet inte var oövervinnerligt.

I november 1941 (några veckor före japanernas anfall mot Pearl Harbor och USAs intåg i kriget) höll Churchill ett tal i sin gamla skola, Harrow, för eleverna och lärarna och uppmanade dem att aldrig någonsin ge upp:

"Never give in – never, never, never, never, in nothing great or small, largeor petty, never give in except to convictions of honour and good sense. Never yield to force; never yield to the apparently overwhelming might of the enemy."

Fritt översatt lyder det på svenska:
"Ge aldrig upp – ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp, vare sig i stort eller smått, betydelsefullt eller mindre viktigt. Ge aldrig upp annat än för din övertygelse, din heder och ditt sunda förnuft. Böj dig aldrig för styrka; böj dig aldrig för fiendens uppenbart överväldigande styrka."

Vad de danska politikerna – och ytterst den danska allmänheten – nu gör är att de ger upp inför narkotikans "uppenbart överväldigande styrka". Det kan knappast handla om att de utifrån sin övertygelse eller sitt sunda förnuft anser att folk mår bra av att få heroin två gånger om dagen, sju dagar i veckan, tills de dör. Vill danskarna följa sin känsla för heder? Tror inte det.

Att låta läkare skriva ut heroin till heroinister är att peka ut människor som hopplösa fall. Man gör missbrukaren till ett och samma med missbruket och människan upphör att vara en individ med möjligheter och framtid. Detta är i första hand oetiskt, i andra hand inhumant, i tredje hand cyniskt, i fjärde hand fegt och i femte hand dyrt. Det är fem till tio gånger dyrare att ge heroinisterna heroin jämfört med metadon eller Subutex.

Narkotika­politik är, som vi ser det från RNS, en fråga om frihet. Frihet från det kemiska slaveri som narkotikaberoendet är. Viktigast att få folk att aldrig fastna men de som gjort det måste få hjälp att frigöra sig. Det är aldrig för sent att sluta knarka och det är alltid fel tid att ge upp.

Per Johansson