Sprutbytesdebatten har lämnat förnuftsnivån
Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting beslutade den 23 mars, med siffrorna 8-5, att man vill införa sprutbyte. Moderaterna var det enda parti som röstade mot. För att en ansökan om att få sätta igång ska kunna skickas till Socialstyrelsen måste Stockholms stad fatta samma beslut. Även där är Moderaterna tämligen ensamma i sin tvekan att införa sprutbyte.
Den mycket ansedda vetenskapstidskriften Addiction publicerade i början av mars en forskningsöversikt som gjorts av en brittisk forskargrupp under ledning av Norah Palmateer där man går igenom de tidigare översikter som publicerats, inklusive den som WHO publicerade 2004 och som så gott som alla som förespråkar sprutbyte hänvisar till.
Av Palmateers översikt framgår att det inte finns stöd i forskningen för att sprutbyte har en hiv-preventiv effekt. I slutsatsen konstaterar forskarna att tidigare översikter nedvärderat de rapporter som redovisat negativa resultat och övervärderat de med positiva resultat och på så vis dragit felaktiga slutsatser av de rapporter man studerat. Detta är ett grundskott på WHO-rapporten och dess huvudförfattare Alex Wodak.
Palmateer och medarbetare är själva mycket försiktiga i sina slutsatser. Överdrivet försiktiga skulle jag vilja säga. De rycker ju undan mattan för WHO och hela det internationella aids-etablissemanget i deras övertygelse om sprutbytets fördelar, så Palmateer och medarbetare kör med både hängslen och livrem. De skriver att det finns "tentative evidens" för att sprutbyte har en hiv-preventiv effekt, vilket betyder ungefär att det "möjligen" finns evidens. De har nämligen konstaterat att det finns en (1) studie (Des Jarlais, Lancet 1996) som visar på positiv effekt och som håller måttet metodologiskt. Samtidigt finns det flera studier som visar på negativ effekt och som också håller måttet.
Normalt sett innebär detta att evidens saknas. Forskarguppen för ett resonemang i slutet av studien om detta med möjlig evidens. Resonemanget går ungefär såhär:
Möjligen kan man med förnyad forskning få fram evidens för en hiv-preventiv effekt med bättre upplagda studier eller med program där man är ännu generösare med att dela ut sprutor.
Jovisst, så kan man spekulera, men det är just spekulationer. I nuläget saknas evidens. Man kan inte bygga en policy för hela världen på en enda studie vars resultat inte upprepats och där det finns flera studier som visar motsatt resultat.
Sprutbyte har funnits i 25 år. Under denna tid har inte forskningen visat att sprutbyte har den hiv-preventiva effekt som är själva grundtanken med metoden. Är det då inte dags att våga tänka tanken att sprutbyte inte är något att satsa på? Varför ska sjukvården ägna sig åt meningslösheter?Erfarenheterna från Stockholm säger oss att det går mycket bra att få ner hiv-spridningen bland sprutnarkomanerna utan att dela ut sprutor, trots att en epidemi hade hunnit etableras i staden. Om det gick på 90-talet går det att göra igen.
Sprutfrågan har utvecklats till en prestige- och symbolfråga av närmast mytisk karaktär. Den har lämnat förnuftsnivån bakom sig och svävar runt i en högre värld av ideologier och trossatser. På mig verkar det som om en betydande andel av de ansvariga politikerna är väldigt upptagna av att själva framstå som goda och humanistiska och av någon för mig obegriplig anledning har utdelandet av injektionsverktyg till narkomaner kommit att bli symbol för dessa ädla egenskaper.
Per Johansson