Socialstyrelsen vrider och vänder på sanningen

En avdel­ningschef och ett medicinalråd på Socialstyrelsen försöker slå i folk att det finns starkt stöd i forskningen för att sprutbyte fungerar hiv-preventivt. I Göteborgsposten pågår en debatt om just detta. Anders Anell och Rolf Bromme har med hänvisning till Palmateers rapport i Addiction (som jag skrev om här på Åsikten den 29 mars) hävdat – helt riktigt – att det vetenskapliga stödet saknas.

Anders Printz, avdel­ningschef, och Anders Tegnell, medicinalråd, skriver i sitt inlägg i GP att Anell och Bromme läst Palmateers rapport fel. Printz och Tegnell menar att det i Palmateers rapport framgår att det finns starkt stöd i den forskning rapporten går igenom för att hävda att sprutbyte är effektvt i att förebygga riskbeteende bland sprutnarkomaner. Detta är delvis sant men framförallt irrelevant.

Det finns ganska många undersökningar i världen samlade under de dryga 20 år som forskning pågått i ämnet och som är intervjuundersökningar av sprutnarkomaner för att få reda på deras beteende. Det vill säga: man frågar folk saker som om de delar sprutor oftare eller mer sällan nu när de går på sprutbyte. Naturligtvis spretar svaren åt olika håll men det finns en tydlig tendens till att de intervjuade uppger att de har ett mindre riskbenäget beteende efter att de börjat gå på sprutbyte. Enligt egen utsago. Om detta är sant är svårt att veta eftersom det finns en betydande risk att folk försöker framställa sig själva i god dager (vilket är synnerligen mänskligt) eller för att de tycker att sprutbyte är en himla bra service och de vill markera det, när de får chansen.

Dessa subjektiva mätmetoder ska därför ges ett relativt ringa värde. Under alla förhållanden måste de jämföras med objektiva mätmetoder, det vill säga att man mäter biologiska data. Är de som går på sprutbyte smittade av hiv i lägre utsträckning än de som inte gör det? Då handlar det om att undersöka en grupp som går på sprutbyte och jämföra med en grupp som inte gör det och att man tar hiv-tester på båda grupperna
 
Om de intervjuundersökningar som Printz och Tegnell pekar på ger en rättvis bild av verkligheten borde detta synas i de undersökningar där man mäter biologiska data. Vilket inte är fallet utom i ett (1) fall; Des Jarlais, Lancet 1996. Flera undersökningar visar istället på negativa resultat; de som går på sprutbyte är smittade i högre utsträckning än de som inte gör det.

Inte ens med bästa vilja i världen kan man påstå att det finns stöd i forskningen baserat på en enda rapport när den dessutom motsägs av flera andra rapporter.

(Det är ytterst märkligt att Printz och Tegnell i GP pekar på två myndighetsrapporter, en från Finland och en från Australien, som stöd för sitt resonemang. Sådana rapporter anses normalt sett ha mycket låg status när man bedömer evidens. Det är artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter som har en vetenskaplig kommitté där man bedömer kvaliteten på artikeln som gäller i dessa sammanhang. Detta känner givetvis Printz och Tegnell till.)

Palmateers översikt var publicerad i den mycket ansedda tidskriften Addiction. En skandinavisk forskargrupp under ledning av Kerstin Käll publicerade för några år sedan en likadan översikt som Palmateer. Käll beskriver evidensläget på precis samma sätt som Palmateer. Skillnaden mellan dem är att det brittiska teamet är mycket försiktiga i sina slutsatser. Trots att deras material visar att evidensläget inte talar för sprutbyte tycker de att det nog är bra med sprutbyte i alla fall. Ologiskt, javisst. Men bara för att man är forskare är man inte bättre på att tycka till än vem som helst egentligen.

Källs översikt publicerades i den ganska obemärkta tidskriften The Journal of Global Drug Policy and Practice, vilket kan användas som ursäkt för att avfärda den, om man jobbar på Socialstyrelsen och VET att sprutbyte är bra, oavsett vilka fakta som kommer fram. Vi obotliga opitimister tror dock att sanningen alltid segrar till slut. Den som lever får se.

Per Johansson