Drogberoende - ett inomkroppsligt "war on drugs"
Är drogberoende en sjukdom? Denna fråga kommer och går i drogdebatten. Kan man svara ja eller nej?
Redan 1849 myntade den svenske läkaren Magnus Huss begreppet kronisk alkoholsjukdom i sin avhandling Alcoholismus chronicus . Han konstaterade samtidigt att alkoholism var en märklig sjukdom som patienterna inte ville bli friska från.
För egen del tog jag starkt intryck av Nils Bejerot som vände sig mot att kalla drogberoende för en sjukdom och att man därmed skulle befria alkoholisten/narkomanen från personligt ansvar för sitt drogintag. Bejerot menade att man visserligen blir sjuk av att inta droger i stor mängd men det är ingen sjukdom i sig att vilja berusa sig.
Den brittiske läkaren och författaren Theodore Dalrymple vänder sig också mot sjukdomsbegreppet i sin bok Romancing Opiates (2006) och citerar en hypotetisk patient som säger: "Vi narkomaner låtsas att vi är sjuka och läkarna låtsas att de kan bota oss".
Den svenska offentliga narkotikadebatten inleddes på Expressens kultursida 1965 och ett par av rubrikerna där löd: "Narkomani – förbjuden sjukdom" och "Rädda narkomanen från polisen". Narkotikapolitiken kom därefter att utgå från att narkomanen var sjuk och det var patientens eget ansvar att ta initiativ till vård. De rättsliga insatserna riktades således mot de som langade och smugglade knark och åklagarna gav åtalseftergift för mindre innehav för eget bruk. Denna toleranspolitik ledde under det sena 60-talet och tidiga 70-talet till att fler missbrukade narkotika.
Det var först när den svenska politiken bytte fokus – i enlighet med Nils Bejerots analys – och avkrävde den enskilde missbrukaren rättsligt ansvar för sin narkotikahantering, som missbrukskurvorna började peka tydigt neråt. Allt innehav av narkotika ledde från 1980 till åtal och straff, om än ganska milda straff. Tillgången till vård ökade samtidigt och antalet missbrukare som sökte sig till vården ökade.
Är slutsatsen av detta att sjukdomsbegreppet är oanvändbart? Det tror jag inte. Modern hjärnforskning visar att om man utsätter hjärnan för droger under lång tid sker patologiska förändringar. Vissa typer av nervceller blir fler, vissa kan skadas, balansen mellan olika signalsubstanser rubbas och så vidare. Strikt vetenskapligt talar mycket för att kalla beroendet en sjukdom.
Genom åren har jag tagit starkt intryck av Anonyma Alkoholister och Anonyma Narkomaner – som jag hyser stor respekt för – där man talar om beroendet som en sjukdom samtidigt som man hävdar att ansvaret för tillfrisknandet ligger hos den sjuke själv. Det kan vara till hjälp för den som är beroende att konstatera att man har sjukdomen, att våga ta första steget mot tillfrisknande genom att erkänna att man är alkoholist eller narkoman. Genom att lätta på det moraliska trycket kan det bli lättare att börja det mödosamma arbetet att ta kontroll över beroendet.
Missbrukarna är sjuka för att de tar droger, för mycket droger, och det enda sätt de kan få bukt med sin sjukdom är att sluta ta droger. Men problemet med rusgivande medel är att de stimulerar de delar av hjärnan där själva livsgnistan (be mig inte definiera den!) hör hemma. Det är som om högkvarteret i hjärnan styrs av en främmande makt och det gäller att ta tillbaks kommandot.
Detta "war on drugs" inne i människans kropp är oftast en hård och bitter strid och inte sällan segrar drogerna. Men visst är det många som lyckas göra sig fria och visst ska alla vi andra göra vad vi kan för att hjälpa de som är indragna i denna strid. Frågan är bara hur? Hur ser hjälpen ut? Vad är bra vård mot sjukdomen drogberoende? Behöver alla som är beroende vård?
Jag kan inte se att vi någonsin får ett entydigt svar på frågan om beroendet är en sjukdom. Och vi behöver inte heller bli ense om svaret på den frågan för att kunna diskutera oss fram till hur vi ska utforma en narkotikapolitik där det är svårt att hålla på med knark men lätt att få hjälp att sluta.
Per Johansson