Magnus Linton vill fridlysa missbruket
I radioprogrammet OBS den 20 september gick Magnus Linton till attack på den svenska restriktiva narkotikapolitiken. Han blandar in maoismen, kristna högern i USA och synen på homosexualitet och abort i resonemanget. Den 4 oktober sände OBS en replik av Per Johansson, generalsekreterare i RNS. Hans inlägg publiceras här nedan.
Replik till Magnus Linton från Per Johansson, generalsekreterare Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS.
Författaren Magnus Linton tar i från tårna när han i OBS går till attack på den svenska restriktiva narkotikapolitiken. En politik som fått högsta beröm av FNs narkotikakontor och som en stor majoritet svenskar står bakom. Givetvis kan såväl FN som folkmajoriteten ha fel så visst ska vi lyssna till vad Magnus Linton har att säga.
Om man lyssnar förbi det uppskruvade tonläget och letar efter sak är det ett tankespår som framträder i Magnus Lintons attack. Han menar att det är en vänsterståndpunkt att behandla missbrukare som vårdbehövande och en högerståndpunkt att behandla missbrukare som kriminella.
Om vi för en stund struntar i vad som är höger och vad som är vänster och istället tittar på grundfrågan; är beroendet en sjukdom och ska narkomanen behandlas som en patient? Detta är ingen ny fråga. Och absolut ingen enkel fråga med ett självklart svar.
Redan 1849 myntade den svenske läkaren Magnus Huss begreppet kronisk alkoholsjukdom i sin avhandling Alcoholismus chronicus . Han konstaterade samtidigt att alkoholism var en märklig sjukdom som patienterna inte ville bli friska från.
För egen del tog jag starkt intryck av socialläkaren Nils Bejerot, grundare av RNS, som på 1970-talet vände sig mot att kalla drogberoende för en sjukdom eftersom det då fick juridiska och försäkringsmässiga följder som fråntog alkoholisten/narkomanen personligt ansvar för sitt drogintag. Bejerot menade att man visserligen blir sjuk av att inta droger i stor mängd men det är ingen sjukdom att vilja berusa sig.
Den svenska narkotikadebatten inleddes på Expressens kultursida 1965 och ett par av rubrikerna där löd: "Narkomani – förbjuden sjukdom" och "Rädda narkomanen från polisen". Narkotikapolitiken kom därefter att utgå från att narkomanen var sjuk och att det var patientens eget ansvar att ta initiativ till vård. De rättsliga insatserna riktades således mot de som smugglade och langade knark och åklagarna gav åtalseftergift för innehav av narkotika för eget bruk. I praktiken innebar detta att man kunde langa narkotika i mindre mängd eftersom det var svårt för polisen att bevisa att syftet med innehavet var försäljning. Denna toleranspolitik ledde under det sena 60-talet och tidiga 70-talet naturligt nog till att allt fler missbrukade narkotika.
Ett skruvat exempel på denna politik var att flera ungdomsgårdar i Stockholm i början av 70-talet inrättade "flumrum" där besökarna med personalens goda minne kunde röka hasch, för att "det var bättre att de gjorde det där och inte ute på stan".
Det var först när den svenska politiken bytte fokus – i enlighet med Nils Bejerots analys – och avkrävde den enskilde missbrukaren rättsligt ansvar för sin narkotikahantering, som missbrukskurvorna började peka tydligt neråt. Allt innehav av narkotika ledde från 1980 till åtal och straff, om än ganska milda straff. Tillgången till vård ökade samtidigt och antalet missbrukare som sökte sig till vården ökade.
Är slutsatsen av detta att sjukdomsbegreppet är oanvändbart? Det tror jag inte. Modern hjärnforskning visar att om man utsätter hjärnan för droger under lång tid sker patologiska förändringar. Vissa typer av nervceller blir fler, vissa kan skadas och balansen mellan olika signalsubstanser rubbas. Strikt vetenskapligt talar mycket för att kalla beroendet en sjukdom, men det finns inget entydigt svar på frågan. Vi behöver inte heller bli ense om beroendet är en sjukdom eller inte för att kunna utforma en god narkotikapolitik, En narkotikapolitik som gör det svårt att hålla på med knark, men lätt att få hjälp att sluta.
Sedan 60-talet har vi i Sverige provat det mesta inom narkotikapolitiken, inklusive den tillåtande politik Magnus Linton nu propagerar för, där polisen lämnar missbrukaren ifred med sitt missbruk. I sin iver att vara tolerant mot missbrukaren begår Magnus Linton misstaget att bli tolerant även mot missbruket, mot narkotikan. Jag menar att vi tvärtom ska vara hjälpande och förstående mot narkomanen samtidigt som vi ska vara intoleranta mot narkotikan. Man kan faktiskt göra två saker samtidigt i ett samhälle.
Per Johansson