Lundaprofessor rekommenderar sprutbyte på svaga grunder
Missbruksutredningen, under ledning av Gerhard Larsson, har släppt ett delbetänkande, slutbetänkandet planeras komma i april. Delbetänkadet är på hela 800 sidor och består av att experter går igenom olika aspekter på narkotikaproblemet. 25 sidor ägnas åt sprutbyte. Detta kapitel har skrivits av en grupp akademiker från Lunds universitet under ledning av Mats Berglund, professor emeritus.
Berglund går igenom vad som publicerats vetenskapligt om sprutbyte. Inget viktigt nytt kommer fram utan det är samma material som legat till grund för några olika forskningsgenomgångar varav den av WHO publicerade (2004) är den mest kända och den mest hänvisade till, av naturliga skäl.
Sina slutsatser baserar dock gruppen på den senaste översikten gjord av en grupp brittiska forskare under ledning av Norah Palmateer (2010). Berglund lutar sig helt mot slutsatserna därifrån.
Palmateer konstaterar att det inte finns stöd för att sprutbyte har en preventiv effekt på hepatit C. När det gäller den hiv-preventiva effekten konstaterar man att läget är oklart. Det finns enstaka rapporter som tyder på en preventiv effekt men det finns också rapporter som visar på en negativ effekt. Palmateers (och Berglunds) slutsats blir att det "möjligen" finns bevis (på engelska: tentative evidens) för en preventiv effekt. Ingen säker mark att stå på således.
Det som Palmateer pekar mer kraftfullt på (tillsammans med WHO och många andra) är de rapporter som visar att missbrukarna ändrar sitt riskbeteende när de deltar i sprutbyte. Här finns en hel del studier som i de allra flesta fall visar just detta. Viktigt att komma ihåg är att detta handlar om självrapporterat beteende, dvs man svarar på frågor om hur ofta man delar sprutor osv. Här finns en betydande risk för medveten eller omedveten felrapportering.
Det finns inget av betydelse i avsnittet om sprutbyte som är nytt. Det är samma grundmaterial som tolkas på olika sätt. Hade det funnits ett antal forskningsrapporter som visar att de som deltar i sprutbyte har lägre prevalens och/eller incidens (antal smittade respektive nysmittade) av hiv jämfört med dem i en kontrollgrupp, så hade vi som är skeptiska till sprutbyte fått dessa rapporter dunkade i skallen om och om igen. Nu sker inte detta för de rapporterna finns helt enkelt inte.
Det som vore intressant att tala om när det gäller hiv och sprutnarkomani är vad som ska göras om vi tänker bort sprutbyte. Om sprutbyte skulle ha en preventiv effekt (vilket alltså återstår att bevisa) är den i så fall ytterst marginell och därför borde sprutbyte vara en helt perifer fråga eller rent av en icke-fråga i debatten.
Hiv-spridningen inom missbrukargruppen är idag förhållandevis liten. Dessutom är hiv/aids knappast en dödlig sjukdom längre. Få narkomaner dör i aids, i så fall oftast beroende på att personen är så inne i sitt missbruk att han/hon missköter sina bromsmediciner. Däremot dör ungefär en person om dagen en narkotikarelaterad död. En liten grupp dör också av konsekvenserna av hepatit C, ibland i kombination med hiv som sätter ner motståndkraften mot hepatit C. Där finns idag ingen riktigt bra behandling och den som finns förutsätter på samma sätt som hiv-behandlingen att man lever ett någorlunda ordnat liv. Det finns inget vaccin mot hepatit C.
Slutsatsen bör rimligen vara att det måste bli mer fokus på sprutnarkomanin i sig själv, eftersom den är förknippad med så hög dödlighet och att risken att smittas av hepatit C ligger på 70-80 procent. Det dör faktiskt fler av narkotika än i trafiken idag.
En rejäl satsning på missbruksvård, frivilligt eller – när det gått riktigt långt – med tvång, för att förmå folk att sluta missbruka narkotika, eller åtminstone att sluta injicera narkotika. Samtidigt gäller det att med mycket aktiv testning hitta de missbrukare som är smittade av hiv för att möjliggöra att de inte ska sprida smittan vidare och för att kunna sätta in bromsmediciner. Här är det särskilt viktigt att arbeta med de mest utslagna narkomanerna, de hemlösa, för att förbättra deras livssituation i största allmänhet och mer specifikt förmå dem att ta större ansvar för sin egen hälsa. Här torde Hållpunkten i Stockholm kunna fungera som ett föredöme och för den delen sprutbytesverksamheten i Malmö där man är duktiga på att erbjuda somatisk vård för de missbrukare som går där.
Per Johansson