Jenny Östergren skriver bra om knark i Expressen

Knark är fortfarande bajs, avslutar Jenny Östergren en läsvärd krönika på expressen.se publicerad 21 mars i år. Hon skriver om hur folk i media nog är medskyldiga till att glorifiera knarkandet i sin jakt efter spännande rubriker och intressanta vinklar på problemet som fångar läsarna/tittarna. Det vill säga sånt som jobbet på en redaktion till så stor del består av. Men att man då missar att berätta den verkliga historien; den om kroppsligt förfall, om att vara en fara i trafiken, om att inte fungera som förälder och så vidare.

Jag blev verkligen glad när jag läste Jenny Östergrens text, som jag tror har sitt ursprung i ett äkta engagemang för alla de som drabbas av narkotikamissbruk. Så kändes det i alla fall när jag läste hennes text. Med detta sagt vill jag ändå komma med en invändning.

Jenny Östergren skriver:
" Det går knappast att kräva att missbrukaren själv ska föregå med gott exempel. Att en människa med beroende ska säga nej till produkten av världens dödligaste industrier. Det är vi som måste fortsätta vårt präktiga och oglamourösa tjat. Knark är fortfarande bajs."

Jag menar att det är här någonstans felet ligger i hur vi ser på problemet med missbruk av beroendeframkallande droger. (Jag erkänner att det är komplicerat och lätt att hamna fel, vilket väl är förklaringen till att det så ofta blir fel trots goda intentioner.) I vår önskan att göra gott och sträcka ut en hand till hjälp grabbar vi åt oss för mycket. Vi rycker ibland åt oss ansvaret för saker som inte är vårt ansvar.

Låt mig illustrera med ett exempel. Om man frågar föräldrar, särskilt småbarnsföräldrar, om vem som är viktigast i deras liv så svarar de nästan alltid: Mina barn. Fel svar. Den viktigaste personen i varje människas liv måste alltid vara personen själv. Som förälder gäller det att man sköter sin hälsa så att man klarar av att vara förälder alla de år som behövs. Man måste sköta sitt jobb så man kan försörja sina barn och man måste odla sina intressen så att man kan överföra en livshållning till sina barn där de ser till att skaffa sig egna engagemang som de i sin tur kan överföra till sina barn. Man måste framförallt se till att man själv är lycklig för att kunna göra sina barn lyckliga.

På samma sätt är det med folk som missbrukar droger. Missbrukaren är huvudperson i sitt eget liv och det är bara han eller hon som kan ta det fulla ansvaret för detta liv. Man kan inte lägga sitt öde i någon annan persons händer. Därför måste vi "kräva" (förvänta oss, är kanske bättre uttryckt) att missbrukaren slutar missbruka, börjar säga nej till drogen, till det som förstör hans/hennes och de anhörigas liv. "Det är minsann inte så lätt" kanske någon invänder, vilket ju är helt rätt. Det är mycket svårt att ta kontroll över sitt eget beroende och många misslyckas i sina ambitioner, men det är inte omöjligt. Vi får aldrig utgå från att det finns hopplösa fall.

Jag tror inte att Jenny Östergren menar att det finns hopplösa fall. Möjligen handlar det om att hon, liksom så många andra, inte vill bli beskylld för att förenkla problemet med beroende till att det bara är en fråga om att "ta sig själv i kragen", vilket sannerligen är en meningslös hållning till detta existentiella problem av stor dignitet. Men vi får inte heller hamna därhän att vi i vår önskan att visa engagemang och vilja att hjälpa, förklarar människor som oförmögna att ta itu med sina problem. Att människor som missbrukar droger till slut förlorar förmågan att ta makten över sitt eget liv. Då slår godheten över i defaitism eller, ännu värre, i cynism. Sånt är ingen hjälpt av.

Per Johansson