EU-kommissionen vill skapa normer för sprutrum

Idag, den 23 juni, släpper FNs narkotikamyndighet UNODC sin årliga rapport om narkotikaproblemet i världen. Man kommer att kunna peka på vissa framgångar i arbetet mot missbruk av narkotika samtidigt som det finns ännu mer av bakslag. Många fantiserar om snabba lösningar, där världens ledare löser upp den gordiska knuten med ett enda alexanderhugg och vips – genom att vi legaliserar cannabis eller rent av all narkotika – är problemet löst.

Drömmen om en snabb lösning på narkotikaproblemet mår bäst av att stanna på drömstadiet. Den som vill ta sig an narkotikaproblemet och verkligen åstadkomma något måste luta sig mot kunskaper inom medicin, juridik, psykologi, sociologi och religion, bara för att nämna de viktigaste ämnesområdena. Och de åtgärder som ska sättas in måste spänna över hela fältet. Det finns inga snabba segrar att vinna och därför krävs stor uthållighet, en egenskap vi människor ofta har anledning att önska att vi hade mer av.

Precis som med alla andra problem i samhället blir insatserna mot narkotikamissbruk var för sig måttligt framgångsrika. Det är rätt tradigt att dag efter dag sträva på för att åstadkomma något. Man får försöka finna glädje i att trots att man gärna överskattar vad man hinner med på ett år så underskattar man istället vad man hinner med på tio år. Varje litet steg i rätt riktning är en framgång. Och många bäckar små blir till slut en ganska stor flod.

EU-kommissionen höll ett tredagars seminarium i Bryssel 15-17 juni om att EU ska etablera minikvalitetsstandarder för prevention, behandling och harm reduction. Själva valet av vokabulär verkade lite misstänkt men vi var tre personer från RNS som åkte dit med öppet sinnelag för att ta del av vad Kommissionen vill uppnå.

Jag måste först påpeka att det var en tråkig konferens. Man blir lätt sömnig när folk visar tjogtals med Power Point-bilder smockfyllda med text. Därutöver kändes en hel del saker som avhandlades rätt självklara, men sånt behöver inte vara dåligt. Det ligger exempelvis en poäng i att det upprättas normer för att de som arbetar på en vårdinstitution för missbrukare ska vara utbildade. Dock kan man undra om det behövs normer som går ut på att när man arbetar med prevention ska man ha en arbetsplan och ett mål med det man gör. Är inte det rätt självklart?

Det område där konferensen gick tydligast ner på detaljnivå var kring harm reduction. I det material som den arbetsgrupp som förberett konferensen producerat listade man tio olika åtgärder varav ett par-tre står i konflikt med FNs narkotikakonventioner; sprutrum, pillertestning och "safer use education".

Sprutrum, som på många håll numera kallas "drug consumption rooms" för att man där kan ta droger på alla sätt, finns på uppemot 100 olika ställen inom EU. International Narcotics Control Board, INCB, som granskar hur länderna följer FNs narkotikakonventioner, dömer ut sprutrum för att de står i konflikt med konventionerna. Att enskilda länder inom EU struntar i detta är illa. Har man skrivit under en konvention ska man följa den, annars bör man kliva av. INCB kan visserligen inte döma ut några straff, men det känns som om världens länder ändå borde klara av att fullfölja det de åtagit sig. I alla fall EUs medlemsländer.

Det blir faktiskt helkonstigt när EU-kommissionen tar sig för att upprätta normer för hur medlemsländerna ska genomföra insatser som INCB dömer ut. EU har visserligen inte skrivit under FNs narkotikakonventioner men alla medlemsländerna har det. Och därför var det både ologiskt och obehagligt när Maurice Galla från Kommissionen vid inledningen av konferensen INTE nämnde FNs narkotikakonventioner som grund för Kommissionens engagemang i narkotikaproblemet. Däremot nämnde han i det sammanhanget mänskliga rättigheter, utan att göra några hänvisningar till någon av de konventioner som reglerar just de mänskliga rättigheterna. Hade han gått igenom dem hade han funnit att det enda ställe där ordet narkotika förekommer är i artikel 33 i Barnkonventionen och där talar man om barns rätt till skydd mot narkotikamissbruk. 

Man ska inte gnälla och tro att världen blir bättre av det. Det är inget fel att EU-länderna träffas och diskuterar frågor av den här typen. Men i och med att Sverige nu är medlem i EU är det vår skyldighet att ta aktiv del i sådana här sammanhang och bidra aktivt med det vi har av erfarenhet och analys. Vi om några borde stå upp för FN-konventionerna och barnets mänskliga rättigheter. EU-byråkrater utan politiskt ansvar behöver att någon med just politiskt ansvar håller ett vakande öga på vad de gör. Jag tror inte att det handlar om att peka med hela handen. Det räcker med ett pekfinger. Men om pekfingret inte syns så vet man aldrig vart det hela tar vägen.

Per Johansson