Henke Larssons största misslyckande

Att få prata i Sveriges Radios Sommar i P1 är numera det yttersta beviset på att man "är någon" i Sverige. Det innebär inte att alla som talar där har intressanta saker att säga, men ibland gnistrar det till något alldeles extra.

Efter flera års tystnad sedan han blev fälld för narkotikabrott berättade friidrottaren Sven Nylander om hur han började missbruka kokain och hur ett fruktansvärt mediadrev mot honom var precis den snyting han behövde för att kunna lägga av. Det var osentimentalt och bra berättat. Bilderna från collegetiden i USA var bitvis rätt dråpliga.

I efterhand (tack alla datasnillen för att internet finns!) lyssnade jag till fotbollsspelaren, numera tränaren, Henke Larssons program från den 2 juli, som grep tag i mig mer än vad jag var beredd på. Jag är måttligt intresserad av fotboll men sögs ändå in i Henkes berättelse om höjdpunkterna – och bottenlägena – i hans fotbollskarriär. Men det är nog ingen vågad gissning att anta att även de mest fotbollsintresserade berördes mer av Henkes berättelse om hur hans bror gick under av knark och alkohol och hur detta var som ett svart hål i hela hans familj.

Henke kom hem efter många år utomlands och trodde att han äntligen skulle kunna kunna hjälpa sin lillebror att bli fri från drogerna. Istället blev det hans livs största, och svartaste, misslyckande.

I Sommar beskriver Henke att han under flera år hjälpte sin bror ekonomiskt genom att betala av skulder till höger och vänster som brodern inte klarade av. Varje gång var det "sista gången" och till slut insåg Henke att han i själva verket bidrog till missbruket. Han skänkte då istället möbler och kläder men slutade även med det när han märkte att brodern sålde dem vidare.

Lite från sidan har jag förstått att Henke och media inte haft så bra förhållande, med några få undantag. I Sommar utdelade Henke en rejäl råsop mot de tidningar som la upp nyheten om att hans bror dött innan han själv hunnit få meddelandet. Hans mycket berättigade ilska formligen kokade ut genom högtalaren.

Jag fäste mig särskilt vid att Henke berättade hur arg han var på sin bror, efter att denne gått bort. Arg för allt elände han orsakat för deras föräldrar som Henke beskrev som offer som lidit svårt under många år. Så småningom försonades Henke dock med vad som skett och han kom fram till att brodern också varit ett offer. Ett offer för det drogberoende han inte kunnat bemästra.

Att de anhöriga är de primära offren i en familj där missbruk förekommer är självklart för alla som varit inblandade. Visst, missbrukaren själv är också ett offer men han eller hon kommer in som tvåa i den kalabalik som drogmissbruk alltid leder till. Huvudfokus för narkotika­politiken måste därför vara familjen, de anhöriga. Missbrukaren mår i alla fall bra ibland. Föräldrarna lider hela tiden.

Per Johansson