Portugal vs Sweden - vem vinner?
Förra veckan publicerades 2011 års ESPAD-rapport. Det handlar alltså om en drogvaneundersökning bland 16-åringar som gjordes samtidigt i 39 länder i Europa på våren 2011. Det tar ungefär ett år att sammanställa alla siffror och den 30 maj offentliggjordes rapporten i alla länder som medverkat.
ESPAD är ett svenskt projekt som har sitt ursprung i de drogvaneundersökningar som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning gjort sedan början på 70-talet. ESPAD, som utläses The European School Project on Alcohol and other Drugs, startade 1995.
Det finns hur mycket intressanta data som helst att hämta ur ESPAD-rapporterna, som publiceras vart fjärde år. Allra intressantast torde vara att jämföra data från olika år för att kunna utläsa trender. Där hjälper rapport-författarna till på ett utmärkt sätt så att man kan följa utvecklingen i de olika länderna. Jag fastnar särskilt vid siffrorna för Portugal och jämför dem med Sveriges.
Den internationellt så framgångsrika lobby som propagerar för att försvaga eller rent av avskaffa FNs narkotikakonventioner kan inte prata nog om hur bra narkotikasituationen är i Portugal. Länge var Nederländerna det positiva exemplet, men sedan de ansvariga där övergett sin gamla politik och millimeter för millimeter backat tillbaks till kontrollpolitiken har entusiasmen svalnat i det knarkliberala lägret. Nu snackar de bara om Portugal som de beskriver som en succé, trots – eller rent av på grund av – att man där avkriminaliserat innehav av narkotika för personligt bruk. I princip handlar det om en mängd som motsvarar 10 dagars bruk som är undantaget från rättsliga insatser.
International Narcotics Control Board, INCB, är den FN-myndighet som avgör om ett land följer FNs narkotikakonventioner eller inte. De har besökt Portugal och funnit att det är OK att göra som portugiserna valt att göra i och med att de istället för domstol kallar den som påträffas med narkotika till en kommitté som reder ut personens vårdbehov. Kommittén kan döma ut vite om folk inte genomför den vård som anmodas. Hur detta sen fungerar i praktiken råder det uppenbarligen delade meningar om, men i princip är det inget dåligt system, anser i alla fall jag. Inte helt olikt det svenska systemet. Små brott ska inte leda till hårda straff utan ska syfta till att folk tar itu med sina problem genom att gå in i behandling.
Hur ser det då ut i praktiken i Portugal? Inte är det någon succé precis, men inte heller någon katastrof, om man tittar på ESPAD-siffrorna. På frågan "har du någon gång använt marijuana eller hasch?" svarar 19% ja i Portugal och 9% i Sverige. Genomsnitt i de undersöka länderna är 17%. Nästa fråga är mer intressant anser jag: "Har du använt marijuana eller hasch de senaste 30 dagarna?" Där fångar man upp pågående missbruk medan man i den förra frågan får med personer som rökt på en gång för kanske två år sedan och aldrig tänker göra om det. Här svarar 9% ja i Portugal mot 3% i Sverige. Genomsnittet är 7%.
Både Portugal och Sverige har deltagit i ESPAD sedan projektet startade 1995 och det är intressant att se hur trenden är i respektive land. När det gäller första frågan, livstidsprevalens, har Portugal haft en stigande tendens vid tre tillfällen av fyra. 1995 låg man nära Sverige men har nu ökat till knappt dubbla nivån jämfört med Sverige. Sett till 30-dagarsprevalensen har det ökat i Portugal två gånger av fyra och man ligger tre gånger så högt som Sverige. De svenska siffrorna ligger på i stort sett på samma nivå sedan 1995.
Man ska vara försiktig med att dra alltför stora slutsatser av siffrorna ovan. Drogvaneundersökningar är inte alltför precisa och skillnader i några få procentenheter kanske inte är några skillnader alls. Men om jag var beslutsfattare i Portugal skulle jag oroa mig för den tendens till ökat missbruk som finns bland de unga i landet. Det är svårt att påverka den här typen av trender och det går också mycket långsamt – åt båda håll. Men om man inte göra något åt saken idag blir det många gånger svårare att göra något om tre, fyra, fem år. Jag gissar att den här typen av resonemang förs i Portugal just nu.
Vad som dock är helt obegripligt i sammanhanget är att Portugal lanseras som ett narkotikapolitiskt föredöme i världen. Hur har ett ytterst mediokert utfall som dessutom verkar vara på väg att försämras kunnat bli ett föredöme? Borde vi inte alltid sträva efter att uppnå goda resultat och inte nöja oss med medelmåttiga? Visst, vi kan inte alla vara bäst i klassen men vi ska väl för tusan försöka i alla fall.
Per Johansson