RNS, Facebook och demokratin
"Jag tycker det är obehagligt vilket oinskränkt inflytande er organisation under många år har haft på beslutsfattare och folkopinion." Så skrev en person i kommentarsfunktionen på RNS Facebook-sida där vi tillkännagav att vi presenterat en ny layout på vår sajt på www.rns.se.
För det första underkänner skribenten folks förmåga att tänka själva och fatta egna beslut, vilket i grunden är antidemokratiskt. Demokrati utgår just från att alla vuxna medborgare har kapacitet att fatta egna och självständiga beslut. Om man inte tror att detta är möjligt faller hela idén med demokrati.
För det andra är det en central del av demokratin att respektera andra människors rätt att uttrycka och propagera för de åsikter man har. Den som orkat plöja igenom alla kommentarer som gjorts till vår layoutkungörelse kan se att det är många som har problem att respektera andra människors åsikter.
De som kritiserar RNS för de åsikter vi har vill att Sverige återgår till den narkotikapolitiska linje som gällde fram till slutet av 70-talet. Det är naturligtvis en fullt legitim åsikt att verka för. Men det blir helt fel när de kastar sig över RNS i ambitionen att åstadkomma denna förändring. Hur bra odds är det för att vi ska byta fot i debatten?
Det finns några helt avgörande nyckelgrupper som man måste få med sig om man ska påverka narkotikapolitiken – tonårsföräldrar och de politiska partier. Det är helt utsiktslöst att påverka narkotikapolitiken om man går på tvärs mot tonårsföräldrar, eller egentligen alla föräldrar med barn under 20. Formellt fattas ju alla beslut om lagar i Sverige i Riksdagen. Där sitter representanter för de politiska partierna som folk röstat på. Partierna är oerhört känsliga för vad folkopinionen står för. Allt annat vore rent ut sagt korkat.
Den uppgift våra kritiker har framför sig är att påverka allmänna opinionen. Det är verkligen ingen lätt sak, hur mycket man än tror på sitt budskap. Det handlar om att skriva insändare i lokaltidningen, att tala på möten med lokala idrottsföreningar, träffa kommunalpolitiker, skriva och distribuera broschyrer där man förklarar exempelvis varför man anser att cannabis bör legaliseras. Och så vidare. Uppförsbacken är ganska brant när det gäller detta i Sverige, men att det inte är en omöjlig uppgift visar det som pågår i Kalifornien. Där är majoriteten mot en legalisering inte överdrivet stor. De unga, folk som inte har barn, är ofta mer tillåtande i sin syn på narkotika. Problemet, ur våra kritikers synvinkel, är att folk ofta byter åsikt i frågan när de sen själva får barn. Det mest kända exemplet på detta byte av åsikter är nog finansminister Anders Borg.
Vad är det som kritikerna är så arga över? Vad går dras kritik ut på när det gäller den restriktiva linje som RNS står för? Det är inte helt lätt att vaska fram detta ur inläggen, ofta tar ilskan över och behovet att skälla på RNS. Men om jag ska försöka mig på en sammanfattning handlar det om två tankegångar:
- Man menar att den svenska politiken (som de nästan alltid benämner som repressiv) skadar mer än drogerna i sig skadar.
- Man menar att om man jämför Sverige med andra länder så har vi en sämre situation än dem.
All lagstiftning innefattar repression eftersom det finns någon form av straff eller annan konsekvens om man bryter mot lagen. Det är vikigt att straffen är måttfulla när det gäller narkotikabrott. Små brott ska leda till milda påföljder, grövre brott kraftfullare påföljder. Det ligger en uppenbar fara i att gå för långt i utövandet av politisk makt. På samma sätt finns det en fara i att abdikera från denna maktutövning. Om en stor majoritet av befolkningen vill att det ska vara förbjudet inneha och konsumera narkotika så gäller det att hitta former för det som är verkningsfulla och inte verkningslösa.
När det gäller jämförelsen med andra länder uppstår en hel del svårigheter. Det är få variabler som där länderna har fullt jämförbara data. Ett av de få riktigt säkra möjligheterna är ESPAD-undersökningen, där Sverige kommer ut väldigt bra jämfört med de andra europeiska länder som ingår. Ett annat bra material är där man jämför hur många som sitter i fängelse i världens alla länder. Sverige ligger en bra bit under 100 personer per 100.000 invånare i fängelse. Länder som England, Nederländerna och Portugal ligger signifikant högre. Om nu Sverige är så repressivt borde det synas i statistiken.
Många jämförelser länderna emellan är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra. Nationell dödsorsaksstatistik förs på väldigt olika sätt och därför omöjlig att jämföra. Antingen får man göra cohort-studier (jämföra likadana grupper i olika länder) eller jämföra statistiken inom ett land över tid. Samma sak med begreppet "tunga missbrukare". Vilka som ska räknas in där är en definitionsfråga. I Sverige räknar vi in alla som använder narkotika mer eller mindre dagligen. I andra länder räknar man bara injektionsnarkomaner varför exempelvis cannabis inte alls finns med.
Det finns ett ökande intresse i andra länder för den typ av narkotikapolitik som RNS arbetat för sedan starten 1969. Regeringen i Storbritannien har nyligen närmat sig Sverige och François Hollande har tydligt markerat mot legalisering av cannabis. Det finns också en helt annan trend som pekar i rakt motsatt riktning. Jag nämnde Kalifornien tidigare. Något som liknar legalisering av cannabis är på gång i Uruguay. Vi lever i en spännande tid och ingen kan egentligen veta hur framtiden ser ut. RNS kommer kämpa på för det vi tror är bäst för mänskligheten: ett liv fritt från narkotikamissbruk.
Per Johansson