Bra Maria!

Idag, den 26 oktober, har Maria Larsson gått ut med att regeringen ska utreda om Barnkonventionen ska få status av lag i Sverige. Jag tror att det vore mycket bra om det blev så. En konventionstext är inte skriven som lagtexter normalt sett är utformade i Sverige, därför kan det finnas en del invändningar mot att ge Barnkonventionen status som lag. Men det är verkligen inte en dag för tidigt att lyfta barnperspektivet i politiken. Det finns många skäl till det. Inte minst narkotikapolitiska.

Såhär lyder artikel 33 i Barnkonventionen:
"Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, innefattande lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder i upplysningssyfte, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen."

När Barnkonventionen skrevs för drygt 20 år sedan laborerade man med lite olika formuleringar. Man funderade på att skriva att barn skulle skyddas från "missbruk av narkotika". Från flera håll kom invändningar mot detta eftersom man på många håll skiljer på bruk och missbruk, även av olagliga droger. I Sverige är allt icke-medicinskt bruk av narkotika att betrakta som missbruk utifrån en strikt juridisk syn. Från ett medicinskt perspektiv kan man argumentera att det handlar om tre steg: experimentellt bruk, missbruk och beroende. Så även ur svensk synvinkel är "missbruk" ett knepigt ord i sammanhanget. Det skulle uppstå ett behov av att skilja missbruk från bruk i form av någon definition. Och konventionstexter som kräver förklaringar i form av fotnoter eller dylikt är dålig text. Texten ska vara så klar och tydlig som möjligt, med helst inga möjligheter alls till feltolkningar. (Detta är det främsta skälet till att begreppet  "harm reduction" inte förekommer i FNs narkotikakonventioner eller texter som hör till dem; det finns ingen entydig definition av vad "harm reduction" är.)

Lösningen på frågan om vad barn ska skyddas från enligt artikel 33 kom från FNs narkotikamyndighet, som i slutet av 80-talet hette United Nations Narcotic Division. Därifrån föreslog man att texten skulle utformas så att den stod i samklang med FNs narkotikakonventioner. Och så fick det bli. Därför står det att barn ska skyddas från "olaglig användning". Olaglig refererar till de droger som listas i de internationella avtal som FN administrerar. I praktiken betyder detta att om ett barn, en person under 18 år, använder narkotika en gång är det en gång för mycket. Nolltolerans. Naturligtvis är det inte så lätt att nå fram till ett så högt uppsatt mål men det finns egentligen inget annat mål som är rimligt, önskvärt eller ens realistiskt. Jag har aldrig någonsin sett förslag på en målsättning som skulle kunna fungera som alternativ. Däremot har folk då och då sagt att det är onödigt med en målsättning. Hur seriöst är det?

Om Barnkonventionen blir lag i Sverige är det i första hand bra för alla barn i vårt land. Det historiska misstaget som avskaffandet 1982 av Barnavårdslagen innebar skulle mildras något. Det skulle dessutom kunna innebära at Sverige internationellt kan driva på hårdare i barnrättsfrågor. Och sist men inte minst skulle Sverige kunna fortsätta att driva barnperspektivet i narkotikadebatten internationellt. Detta är synnerligen nödvändigt. 

Bra Maria!

 Per Johansson