Ett spännande år snart slut

Ett händelserikt år är snart till ända. Ibland – ganska ofta faktiskt – känns det som om debatten bara går runt, runt. Samma argument om och om igen. Så helt plötsligt händer det något oväntat. Den allmänna synen på behandling med metadon och Subutex har blivit annorlunda under det här året, vilket var oväntat för oss, och säkert för många andra. Att legaliseringsrörelsen flyttat fram sina positioner var knappast förvånande, men få trodde nog att de skulle komma så långt som de gjort.

USA
Om vi börjar i slutet så är det naturligtvis ett allvarligt bakslag att två delstater i USA nu håller på att genomföra en äkta legalisering av cannabis (marijuana). President Obama har inte visat vare sig stort intresse för detta eller ett tydligt ledarskap. Vad det kommer att leda till kan ingen säga men legaliseringsivrarna i USA och på andra håll visar stor glädje. Alldeles uppenbart är att USAs roll internationellt i narkotikasammanhang kommer att försvagas kraftfullt. Man kan inte gärna kräva att andra ska leva upp till FNs narkotikakonventioner om man själv struntar i dem på hemmaplan.

Cannabis: gatewayteorin, IQ, testikelcancer och psykisk sjukdom
Men låt oss ta det i ordning. I början av året presenterade den franska forskaren Aurélie Mayet en stor undersökning som bekräftar det starka sambandet mellan cannabis och andra olagliga droger. De som röker cannabis är i mycket hög grad benägna att testa andra droger. Ju mer man röker desto större risk. Gammal kunskap som förstärktes av denna välgjorda och stora undersökning.

Ungefär samtidigt publicerades en amerikansk undersökning som visar att barn vars mammor rökt cannabis under graviditeten får lägre intelligens än barn vars mammor inte rökt på.

Efter sommaren släpptes en undersökning gjord i Nya Zeeland och som sträcker sig över mycket lång tid, där man visar att de som börjat röka cannabis som tonåringar får sämre IQ som vuxna jämfört med icke-rökare.

En rapport publicerad i den amerikanska vetenskapstidskriften Cancer visar att de unga män som röker cannabis har förhöjd risk att få testikelcancer, en cancerform som vanligtvis drabbar just yngre män.

I den brittiska tidningen The Independent skriver Patrick och Henry Cockburn (far och son) en artikelserie om cannabis och psykisk sjukdom. Patrick är prisbelönt journalist vars son Henry fick diagnosen schizofreni eftet långvarigt missbruk. av cannabis. Att ett sådant samband finns råder det numera stor enighet om bland forskare, mycket tack vare en svensk undersökning av Peter Allebeck och Sven Andréasson.

Hade alla dessa forskningsresultat avsett något annat än en berusningsdrog så skulle debatten handlat om hur vi ska få bort det som orskakar dessa skador. Att man då i USA, som är ledande inom så många forskningsområden, är på väg att legalisera drogen är obegripligt. Kanske ett bevis på att man snackar som man röker och man röker som man snackar. Eller på att världen är galen. Jag är öppen för även andra kreativa tolkningar.

Döden, döden, döden
De narkotikarelaterade dödstalen blir allt som oftast slagträ i debatten om narkotikapolitik. Tvärsäkert skriver och säger vissa att vi i Sverige har de sämsta, eller snudd på sämsta, siffrorna i hela EU och att det beror på vår narkotikapolitik. Alla som har lite insikt i detta vet att det är ytterligt svårt att jämföra den här typen av statistik mellan olika länder eftersom data samlas in på så olika sätt. Sverige har höga dödstal vilket ju är mycket allvarligt. Men när man jämför bör man göra det med stor försiktighet. Vilket EUs drogfroskningsinstitut EMCDDA alltid påpekar men som så många struntar i att bry sig om.

Tidigt på hösten presenterade Skottland sin egen statistik, som visar att de har en narkotikarelaterad dödlighet som ligger snudd på dubbelt så högt som den svenska, i förhållande till fokmängd. Den metadonrelaterade döden ligger i Skottland signifikant över den heroinrelaterade. Varför har detta inte redovisats i exempelvis Gerhard Larssons missbruksutredning? Undrar vän av ordning.

Senare under hösten publicerades svenska siffror som visade att dödstalen kopplade till metadon och Subutex låg högre under 2011 jämfört med heroin. Detta var resultatet av en utveckling som pågått ett antal år då siffrorna närmat sig varandra, vilket vi i RNS pekat på återkommande. Men det är givet att när kurvorna korsar varandra så blir det en nyhet för media att slå upp. Och vips svänger debatten om när det gäller så kallad underhållsbehandling mot heroinberoende. Till och med Socialstyrelsen vaknar till och börjar utföra den tillsyn över verksamheten som är deras jobb. Kors i taket!

Lokal-tv i Stockholm, ABC, gjorde reportage där man visade hur det går till när metadon och Subutex säljs vidare från patienter som får det utskrivet av läkare, och där det framkom hur enkelt det är att köpa och vad det kostar. Härifrån någonstans handlar debatten inte längre om utökning utan om begränsning av denna behandlingsform. När sedan tillverkaren av Subutex, Reckitt Benckiser, beslutar sluta sälja detta läkemedel i Sverige i början av 2013, så blir det extra fart på debatten. Visserligen kan Subutex ersättas av andra fabrikat men denna händelse gör att allt fler inser att behandlingsmetoden rymmer båder svårigheter och faror.

World Forum Against Drugs och Barnrättskonventionen
En viktig händelse under året där RNS varit inblandad är givetvis det tredje World Forum Against Drugs, som ägde rum i Stockholm i maj. Två viktiga saker där var 1: att den svenska regeringen skrev på en översenkommerlse med fyra andra länder – USA, Storbritannien, Ryssland och Italien – om att samarbeta för att utveckla en restriktiv, balsnerad och human narkotikapolitik och 2: att WFAD publicerade en rapport om att Barnrättskonventionens artiel 33 utgör en miniminivå för hur mänskliga rättigheter och narkotikapolitik hänger ihop.

De välfinansierade grupper som vill legalisera narkotika anför ofta just mänskliga rättigheter som ett argument för sin sak. Det är viktigt att påpeka att det inte finns någon laglig grund för den typen av resonemang. Det finns ingen "mänsklig rättighet" att missbruka narkotika. Tvärtom handlar det om barns mänskliga rättigheter att skyddas från narkotika. Och detta handlar om alla barn. Huvudpoängen med mänskliga rättigheter är ju att de är lika för alla.

Frågan om barns rätt till skydd från narkotikamissbruk kan – borde – få den internationella narkotikadebatten att skifta fokus från den vuxne missbrukaren till att blir barncentrerad och därmed handla mer om prevention än om behandling. Bättre att stämma i bäcken än i ån.

Robert L. DuPonts fempunktsprogram
Samma dag som jag skriver detta publicerar nyhetssajten drugnews.nu en text av Robert L. DuPont – känd av de flesta som håller koll på vad vi i RNS gör – som är en programförklaring för hur vi på den restriktiva sidan i narkotikadebatten internationellt bör tas oss an den strid som pågår om framtidens narkotikapolitik och där våra motståndare går från framgång till framgång. DuPont menar att vi inte kan nöja oss med att försvara status quo utan att vi måste utveckla en proaktiv agenda i syfte att i reala termer minska narkotikamissbruket i världen. Lyckas vi inte med det är det faran värt att missbruket istället gradvis ökar och ökar och att allt fler ger upp. 

Ove Rosengren
Årets sista narkotikapolitiska händelse för min egen del lär bli att jag ska närvara vid RNS hedersordförande Ove Rosengrens begravning i Gävle den 28 december. Ove var en av de allra viktigaste personerna i mitt liv. Det var mycket tack vare honom att jag kom att engagera mig i RNS för mer än 30 år sedan. Jag hade kommit i kontakt med narkotikaproblemet i mitten av 70-talet när jag jobbade ett par år på mentalsjukhus men inte förstått så mycket av det. Jag försökte följa med i debatten och kom via en god vän som var socialarbetare i kontakt med RNS. Det var så fantastiskt roligt att bli medlem i en organisation som hade Ove som ordförande. Jag kom att ägna en mycket stor del av min fritid åt RNS och lärde mig mer och mer. Inte bara av Ove, utan också av alla andra kunniga personer i och nära RNS. Det ena ledde till det andra och under 90-talet kom jag att börja arbeta för RNS. Ove blev en nära vän och jag kommer att sakna våra långa telefonsamtal som handlade om mycket mer än narkotikapolitik. En himla fin kille har gått ur tiden.

Per Johansson