Stor polismyndighet måste bekämpa små narkotikabrott

Från Narkotikafrågan #1/2015 I och med årsskiftet blev svensk polis en stor statlig myndighet från att ha varit 21länspolismyndigheter. Framtiden får utvisa om detta leder till effektivare brottsbekämpning. För min egen del hoppas jag – utgår ifrån – att storleken på polisens organisation inte ska leda till att vi poliser fokuserar så mycket på stora narkotikabrott att vi prioriterar ner de små brotten. Effektivitet en i narkotikabekämpningen är direkt
kopplad till hur bra polisen är att upptäcka narkotikabrott i början av ”karriären”. 

Att arbeta mot gatulangning, innehav för personligt bruk och olovligt brukande av narkotika är viktigt ur flera olika synvinklar. Det handlar givetvis om att ingripa så tidigt som möjligt, men det handlar också om att ingripa mot större brott. Arbetar man i en gatulangningsgrupp är insatserna många och det spaningsarbete man bedriver får inte ta för lång tid. Då och då ramlar man över information som leder till stora beslag som kan vara relaterade till ganska grova brott. Delvis handlar detta om att folk som begår stora brott också begår små brott och därför är det nog så viktigt att aldrig släppa de små brotten.

Ibland kan man få intrycket i media att de nya syntetiska drogerna har tagit över marknaden nästan helt för narkotikamissbruk, men så är det inte. Det stora problemet heter fortfarande cannabis, hasch och marijuana, idag dock med tillägget spice – som ju är just en syntetisk drog. Vad som är intressant att notera är dock att de flesta unga spice-rökare vi träffar på inom polisen i Västmanland har köpt sitt spice av någon som också langar hasch eller marijuana. Internetdrog är inte en så lyckad beteckning för de flesta köper ändå drogen direkt av en person, är i alla fall min erfarenhet. De som langar drogen har däremot ofta skaffat den via nätet, så visst finns det en koppling.

Regeringen klassade nyligen ett 40-tal nya syntetiska droger som narkotika eller hälsofarlig vara, varav hälften var olika spice-varianter. Detta var naturligtvis mycket bra, men det har förekommit en del politisk retorik i sammanhanget som ger viss bismak. Man har från regeringen gjort ett nummer av att Sverige är bland de snabbaste i
världen när det gäller att klassa nya droger, vilket inte är något starkt argument. Att andra sköter sig dåligt innebär inte att vi sköter oss exemplariskt. Det intressanta i sammanhanget är hur bra vi klarar av att lösa de problem vi står inför.

När det gäller nya syntetiska droger handlar det om att vi måste kunna klassa dem innan vi fått problem med dem. I dagsläget gör vi ingenting förrän ett antal personer börjat missbruka drogen och i några fall hinner folk dö innan det händer något. I det här numret av Narkotikafrågan intervjuas professor Olof Beck om problemet med att klassa nya droger och hur vi skulle kunna gå från ett reaktivt till ett proaktivt system. Olof Beck är en av de kunnigaste personerna i Sverige inom detta område och han kommunicerar flitigt med kollegor runt om i världen som befinner sig i framkant av forskningen när det
gäller att identifiera nya droger och hur de verkar på människokroppen.

Sverige är kanske bland de snabbaste länderna i världen när det gäller att handskas med de nya drogerna. Det är ingen ursäkt att inte bli ännu snabbare, ännu bättre. Vi har kompetensen att genomföra detta och det är ur ett statligt perspektiv inte speciellt kostsamt. Här har Folkhälsominister Gabriel Wikström chansen att visa politisk kraft på
ett sätt som han torde kunna få mycket beröm för.
​
Per-Erik Lundberg