En nollvision för narkotikadöden
Janne Josefsson, den där jobbiga journalisten som gjort till sin livsuppgift att påminna makthavare om deras dödlighet, tar återigen upp narkotikaproblemet i Uppdrag Granskning, 18 mars. Den här gången med bistånd av SVT-reportern Anna-Klara Bankel.
Anna-Klara Bankel vandrar runt i missbruksmiljöerna i Stockholm och drar sig inte för att visa hur obehagligt, torftigt och livsfarligt det kan vara där. Jag hör att vissa säger att hon ägnar sig åt socialporr, vilket jag inte förstår alls. Hon visar upp en verklighet som pågår varje dag året runt mitt i bland oss, händelser som de allra flesta missar när vi svischar förbi med raska steg eller på cykeln eller i bilen. Anna-Klara Bankel närmar sig människorna hon möter på ett osentimentalt sätt, ställer enkla raka frågor men det blir aldrig omänskligt eller ovärdigt. Journalistik när den är som bäst.
Vi följer med när Anna-Klara Bankel letar efter Åsa, som hon träffade förra sommaren i samband med ett annat reportage. En inte längre så ung kvinna som fastnat på heroin och som då närmast helt tappat kontrollen över sitt drogbegär. Åsa valde bort mat för att ha råd med heroin och ville gärna visa upp sin magra kropp för att visa vad det handlade om.
Letandet efter Åsa ger till slut resultat på så vis att vi får veta att Åsa är död. Efter att hennes pojkvän dött – han som hon knarkade tillsammans med och som introducerade henne på heroin efter att hon tjatat sig till det – gick det snabbt utför för Åsa. Hon blev hemlös och utsatt på alla tänkbara sätt. Utnyttjad. Dör med sprutan bredvid sig i en trappuppgång.
Åsas död var en av alla de drygt 500 dödsfall som inträffar årligen kopplat till missbruk av narkotika. I ett studiosamtal efter reportaget intervjuar Janne Josefsson en annan Åsa, den ansvariga ministern Åsa Regnér. Hon är märkbart skakad av reportaget och har lite svårt att hantera situationen. Inget att klanka ner på. Narkotikaproblemet är sannerligen inget enkelt problem där man kan peka med hela handen och så fixar det sig. Ministern gör en viktig markering när hon jämför med trafikdöden, som idag är ungefär hälften så omfattande som narkotikadöden.
Att jämföra narkotikadöden med trafikdöden visar hur allvarligt narkotikaproblemet är. Dessutom leder denna jämförelsen tanken vidare till att om samhället bestämmer sig för att ta itu med ett svårt problem och minska det – så blir det så. Om man har en vision, visar uthållighet, sätter till resurser och utövar ledarskap.
När nollvisonen för trafikdöden beslutades av riksdagen 1997 hånades den ganska friskt i media. Det var "orealistiskt" och "ouppnåeligt" och allt möjligt annat. Idag hör man inte mycket av detta, nu när Sverige har de kanske allra bästa siffrorna i världen när det gäller trafikdöden.
Nu är det dags att riksdagen beslutar om en nollvision för narkotikadöden. Vi har ett långsiktigt mål att vi ska sträva mot ett narkotikafritt samhälle, vilket är bra. Men vi behöver bryta ner detta i praktiskt inriktade delmål och vi bör börja med att göra allt vi kan för att sänka dödstalen ner mot noll. Detta är inte på något vis orealistiskt om vi delar upp även det i etappmål, så som skett med nollvisionen i trafiken.
Som en uppföljning på sin medverkan i Uppdrag Granskning skickade Åsa Regnér följande dag ut ett pressmeddelande. Hon pekar på att regeringen faktiskt gör saker redan och att man ser allvarligt på problemet. Helt OK att inte ha alla svar på plats i detta skede. Det som avgör är vad som händer sen. Eller egentligen: snart. Risken i det här läget är att regeringen tillsätter ännu en utredning som ska jobba i flera år och att det politiska arbetet under tiden stannar upp.
Det är olyckligt att den här regeringen delat upp ansvaret för narkotikapolitiken på ännu fler ministrar än vad som är brukligt. Gabriel Wikström har folkhälsofrågor och sjukvården. Åsa Regnér har socialtjänsten. Anders Ygeman har polisen. Morgan Johansson har kriminalvården. För att nämna de viktigaste områdena.
För att narkotikadöden ska kunna pressas tillbaka på samma effkektiva sätt som trafikdöden måste det till ett tydligt politiskt ledarskap och en vilja att göra något. Kanske var det en sådan vilja som väcktes hos Åsa Regnér i studionsamtalet med Janne Josefsson.
Per Johansson