Om att förvalta ett arv

- Tänk vad världen skulle se mycket bättre ut om kvinnor styrde!
Året var 1997. Nadya Avsievich och jag besökte vävfabriken i Pinsk och avdelningschefen Antonina Grishko berättade om sin arbetsplats. I fabrikslokalen satt kvinnor på rad och sydde kläder.

- Kvinnor är mer tålmodiga och lojala än män, fortsatte avdelningschefen som arbetat på fabriken i 26 år. Arbetarna, förstod vi, betraktade hon som en enda stor familj. Antonina Grishko sa att det var betydligt lättare att leva före Sovjetunionens fall och hon talade sig varm för presidenten Lukasjenkas politik, alltmedan symaskinerna gick på högvarv inne ifabriken.

- Tidigare fick alla utbildning och arbete. Alla hade en bostad. I vår nya situation är det värre för männen. De kanske inte längre kan försörja sin familj och klarar inte av arbetslöshet. Det blir kvinnorna som tar ansvaret för barnen. Hon ser till att överleva, hennes hjärna är
nyktrare. Jag har sett högt utbildade män, högt aktade, som
inte kunnat stå emot livets alla svårigheter.

Antonina Grishko avslutade med en suck.
- Ja, det är synd om mannen i dagens Belarus.
Nadya Avsievich nickade, men hon ville inte gå i polemik med avdelningschefen i synen på landets ledarskap. Istället kom diskussion att handla om hälsoläget. Statistiken visade då, i slutet av 1990-talet, att medellivslängden för män var 66,4 år och 75,9 år för kvinnor. Allt pekade, vid denna tidpunkt, på att det skulle bli värre. I Ryssland var
den till och med 57 år för män. Anledningen var sämre hälsa till följd av dåliga arbetsförhållanden och sämre sjukvård än i många västländer, men det främsta skälet var det omfattande alkoholmissbruket.

Ja, det var synd om männen, men för Nadya Avsievich var det en utgångspunkt för att kvinnorna skulle bli mer delaktiga och få en starkare röst. Det skulle stärka familjerna, menade hon, om mannen som norm i alla samhällsfunktioner skulle lösas upp.

- Vi har en lång väg kvar. Det kommer inte att hända något speciellt för kvinnor i mitt land så länge som vi har en politiskt låst situation, i det fallet är vi jämlika med männen, menade Nadya.

- Men vi kan under tiden arbeta med att stärka oss själva, ge varandra bättre självförtroende och försöka se hur just kvinnor kan bli en del av
det samhälleliga livet. Den vanliga uppfattningen om kvinnor i politik är ju att hon flyr familjen, studierna eller är ointresserad av män. Om vi bara kan ändra det synsättet så tror jag vi kan komma långt.

Två decennier senare tänker jag på fabriksbesöket och den artikel i Aftonbladet som fick rubriken ”Nadya – stadens enda feminist”. Mina anteckningar finns kvar i ett slitet block. Artikeln ingick i en kampanj med insamling för att Kalegiums medlemmar skulle få en dator och bli
uppkopplade mot Internet. Så tomt ekar inte de spretiga orden från bläckpennans stift idag, nu när allas vår feminist och aktivist Nadya Avsievich är borta. En vårdslös bilist släckte hennes liv vid ett övergångsställe i Brest den 6 oktober 2016. Visserligen fanns där ett dygn av hopp, men det var lika fjärran som en stjärna i Vintergatan.
Hennes namn Nadya, Nadezhda, betyder just hopp på belarusiska. Nadya befann sig verkligen mitt i steget. Hon var på topp, mitt i en livsgärning som man knappast tror är möjlig i en människas liv. Ännu ett seminarium om hälsoförebyggande arbete skulle påbörjas. Nu fick andra medlemmar i Kalegium hastigt rycka in, för de visste att Nadya inte hade accepterat en inställd aktivitet. Hon var lika ömhjärtad som hon var kontrollerande. Lika tuff i sitt ledarskap som hon var generös.

När hon lärde känna RNS tidigare ordförande Ove Rosengren, socionom och beroendeexpert, fick hon en större insikt om sitt liv och förhållningssätt. De kom båda från familjer med fäder som missbrukat alkohol. Många gånger kunde jag lyssna till deras passningar mellan
varandra; en blinkning, ett skratt. Beroendets karaktär känner inga gränser, som vi vet. Och i det medberoende som ofta följer finns det, vilket Nadya var övertygad om att hon levde med, risk för en förhöjd känslighet av att ständigt vilja ha kontroll. Till den positiva sidan av detta arv från uppväxten hörde dock hennes noggrannhet. Allt detta gör det lättare nu för de andra medlemmarna i Kalegium att ta vid. Inte på samma sätt, för det var Nadya Avsievich som var navet i samarbetet med framför allt svenska organisationer och andra regioner i Belarus, men de upptrampade stigarna finns där. Som lärare i engelska kunde Nadya tidigt med tillgång till internet kommunicera
med omvärlden. Underlagen finns där, mejl är sparade och kontaktlistor intakta. I väl genomarbetade rapporter kan föreningens arbete följas.

När jag besökte Pinsk och Kalegiums kontor nyligen, i november 2016, slog det mig hur ordningen bidragit till föreningens överlevnad, men också hur deras kamratskap och sammanhållning överlevt två decennier. Till denna beundran måste läggas tålamodet med att ständigt övervakas av landets säkerhetstjänst, KGB. Bara överlevnadskonstnärer kan klara av detta aktstycke när det blåser isiga vindar. När andra frivilligorganisationer och oberoende krafter –tidningar, partier och föreningar – tvingats lägga ned eller gå under jord finns Kalegium kvar som officiellt registrerad organisation. Och utan registrering inget tillstånd att hyra lokal eller ens nämna att man är en grupp. Visserligen har de aldrig definierat sig som en politisk kraft, men i praktiken har de fått människor att tro på förändring.

Hur lyckades Kalegium? De skapade helt enkelt ett utrymme där den fria organisationen kunde erbjuda något som det lokala och regionala samhället behövde. Inte minst inom narkotikabekämpningens område kunde svenska erfarenheter inspirera genom det filter som Kalegium erbjöd. Där möttes systerskapet och en solidaritet med utsatta människor. Nadyas feminism har kunnat praktiseras fullt ut.

Maria Söderberg