Alla kan halka dit. Och alla kan ta sig tillbaka igen.
Från Narkotikafrågan #4/2017: Krönika av Sara Woldu, verksamhets- och anstaltsansvarig på KRIS, och även Stockholmsavdelningens ordförande. Bild Hanna Egge Grandert.
Sitter uppe och funderar över livet och tänker på lilla Mickis som begravdes i dag. Hon hittades död på en skitig toalett i city för ett par veckor sedan. Mickis son fick aldrig återförenas med sin mamma.
Det var precis sådär jag trodde att mitt liv också skulle sluta.
Med en heroinöverdos på en smutsig toalett.
När jag skriver detta sitter jag på sängkanten och tittar på min
lilla flicka som sover tryggt och gott i mitten av dubbelsängen,
mellan mig och min man. Jag har fått två stora gåvor i livet: Nåden
att bli drogfri, och lyckan att få vara mamma.
Min dotter är det absolut bästa som någonsin hänt mig.
Varje dag när jag jobbar och hon är på dagis längtar jag ihjäl mig
efter henne!!! Bästa stunden på dagen är när jag får hämta henne.
När hon var nyfödd försökte barnmorskan nästan tvinga mig till
att tycka att det är jobbigt att vara nybliven mamma och att man
måste vara trött. Jag var varken trött eller tyckte det var jobbigt.
Det var bara ren lycka och glädje. Jag sa till barnmorskan att det
är jobbigt att vara abstinent på heroin och inte ha någonstans att
bo i 20 minusgrader, inte att gå upp och amma mitt lilla mirakel
mitt i natten.
Minnen blossar upp från min tonårstid då jag fortfarande var
ganska oförstörd. Låten Jimmy Dean med Troll var en klassiker
som vi alltid festade till och även Boys med Sabrina. Vilka tider!
Alla mina vänner från den tiden festade ganska hårt under en
period men gick sedan vidare till studier, jobb, familj – blev vuxna.
Inte jag...
För mig blev alkoholen en inkörsport till ett långt och destruktivt
missbruk som höll på att kosta mig livet. Vem hade kunnat ana
att våra förfester med mousserande vin och Jimmy Dean skulle
leda mig till ett flerårigt kokainmissbruk och sedan sluta som
bostadslös heroinist på plattan? Och från sprutnarkoman på
plattan till världens lyckligaste mamma till världens finaste lilla
flicka och fru till världens underbaraste man.
Men jag ångrar ingenting i mitt förflutna. Allt jag har varit med
om har format mig till den jag är i dag och lett mig till allt jag har.
Jag önskar av hela mitt hjärta att Mickis son skulle fått återförenas
med sin mamma, i stället för att 9 år gammal få begrava
henne. Mitt hjärta blöder över alla de stackars barn som växer upp
i misär och missbruk. Över de sociala arven som ofta förs vidare
från generation till generation.
Många har sagt till mig genom åren: Hur kunde det gå så
snett för dig? Du som hade alla förutsättningar för att lyckas! Och
så såg det nog ut utåt. Jag kommer från en välbärgad familj och
växte upp i en stor villa med swimmingpool och redan vid 15 års
ålder hade jag i princip rest jorden runt med mina föräldrar och
bott på lyxhotell och ätit på femstjärniga krogar.
Materiellt sätt hade jag allting. Jag hade även en väldigt engagerad
mamma som alltid var med på alla klassresor och aldrig
missade ett föräldramöte. Hon tog även med mig på modevisningar
och våra shoppingfredagar var det bästa jag visste. Min
mamma hade, och har, många fina sidor. Men så fanns också det
där dysfunktionella.
Jag fick ofta höra hemma att man skulle vara på ett speciellt sätt.
Vänner dög inte, pojkvänner dög inte, jag var inte tillräckligt smal
och fick ofta höra att jag skulle banta för att passa in i familjens
ram av perfektion. Prata känslor var inte heller någonting man
gjorde i min familj. Det här medförde att jag växte upp med en
otroligt låg självkänsla som sedan resulterade i att jag hittade drogerna där jag blev någon och kände mig hel.
Som ledare och förebild för många mammor och kvinnor
inom KRIS är mitt motto: För att få trygga och lyckliga barn måste
vi bygga trygga och lyckliga mammor. Efter succédokumentären
Aldrig Backa har vi fått otroligt fin respons och verkligen
lyckats nå ut med ett budskap. Jag förstod under de två inspelningsåren att det här skulle bli något jättebra. Vi har lyckats nå ut till så många. Kvinnor, män, unga, gamla, missbrukare, före detta
missbrukare, helt vanliga Svenssons osv.
Det är fantastisk att komma in på kåken och mötas av en stor
tatuerad man med kriminella beteenden och tankemönster kvar
som bara släpper garden, ger mig en kram och säger att Aldrig
Backa är det bästa han sett i hela sitt liv och sen frågar hur det går
för alla tjejer i serien.
En stor anledning till att jag medverkade i Aldrig Backa var
för att sprida hopp och budskapet om tillfrisknande i vårt allt mer
liberala och medikaliserade samhälle. Jag ville visa att det spelar
ingen roll hur långt ner på botten man än har befunnit sig. Det går
att nå precis hur långt som helst.