Missbrukare - och människa

Från Narkotikafrågan #4/2017: Text Katarina Johnson. Bild Hanna Egge Grandert.
Via ett inlägg på Facebook där ordföranden för Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS) i Stockholm, Sara Woldu, kommenterade ett seminarium där polisen Annika Ljung deltog, fann den nyktra missbrukaren Emelie Olsson den polis hon så ofta tänkt på. Hon den där blonda som alltid var så respektfull och gärna gav en kram och som var en bidragande orsak till att
Emelie fann kraften att bryta sitt destruktiva liv. Nu ska de mötas för första gången på många år. Långt från knarkarkvartar
och pundarbilar.

Det är fredag eftermiddag i receptionen på polishuset på Torkel
Knutssonsgatan på Södermalm i Stockholm. En kvinna som verkar
en smula påtänd jiddrar med personalen i receptionen om att
hon vill ha tillbaka de högtalare som polisen tagit ifrån hennes
kille men som faktiskt är hennes. Personalen hanterar ärendet
med upphöjt lugn och det hela verkar faktiskt lösa sig. Annars är
det rätt stilla. Emelie Olsson, 37 år och nykter missbrukare, sitter
också i repan. Hon väntar på Annika Ljung som är chef över
Södermalmspolisens
narkotikagrupp. De hade att göra med varandra
ett otal gånger under åren som Emelie missbrukade. Nu är
hon nykter sedan 2013 och ska snart träffa den där blonda polisen
som hon minns med en sådan värme. Hon som alltid bemötte
henne med respekt, även när det var kaos och killarna hon var
med var störiga.
Annika kommer gående och hon och Emelie kramas. Innerligt.
Sedan börjar de omedelbart att prata om personer från förr
medan de går mot det mötesrum som Annika bokat.

A: Johan var förbi här alldeles nyss, han var nykter och ville
visa upp sin bebis, berättar Annika och snart halkar samtalet in
på olika namn i Emelies tidigare gäng. Och nu handlar det inte om
glada berättelser om nyfödda barn längre. Många av missbrukarna
de talar om är avlidna. Någon är prostituerad, en annan är
höggravid och går på heroin och kommer med all säkerhet att få
barnet omhändertaget när det föds.
E: De flesta jag umgicks med i Orminge är döda nu. Och jag
känner sorg för nästan alla. Men inte för Erik som begick flera
övergrepp mot mig. Och jag känner ilska när jag tänker på Anki.
Anki är en kvinna i femtioårsåldern som missbrukar och som sägs
sälja av sitt lagligen förskrivna metadon. En av de män som Emelie
tidigare var tillsammans med hade flera barn, och en av dem dog
23 år gammal av en överdos hemma hos Anki. Emelie är arg. Hon
har hört ryktas att kvinnan säljer till unga personer, tonåringar.
E: Jag skulle aldrig tveka att sätta dit någon som säljer till ungdomar.
Inte ens som missbrukare hade jag gjort det.
Fotografen ska snart gå och ber att få ta några ytterligare bilder
innan hon försvinner. Emelie bekymrar sig lite för vilken profil som
är bäst, hon menar att hennes näsa gör sig bättre från vissa håll.
Hon fick den krossad en gång när en man hon var tillsammans
med ville skada henne och medvetet krockade bilen de åkte med.
Missbruksåren var många gånger ordentligt våldsamma. Emelie
blev mycket illa utsatt av männen hon var tillsammans med.
E: Jag frågar mig själv ibland hur jag kunde stå ut. Varför jag
inte gick. Men jag undrar också varför jag inte fick hjälp och blev
tvångsomhändertagen. Soc engagerade sig i mitt barn och såg
till att hon fick komma till mina föräldrar, men varför tvångsomhändertog
de inte mig? De frågade mig ibland om jag ville ha
hjälp, men när man är påtänd kan man ju inte fatta vettiga beslut.
Vet du Annika, ibland kom det en soc-kärring till källarförrådet där
jag bodde med en kille och kollade läget. Hon visste att jag hade
barn, så hur kunde hon INTE sätta LVM på mig? Jag fattar det inte.
A: Ja, det är konstigt. Men jag vet att ribban för ett LVU eller ett
LVM höjs hela tiden. Det duger till exempel inte med bara cannabismissbruk
längre. Och jag tycker generellt att vi från samhällets
sida borde komma in i unga människors liv mycket tidigare. Förr
fanns det ofta skolpoliser och liknande, barn och ungdomar kom
i kontakt med oss på ett naturligt sätt i klassrum och i sitt närområde.
Det är väl en resursfråga, men det är sorgligt för många
missbrukare debuterar tidigt, redan i 11-14-årsåldern.
E: Jag vet att flera av min dotters kompisar från orten hatar
polisen. De litar inte på er, de har ju i hela sitt liv fått höra att polisen
är dålig. Men jag har aldrig känt så. Jag har alltid respekterat er.
Jag fattade, även när jag höll på som värst, att även om ni gjorde
det jobbigt för mig så gjorde ni bara ert jobb.
A: Ja, det är många som inte gillar oss. Attityden har blivit
hårdare. Och de som säljer droger hatar oss för att vi stör deras
business. Ibland får jag höra att jag ska passa mig, att ”min skatt
betalar din lön”. Då säger jag att ”jag är också skattebetalare, sug
på den”.
E: Haha! Har jag förresten varit bråkig någon gång?
A: Nja, det var väl mest att du suckande protesteradenär vi
stoppade bilen du satt i och liksom ”men inte nu IGEN!”
E: Jaha. Jag minns mest att du alltid var så schysst och respektfull.
Att jag fick en kram och att du såg MIG. Människan, inte
pundaren.
Hur är det på polisutbildningen, får ni utbildning i hur ni ska bemöta
människor?
A: Nu var det ju länge sedan jag gick där, men jag minns det
som att det mesta jag har lärt mig i det avseendet har jag fått från
erfarna kollegor. Och min kunskap för jag vidare till mina yngre
kollegor. Jag brukar säga att de vi möter inte bara är missbrukare,
de är också människor som ofta har ett tungt bagage. Så vi
ska visa respekt och möta personerna där de är. Och jag försöker
vara ödmjuk och tar alltid i hand utan handskar. En kram brukar
inte skada heller. Ibland träffar jag nergångna missbrukare som
inte ätit på flera dagar. Då kan vi gå in på Pressbyrån och så köper
jag en kaffe och macka till personen.
E: Jag blir rörd när du säger så. Jag önskar att vi någon gång
hade träffats nära en Pressbyrå.
A: Sedan händer det såklart att folk är otrevliga. Mitt bästa trixär då att vara vänlig. Det funkar nästan alltid, det är ju jättesvårt
att vara otrevlig mot någon som är snäll mot en. Och Emelie, jag
berättade för min kollega Mattias Henriksson att jag skulle träffa
dig idag och vet du, han fick ståpäls, jag fick se underarmen. Han
visste inte att du levde. Han berättade att du, när han tog Pelle
som du väl var ihop med då, sa: ”Vad skönt för dig Pelle, då har du
någonstans att ta vägen.” Kommer du ihåg det?
E: Nej, jag minns inte den gången. Men jag har ibland bett om
att få följa med polisen för att få någonstans att ta vägen. Komma
undan vinterkylan när det var tjugo minus. Killarna sa ofta att ni
tjejer har det så bra. Ni slipper bli tagna. Men så ser inte jag på
saken. Jag hade ofta ingenstans att ta vägen medan min kille som
åkte dit fick äta bra, träna och återhämta sig. Men vi som blev kvar
i knarkarkvartar, källarförråd och pundarbilar slets ner. Snabbt
och skoningslöst.

Emelie och Annika fortsätter att prata om personer från förr
och Emelie tar fram sin telefon och visar bilder på sin kille som
även han är nykter idag. Detta efter att Emelie tidigare sett till att
han fick ett LVM på sig. De är särbos, Emelie bor tillsammans
med sin 18-åriga dotter i en försökslägenhet i Nacka. Hon visar
också bilder på henne. Dottern togs om hand av sin mormor och
morfar under missbruksåren.

A: Vad fin hon är! Vad jag är glad att ni har varandra nu. Det
som jag vet pressar mammor som missbrukar är dels hur de
kämpar med sitt missbruk, dels sorgen och skammen att inte
finnas där för sina barn. Hur det blir som en dubbel problematik.
E: Ja, så fort man nyktrar till så kommer ångesten. Jag kunde
knappt andas ibland. Och jag har mött så många kvinnor på
gatan som har varit helt kaputt i huvudet. Psykotiska. Ofta värre
än männen och jag tror att det beror på att vi får ta så mycket mer
stryk. På alla sätt.
A: Jag minns dig väl, Emelie. Jag har ju alltid vurmat lite extra
för unga tjejer som är fast i drogerna, för jag vet vilket helvete ni
lever i. Hur ni blir behandlade och utnyttjade. Och ofta när jag
träffade dig så satt du i en bil med en missbrukande man.
E: Ja, alla dessa pundarbilar. Frågade du någon gång varför
jag var med dessa män? Det var ju lite dimmigt de där åren, jag
kommer inte ihåg allt.
A: Javisst gjorde jag det. Men jag vet ju hur det vanligen går
till, att tjejer är ihop med killar som begår brott och delar med sig
av sina droger. På sina villkor.
E: Ja, så var det ju. Och jag var äckligt lojal, jag vågade
aldrig ta någonting utan väntade alltid snällt på att jag skulle bli
bjuden. Även om det innebar väntan i två dygn på en kille som
låg och sov tungt. Och som ibland jävlades och gav mig blandningar
jag inte ville ha. En brukade blanda heroin i mitt amfetamin.
Inte klokt.
A: Vi försöker ju kolla lite oftare nu om tjejerna har något på sig.
Bar du droger ibland?
E: Nä, jag var inte betrodd. Eller jo förresten, en enda gång
gjorde jag det. En kondom fylld med valium som jag fick stoppa
upp. Och min kille gick och typ höll i mig när vi var inne på Ica Maxi
och tror du inte att han ändå anklagade mig för att ha tagit när vi
kom ut. Liksom, hur skulle jag ha kunnat göra det?
Annika skakar på huvudet. Mötet går mot sitt slut och de pratar
om att hålla kontakten. Annika uppmanar Emelie att höra av sig
om någon är dum.
A: Fan ta den som gör dig illa, kom till mig direkt i så fall. Ta inte
skit, som jag brukar säga, det var väl hon Grynet som myntade
det uttrycket.
E: Jag har velat träffa dig så länge och tacka för att du var så
schysst. Det betydde väldigt mycket för mig.
När mötet är över går Emelie på toaletten. Annika säger med låg
röst:
– Jag trodde inte att hon skulle överleva. Hon var så illa däran.
Att möta henne ger mig energi. Jag blir så otroligt glad. Det blir
som ett kvitto på att ens arbete betyder något. 
Alla missbrukares namn i artikeln är fingerade.