Föräldrarna som bryr sig: En annan sida av Rinkeby

Från Narkotikafrågan #2/2018 av Katarina Johnson. Foto: Christoffer Bergström
När Ungdomens hus i Rinkeby har figurerat i media har det ofta varit kopplat till smärre skandaler. Men vad händer när lugnet har återvänt och vardagen kommit åter? Narkotikafrågan åkte till Rinkeby och mötte de som pratar gärna, motvilligt och inte alls.
Om man googlar på Ungdomens hus kan man läsa att fritidsgården stängdes i maj 2017 av arbetsmiljöskäl. Och att Rädda Barnen polisanmälde verksamheten hösten 2016. I ett upphetsat tonläge påstod företrädare för organisationen att det arrangerades
boxningsmatcher som normaliserar våld och att de besökande
ungdomarna utsattes för allvarlig fara. Man drämde även till med att det var att likna vid gladiatorspel.

Tomas Acar har jobbat i huset sedan 2010 och suckar plågat
när händelsen dras upp. Han ville först inte ställa upp på en intervju,
hans erfarenheter av media är att bli svartmålad och skandaliserad
och att Rinkeby är tacksamt att hänga ut. Men efter flera
samtal och besök med löfte om att få tala till punkt och bli korrekt
citerad ställer han upp.
– Vi hade boxningsträning här förut och killarna ville ibland
gå korta matcher. En minut, mer orkar de inte. Jag har tränat boxning
i många år och kollade alltid att killarna verkligen ville, att de
hade tjocka handskar och så fick de köra en minut. Jag var med
som domare och övervakade det hela. Efter den där minuten tog
man av sig handskarna och kramade om varandra, inga konstigheter.
Och så kommer helt plötsligt en polisanmälan från Rädda
Barnen vilket får medier från hela Sverige att höra av sig. Det jag
självkritiskt kan säga om mobilfilmen som var grund för den anmälan
som gjordes är att det såg värre ut än det var eftersom det
stod ungdomar runt om och hejade på. Men ingen pratade med
oss i personalen om hur det var, ingen frågade ungdomarna eller
våra chefer om något, vi bara polisanmäldes och hängdes ut i tidningar,
radio och tv. Men jag tror på karma, allt kommer tillbaka,
säger trebarnspappan Tomas lugnt och stilla. Boxning i lokalerna
har han inte längre, priset blev för högt. Men ungdomarna frågar
efter den ibland.
Efter Rädda Barnens anmälan gjordes en utredning. Lokaltidningen
Vi i Rinkeby skrev i maj 2017:
Verksamheten i Ungdomens hus i Rinkeby har precis blivit
utredd. Den externa utredare som tillsattes när Ungdomens hus
polisanmäldes i höstas, har nyligen redovisat sina resultat.
(…) utredaren Eva Nilsson Lundmark har inte "funnit några
tecken på att våld skulle utövas av personal mot ungdomar inne i
eller i anslutning till verksamheten. Inte heller att detta skulle ske mellan ungdomarna på Ungdomens hus.”
I rapporten konstateras att ”Rinkeby är ett tufft område att växa
upp i”, men verksamheten på Ungdomens hus förefaller vara ”väl
planerad och väl genomförd”. Utredarens slutsatser är entydigt
positiva.
En rejäl sågning av Rädda Barnens anmälan, således. Och
en hyllning till verksamheten i Ungdomens hus på köpet. Men
riksmedia, som var snabba att hugga på nyheten om att det anordnades
gladiatorspel i kommunens regi på Ungdomens hus,
har inte uppmärksammat rapporten.
– Man vill bara berätta om Rinkeby när det kan kopplas till
något dåligt. Inte när det är lugnt och fungerar bra. Och med tanke
på de problem som faktiskt finns i området med trångboddhet,
droger, vapen och att våra ungdomar är i en utsatt åldersgrupp, så
är det väl snarast en bragd att vi kan ha en så trygg och bra stämning
här som vi har. Vi har nolltolerans mot mobbning och droger
och nu när vi har föräldrar här, mest mammor, så påverkar det
stämningen till det bättre. Den är mjukare, säger Tomas medan
han visar runt i de rymliga lokalerna. Några killar spelar biljard
och pingis, andra kör Fifa, en hel drös sitter och hänger i sofforna
och småpratar. Alla känner Tomas. Det skakas hand, man kramar
om varandra.
– Här behöver ingen vara macho, säger Tomas Acar.
I Ungdomens hus arbetar ett tiotal personer om man räknar
in alla yrkeskategorier samt de timanställda. Tomas Acars titel är
ungdomscoach och den är okej, tycker han. Långt mycket bättre
än den som var tidigare: Ungkulturproducent.
– Du hör ju själv, vad är det? Den nya titeln är bättre.
Besökarna i huset har bildat ett ungdomsråd, de är fem personer
som kommer med idéer om verksamheten ibland.
– De ville bland annat ha andra tider på loven, att vi skulle flytta
fram öppningstiden och stänga lite senare. Det fick de gehör för,
säger Tomas Acar.
Föräldrarnas intåg i Ungdomens hus kom för knappa året
sedan. I början av maj 2017 stängde enhetschefen Stefan Lindström
verksamheten tillfälligt.
– Det kom ungdomar som vi misstänker hade tagit droger, de
var rödögda men påstod att de bara var trötta eller hade pollenallergi.
Vissa bar skyddsvästar under sina kläder vilket skapade
en osäkerhet hos personalen. Vi har inte rätt att visitera dem och
det är ju inte olagligt att bära väst, men personalen kunde känna
västarna när de kramade om vissa killar. Det här var under en
period då det var mycket skottlossningar och mord i området och
vi tror att killarna var rädda för att bli skjutna eller knivhuggna. Och
även om det aldrig varit uppgörelser i Ungdomens hus så skapade
det en otrygg stämning. Vi kände att det var något på gång, det
luktade konflikt. Västarna bars av både stammisar och nya killar
och i det läget stängde jag ner verksamheten för att skydda min
personal och våra besökare tills vi fått kontroll över situationen,
säger Stefan Lindström.
Beslutet var inte populärt bland ungdomarna även om flera
uttryckte förståelse för det. Många ser Ungdomens hus som sitt
andra hem och är där dagligen. Att vara hemma hos varandra är
vanligen inte ett alternativ på grund av trångboddhet.
Den 17 juni 2017 öppnade Ungdomens hus efter att ha varit
stängt i några veckor. Nu med föräldrar i huset.
– Vi som har barn här organiserade oss, vi ville göra något, säger
Abdimalek Osman som är sexbarnsfar.
Han pratar snabbt och engagerat, har två söner som brukar
gå på Ungdomens hus, de är sexton och sjutton år. I början tyckte
de att det var lite pinsamt, måste pappa hänga där de är? Nu har
de dock vant sig och är positiva.
Ett gäng föräldrar startade föräldrarådet där Abdimalek
Osman är ordförande och de träffas regelbundet. Det är nästan
bara mammor som är aktiva.
– Mammor bryr sig mer om sina barn. Det finns mammor här i
Rinkeby som nattvandrar. Och det är mammor som jobbar ideellt
i caféet där vi sitter nu, konstaterar Abdimalek Osman.
Kvinnan som för dagen står i caféet vill inte vara med på bild
eller med namn i tidningen. Hon kämpar med svenskan, och förklarar
att hennes egna barn är vuxna men att hon ändå engagerar
sig.
– Allas barn är mina barn. Jag tycker om ungdomarna här, men
jag säger till dem om jag ser dem röka eller göra något dumt för då
gråter deras mammor och pappor. När barnen är glada och duktiga
då blir jag glad, säger kvinnan.
– Vi föräldrar är mer organiserade nu. Vi går hit ibland och om
någon som borde vara här inte är det ringer vi varandra och jagar
rätt på personen. Vi har en mycket bättre koll numera, menar
Abdimalek Osman.
En kille hastar nerför trappan och ser oss sitta i caféet och
prata.
– Föräldrarådet är det bästa som har hänt det här huset,
hojtar han när han går förbi.
– Får jag citera dig? frågar jag och han okejar och uppger sitt
förnamn, Bashka. Han är den enda ungdomen som jag efter två
besök i huset får citera. Ingen vill prata, ingen vill vara med på bild så att de syns. Det finns en stark misstro mot journalister.
Abdimalek Osman har varit drivande i frågan om att starta
upp en dagverksamhet i huset.
– Det finns ungdomar här i Rinkeby som inte jobbar eller pluggar
och som hänger vid tunnelbanan och grillen. De vill inte vara
hemma men har ingenstans att ta vägen. Vi vill få bort dem från
gatorna och motivera dem att ta tag i sina liv. Så jag har pratat
med stadsdelsdirektören Ulla Thorslund om detta och hon har
lyssnat och vi samarbetar i den här frågan.
– Ja, vi har nu anställt fyra personer från föräldrarådet som
delar på tre heltidstjänster för att jobba med dessa ungdomar,
bland annat genom uppsökande verksamhet. Målet är att få dem
att skriva in sig på Jobbtorget så att de kommer ut på praktik och
i arbete. Vi har ju Jobbtorg i Kista, men många ungdomar från
Rinkeby tar sig inte dit, så därför ska vi ha Jobbtorg tre dagar i
veckan i Ungdomens hus, säger Ulla Thorslund.
– Dagverksamheten, som ännu inte har fått något namn, ska
officiellt öppna i maj, men har tjuvstartat sin verksamhet i april.
Den riktar sig till personer i åldrarna 16-29 år och är öppen mellan
klockan 11-16. Förutom att man har inrett en datorsal med ett
flertal stationer i ett före detta gym på plan två, så ska man även
bjuda in föreläsare, ha workshops, åka på studiebesök och liknande.
I oktober väntar en utvärdering över hur det gått.
Strax före jul öppnade Framtid Stockholm Järva på Degerbygränd
2 i Rinkeby. Det är en enhet inom Socialförvaltningen,
finansierat via Sociala investeringsfonden, som på ett tidigt
stadium vill fånga upp ungdomar på väg in i kriminalitet och/eller
drogberoende. Verksamheten består bland annat av uppsökande
arbete, behandling vid missbruk, och stöd till utsatta familjer. De
arbetar tillsammans med stadsdelsförvaltningarna i området,
polis, föreningar och andra aktörer som exempelvis Ungdomens
hus. Målet är att motverka kriminalitet och annat socialt nedbrytande
beteende bland unga, men även att öka tryggheten i området
generellt.
– Vi har drop in för föräldrar varje tisdag mellan klockan 14-16,
då kan man komma och prata om man är orolig för sina barn,
säger Mikael Jeppson som är enhetschef.
Han berättar att de visserligen är nya i området, men att de
redan har många ungdomar som de stödjer och hjälper.
– Vi har ett bra samarbete med flera olika delar av samhället,
både den civila delen och olika myndigheter. Polisen kan till
exempel tipsa om personer som är på väg in i missbruk och kriminalitet
och deras syfte är inte främst att lagföra ungdomarna
utan att lotsa dem till hjälp via oss. De vanligaste drogerna här är
cannabis och olika läkemedel som exempelvis Tramadol. Tyngre
droger förekommer men är inte särskilt vanligt bland de ungdomar
vi möter.
I Rinkeby är den sociala kontrollen stark på både gott och ont.
Ungdomarna skärper sig när de vet att de är iakttagna. Sedan
föräldrarna flyttade in med daglig verksamhet i Ungdomens hus
är det ingen som vågar röka eller sälja cannabis i dess närhet,
till exempel. Tänk om någon får se och föräldrarna får veta! Men
Stefan Lindström pekar på att det också kan medföra problem
när ordet går.
– Om en flicka är i Kistagallerian och till exempel pratar med
en manlig klasskompis och blir iakttagen kan det bli en skvall skvallrig
historia som far runt. Men det är viktigt att säga att man inte
kan peka ut någon särskild etnisk eller religiös grupp som värre
än den andra. Vi har besök av muslimska flickor på Ungdomens
hus och det finns kristna flickor som inte får gå hit på könsblandade
event.
På måndagar är det tjejkvällar på Ungdomens hus. Då ordnas
olika aktiviteter bara för dem. Övriga kvällar är det nästan bara
killar där. Varför?
– Det finns nog många olika skäl till det, men jag uppfattar det
som att tjejerna generellt är mer målmedvetna och lägger mer
tid på skolan. Det kan också vara en kulturell grej, till exempel att
bröder inte vill ha sina systrar här samtidigt som de själva är här.
Och så verkar tjejer mer dyka upp när det är någon speciell aktivitet.
Eller så kommer de i grupp och dansar för sig själva i studion
utan att det är workshops. I övrigt gör de inte mycket väsen av
sig, de är inte här och bara chillar som killarna, säger Tomas Acar.
Från politiskt håll finns en uttalad målsättning att få in fler flickor
i verksamheten. 
– Jag tycker att det börjar bli bättre, det strikt uppdelade
håller på att luckras upp. Vi har till exempel haft skidresor med
både killar och tjejer samtidigt där de bott i skilda stugor med ledare
av sitt eget kön. Fler tjejer får komma hit nu och vi jobbar med
frågan, menar Stefan Lindström.
Politikerna har fler önskemål än att verksamheten ska bli mer
attraktiv för flickor. Ungdomens hus ska erbjuda en fritid fri från
droger, de ska stimulera till studier och arbete, erbjuda föreläsningar,
etc.
– När ungdomarna kommer hit är det svårt att tvinga dem att
läsa läxor och liknande, de vill ju umgås och vara med på de aktiviteter
vi ordnar. Att man hela tiden ska prestera kan kännas pressande
och de förknippar Ungdomens hus med fritid, det är ju inte
obligatoriskt deltagande. Det har hänt att vi har bjudit in föreläsare
och att killarna har sagt att "vi sätter oss och lyssnar för er skull".
Alltså för att vi i personalen inte ska behöva känna oss dumma för
att de inte lyssnar. Men ibland blir de helt fast, vi hade en mamma
här som berättade om hur hennes ena son blev skjuten till döds
av misstag som femtonåring och den andra sonen – som var den
som egentligen skulle mördas, hamnade i rullstol efter att ha fått
flera skott i sig. Det var knäpptyst när hon pratade och jag får
tårar i ögonen när jag tänker på det. Det är så tragiskt, våldet är
på extrema nivåer, och när någon i Rinkeby har mördats tänker
jag på deras familjer. Ofta är det ju någon man känner, de flesta
ungdomar i Rinkeby har någon sorts relation till Ungdomens hus,
säger Tomas Acar.
– Sedan föräldrarna kom in i Ungdomens hus har det inte varit
några skottlossningar i Rinkeby, berättar Stefan Lindström.
– Vi ligger också mycket högt i den enkätundersökning som
gjorts om hur besökarna skattar tryggheten här. Fem är max och vi ligger uppemot 4,7. Alltså långt mycket högre än hur medborgarna
i Rinkeby i allmänhet betygsätter sin trygghet.
Hur kommer det sig att ni har lyckats skapa en så bra och trygg
stämning i Ungdomens hus?
– Att föräldrarna har kommit in i huset betyder jättemycket,
vi har ju mammor i caféet varje dag. Och vi i personalen jobbar
aktivt på att stämningen ska vara schysst genom att vara välkomnande
mot alla och så försöker vi vara bra förebilder. Och såklart
är det viktigt att ta ungdomarna på ett sätt som funkar. Vi ställer
oss inte och skriker och gapar på dem om de gör fel, utan tar
dem åt sidan och snackar på ett sätt som är respektfullt. Vi har
många roller i vårt arbete, vi är bland annat vakter, föräldrar och
psykologer. Vi har erfarenhet och vet vad som funkar. Min absolut
viktigaste uppgift är att hjälpa ungdomarna att hålla sig på rätt
spår så att de inte hamnar på glid. Att motivera och stötta dem till
studier, säger Tomas Acar.