Rött eller blått – spelar det någon roll?

Jag ska villigt erkänna att jag inte orkar ägna någon större energi åt att följa turerna i regeringsbildandet. Maskinen Sverige rullar trots allt på, någon kollaps kan inte jag se framför mig. Men visst, det finns problem som kräver politiskt ledarskap på ett sätt som de myndigheter maskineriet består av inte kan åstadkomma. Ett sånt problem är det ökande missbruket av narkotika, och allt som är förknippat med det.

Den S-ledda regering som styrde förra mandatperioden lyckades inte göra så mycket. Inte för att Socialdemokraterna har en dålig inställning i grunden, utan snarare för att man inte prioriterade narkotikaproblemet tillräckligt högt. Detta märktes inte minst på Annika Strandhälls framträdande i vårt tält i Almedalen i somras. Trots att hon då var ansvarigt statsråd var det uppenbart för alla som lyssnade att hon inte hade koll på frågan. Moderaternas Tomas Tobé var väldigt mycket mera på hugget under sitt framträdande i tältet.

Det kanske inte är så konstigt att man vill mer när man är i opposition jämfört med när man suttit vid makten i några år. Detta märks också i hur dessa två partiers företrädare uttrycker sig nu i en intervju med Sveriges Radio. Båda hoppas ju på att få regeringsmakten och båda vill markera handlingskraft. Men visst är det lite mera kraft i M jämfört med S.

Fredrik Lund Sammeli, rättspolitisk talesperson för S, måste samtidigt som han riktar in sig på framtiden passa på att inte snacka ner vad partivännerna gjorde i regeringsställning de senaste fyra åren. Hans svar på SRs fråga om det egna misslyckandet efter fyra år vid makten blir inte särskilt bra:
 
- Jag tror att det här är en samhällsutveckling som vi ser på fler områden i Europa, där missbruket och narkotikaförsäljningen ökar. Där det blir lättare att smuggla och där preparaten blir fler. Jag tror att det viktiga är att se att det här är ett samhällsproblem. Här behöver vi göra mer och att vi behöver bryta orsaken till det, utanförskapet för dom ensamkommande och samtidigt knäcka den organiserade brottsligheten, säger Fredrik Lund Sammeli till SR.
 
Häpp! Jo, narkotikamissbruket är ett samhällsproblem. Frågan är vad som ska göras åt det.

Tomas Tobé, rättspolitisk talesperson för M, har det lättare. Han har inget att försvara och kan gå till attack mot S. Han vill dubblera straffen för narkotikalangning och sänka gränsen för obligatorisk häktning, i syfte att få bort säljarna från gatan.
 
Det är inte fel att diskutera längden på straff för narkotikabrott. Under senare år har HD sett till att de blivit kortade för de grövre brotten och frågan är om det var så bra. Men man får aldrig glömma bort att huvudfokus måste vara på efterfrågeledet, själva konsumtionen. Narkotikamarknaden drivs precis som alla andra marknader av efterfrågan. Om vi ska kunna minska problemet på ett långsiktigt hållbart sätt gäller det att minska efterfrågan. Och då är polisens aktiviteter avgörande.
 
Polisen måste få uppdrag och resurser att jobba mot gatulangning på ett sätt som knappt sker idag. Vi måste få se särskilda polisenheter som fokuserar på unga och narkotikabrott på det sätt den så kallade Rejvkommissionen gjorde en gång i tiden. Hur många langare man än sätter fast, hur långa straff de än får, så kommer det inte ha annat än marginell betydelse så länge efterfrågan är stark.
 
I grunden ligger M och S rätt nära varandra i de här frågorna, även om man uttrycker sig lite olika. Det är inte avgörande vilken partifärg statsministern har för hur det ska gå med narkotikapolitiken. Däremot är det mycket viktigt att den minister som får huvudansvaret tar frågan på stort allvar och visar prov på det politiska ledarskap som saknats oss under flera år. Ideologier i all ära, men det är resultatet som räknas i politiken.
 
Per Johansson