Grattis RNS till 50 års framgångsrik kamp för en restriktiv narkotikapolitik!

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Kerstin Käll, Med.dr. och överläkare på Beroendemottagningen, Psykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset i Linköping.
Själva tillblivelsen av RNS 1969 gick till på följande sätt: RFHL
(Riksförbundet För Hjälp till Läkemedelsmissbrukare) hade anlitat
en medlemsvärvare, som bland annat fått i uppdrag att värva
så många läkare som möjligt till RFHL. Han hade dock fått noggranna
instruktioner att inte ringa till Nils Bejerot, vars åsikter i
narkotikafrågan RFHL inte delade. Han blev dock nyfiken och
ringde i alla fall till Bejerot, som bjöd hem honom och förklarade
hur han såg på narkotika och narkotikapolitik. Det slutade med
att värvaren uppmanade Bejerot att bilda ett eget förbund, skaffa
fram en styrelse så skulle han åta sig att värva medlemmar. Och
så blev det. Ankaret i styrelsen under de första åren var Yngve
Persson, socialdemokratisk riksdagsman, f.d. ordförande i Träindustriarbetarförbundet och med många viktiga kontakter. De
stora riksdagspartierna kom alla att bli representerade i styrelsen
så småningom.

Själv kom jag med i RNS 1975. Jag lärde känna Nils Bejerot genom Ulla-Britt Antman och Folket i Bild/Kulturfront, där Bejerot publicerade krönikor under rubriken ”Vardagsbilder”. När jag slutade mitt arbete på FiB och började plugga medicin blev jag och min man tillfrågade av Ulla-Britt och Nisse om vi ville hjälpa till att rycka upp RNS:s tidning Narkotikafrågan, som dittills fört en något tynande tillvaro. Det gjorde vi och sedan följde några spännande år i slutet på 70-talet med en mycket intensiv narkotikapolitisk kamp i tidningen, på demonstrationer, möten och debatter.

Föreningen utvecklades, lokalgrupper startades och det blev en i verklig mening folkligt förankrad kamp mot den rådande narkotikapolitiken. De två huvudfrågorna var: praxisen med
åtalsunderlåtelse för eget bruk och frivillighet kontra tvång i behandlingen av narkotikamissbrukare. Den främsta politiska motståndaren var RFHL.
Bejerots argument mot åtalsunderlåtelse för eget bruk var att det innebar en de facto legalisering. Om man inte får någon påföljd
om man bara innehar den mängd narkotika som anses rimlig för det egna bruket kommer polisen inte att bry sig om att beivra det och det är således riskfritt. Den som säljer kommer inte att ha mer än det ”tillåtna” på sig (lagret är placerat i närheten) och då blir försäljningen också riskfri. I själva verket är detta fortfarande en grundbult och i de länder som de facto-legaliserat cannabis är det genom denna möjlighet man kommer runt FN-konventionerna där man förbundit sig att inte legalisera. Detta var den viktigaste kampfrågan, och åtalsunderlåtelse för eget bruk avskaffades 1980. Så småningom kriminaliserades även bruket av narkotika för att ytterligare öka möjligheterna att bromsa spridningen bland unga.

Tvångsvård för missbruk fanns i Sverige i den gamla nykterhetslagen
och kallades resolution. Men den gällde enbart för alkoholberoende.
Det förekom att man tvångsintog narkomaner, men man använde den dåvarande psykiatriska tvångsvårdslagen LSPV, vilket var olustigt eftersom lagen endast medgav tvångsintagning av allvarligt psykiskt sjuka personer. När den nya socialtjänstlagen kom 1982 segrade RNS:s linje även här i och med den nya lagen LVM (Lag om Vård av Missbrukare i vissa fall), som möjliggjorde tvångsvård av narkotikamissbrukare. Denna period med narkotikapolitisk kamp var egentligen fenomenalt framgångsrik för RNS:s del. Missbruket bland unga sjönk i skolvaneundersökningarna (9:e-klassarna) från 15 % 1971 till runt 3 % under 1980-talet. Den politiska enigheten blev total i
riksdagspartierna och narkotikaliberalerna förde en tynande tillvaro.
Men genom att på så vis bli en politisk ”icke-fråga” sjönk den
narkotikapolitiska medvetenheten succesivt både bland politiker
och allmänhet och mot slutet av 1980-talet började narkotikaliberala
tankegånger dyka upp på nytt i media. Inte minst berodde detta på hiv-epidemin, som ju drabbade injektionsmissbrukarna hårt, inte minst i Stockholm, där mer än hälften av heroinmissbrukarna
visade sig vara smittade när testningen kom igång 1985.

Den rörelse som nu uppstod både i Sverige och internationellt
kom att kalla sig ”harm reduction” och kan sammanfattas i tankegången: Hittills har vår narkotikapolitik siktat på att få bort narkotikamissbruket, men nu har det kommit in en dödlig sjukdom bland narkomanerna och då måste vi byta fokus och inrikta oss på att
rädda liv; kampen mot själva missbruket får komma i andra hand.
I detta skede blev jag åter kontaktad av Bejerot, som ju sedan 1965 bedrev en långtidsuppföljande studie av stickmärken på Kronobergshäktet. Han började nu skissa på en studie för att följa hiv-epidemin inom samma population, dvs  injektionsmissbrukarna
som togs in på arresten och häktet. Eftersom jag nu var färdig läkare tyckte han att det kunde vara en lämplig uppgift för mig att driva den studien. Så blev det också och sedan följde åter en mycket spännande period. Studiens resultat gav viktiga argument i den narkotikapolitiska diskussionen om sprutbyte för narkomaner, som i Sverige var den viktigaste frågan för harm reduction-förespråkarna. I Stockholm fanns ju inget sprutbyte (till skillnad från Lund och Malmö, där man å andra sidan aldrig haft någon hiv-epidemi att tala om bland sina narkomaner). På så vis blev Stockholm ett naturligt experiment där man kunde följa epidemins utveckling i en stad utan sprutbyte. Det visade sig att smittspridningen minskade dramatiskt när hiv-testningen väl kom igång och Stockholm stod sig väl i konkurrensen med andra städer med liknande epidemier som till exempel Amsterdam och Edinburgh. Missbrukarna var själva positiva till hiv-testning och visade en stor öppenhet inom gruppen om sin hiv-status, vilket i kombination med lättillgänglig testning, inte minst inom kriminalvården, bidrog till den gynnsamma utvecklingen av epidemin.
Trots åtskilliga föreläsningar och debatter lyckades vi inte motverka
att resurser satsades på sprutbyten och det är nu officiell policy påbjuden av Socialstyrelsen. Lyckligtvis orsakar sprutbyten troligen inte någon påtaglig ökning av injektionsmissbruket, som överlag verkar vara på tillbakagång, men resurserna kunde användas bättre ur narkotikapolitisk synvikel.

Vilka frågor är viktigast för RNS nu? Bejerot visade att narkotikamissbruket sprids epidemiskt. Detta innebär att man aldrig
får försumma preventionen. Först och främst att så få ungdomar
som möjligt ska testa droger (och alkohol och tobak, som ju är inkörsportar) och att de som ändå gör det ska upptäckas så snart
som möjligt och att det ska följa konsekvenser (på lagom nivå –
inte för stränga men ändå kännbara). Det betyder att skolan och
samhället måste ha en genomtänkt policy, så att man vet vad man
ska göra vid misstanke och upptäckt av drogmissbruk. Här saknas
mycket och här gör RNS redan en viktig insats när det gäller skolan. Ett viktigt krav är att det ska finnas professionell narkotikatestning att tillgå för skola, föräldrar, socialtjänst med flera när misstanke om missbruk uppstår. Det finns inget krav på sjukvården att tillhandahålla detta idag. Detta är mycket viktigare än sprutbyten enligt min mening om man menar allvar med att bekämpa narkotikamissbruket i samhället.

Det måste också finnas bra narkomanvård, både tvångsvård
av bra kvalitet och frivillig vård, men även substitutionsbehandling
för tunga opioidmissbrukare. Även denna ska vara av god kvalitet
och målsättningen ska liksom för all narkomanvård vara rehabilitering
till ett liv utan missbruk och kriminalitet.