Hallå där...

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Anna Öqvist, RNS
...Enver Göker – samordnare sociala insatsgrupper i Skarpnäck och ledamot i RNS förbundsstyrelse.
Vem är du?
– Jag är 32 år, född och uppvuxen i Brandbergen/Haninge
där jag även gick i skolan. Idag jobbar jag som samordnare inom
sociala insatsgrupper i Skarpnäck.
Skolan var aldrig min starka sida men jag fick ihop det ändå. I skolan var jag allmänt jobbig, hade svårt att koncentrera mig och det ledde till att jag bråkade väldigt mycket. Efter en allvarlig händelse tog pappa ett allvarligt snack med mig vilket gjorde att jag började förändra mitt liv, dock höll jag fortfarande på med saker man inte skulle, men jag skötte skolan. På gymnasiet läste jag IT/natur, som inte riktigt var min grej men jag gick ändå klart.
Jag och mina barndomsvänner har alltid haft positiv inverkan
på varandra och är sportintresserade. Några personer i Brandbergen
tog över ett lag, Brandbergens IF. Vi använde fotbollslaget
som ett socialt projekt och slussade in våra vänner som höll
på att ”såsa runt”. Det gick bra, väldigt bra. Flera spelade senare
på hög nivå såväl nationellt som internationellt vilket idag bidrar till
de yngre ungdomarnas utveckling. Jag är fortfarande väldigt aktiv
bland ungdomarna i Brandbergen.

Vad jobbar du med?
– Efter militärtjänsten började jag jobba inom säkerhet innan
jag hoppade på utbildningen Socialpedagogiskt ungdomsarbete
på Tollare folkhögskola där jag hade Staffan Hübinette som lärare
och det är via Staffan jag sedan gick med i RNS. Jag har alltid varit
driven och brunnit för frågor som gäller socialt arbete.
Parallellt med skolan började jag jobba på SiS ungdomshem
Bärby i Uppsala. Sedan jobbade jag på en skola i Tensta i ett år
innan jag sökte tjänsten som samordnare sociala insatsgrupper
(SIG). Det var det som var målet med utbildningen på Tollare. Nu
är jag där sedan tre år och stortrivs.
Hur är det att arbeta där?
– Jag träffar personer som i vissa beteenden liknar mig i mina
unga dar. De hänger i centrum istället för att vara i skolan, begår
brott, skapar ett eget utanförskap gentemot samhället, vilket i sin
tur ger enorma konsekvenser. Jag för samtal med dem och försöker
påverka dem att välja en bättre väg. Jag har en stor fördel i mitt
arbete, relationsskapandet, eftersom jag har en snarlik bakgrund,
är född och uppvuxen i förorten och har utländska föräldrar. Det
blir lätt att relatera till.
Vi är fyra stycken som jobbar med sociala insatsgrupper i Skarpnäck
(Skarpnäck, Bagarmossen, Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden) samt vår enhetschef, Leif Roland Bergström
(Bobo) som är mer än en enhetschef, lite som en konstnär.
Skarpnäck är en av de tryggaste stadsdelarna i Stockholms stad. Bobo drog igång Skarpnäckslyftet 2009 som ett lokalt samverkansprojekt mellan stadsdelsförvaltningen, bostadsbolaget, polisen, Stiftelsen På Rätt Väg (som är uppstartat av två brandmän) med flera. Jag kan förstå att det känns tryggt i Skarpnäck.
Det finns en vuxennärvaro i området som i sin tur skapar
ökad trygghet samt förutsättningar till nära kontakt med föräldrar.
(Projektet fick Stockholms stads trygghetspris 2012).
Vad innebär sociala insatsgrupper?
– Det är ett projekt som drogs igång av Carin Götblad tillsammans
med socialtjänsten, de ville skapa en samverkansplattform
att förhindra unga och unga vuxna att hamna i kriminalitet och för
dem som vill bryta med den livsstilen. Insatsen är individanpassad
och frivillig, personen som tackar ja skriver på ett samtyckespapper
som bryter sekretessen mellan oss aktörer som jobbar med detta. Vi erbjuder till exempel Gunnar Bergströms program Kriminalitet som livsstil. Målgruppen är kriminella ungdomar som riskerar att rekryteras till eller lever i den livsstilen. När jag började för 3 år sedan var åldersspannet på ungdomarna vi jobbar med ungefär 18-29. Nu börjar det nere på 12-13 år… De vill inte gå till skolan, skolkar, sover, hänger ute på nätterna och begår små som stora brott. Det är mest killar men även några tjejer, tjejerna är oftast medberoende eller har bara dragits med. Målet är att alla ska få en socialt stabil tillvaro.
Vi finns där som ett stöd och brukar ordna aktiviteter för dem samt en familjebehandlande insats med systemteoretiskt förhållningssätt.
Jag själv boxas och har spelat fotboll så jag kan ta med dem till min boxningsklubb, till ett gym och träna eller till fotbollslag som jag känner. Vi har motiverande samtal, tar promenader med mera. Jag tror på att fylla på och stärka skyddsfaktorerna istället för att fokusera på riskfaktorerna.
Jag kan ringa och väcka någon, följa personen till skolan och
hela vägen in i klassrummet. Skolan är det viktigaste de har. Jag
kan sitta på förhör med klienten samt bygga upp ett nätverk med
positiva personer kring vederbörande.
Hur ser du på framtiden?
– Jag tycker vi behöver jobba ännu mer med familjerna och inte bara på individnivå. Det är viktigt att reda ut infekterade familjerelationer, stödja dem genom att tillsammans reflektera kring familjens situation och därigenom skapa en hållbar struktur för familjen som håller över tid. Många av dem vi jobbat med har lyckats, de har börjat studera eller fått jobb eller ingår i en positiv konstellation.
En klient som är lite äldre gjorde ett nivåtest och hamnade på
grundskolenivå i resultat men vi fick in honom på en folkhögskola
och han tycker det är det bästa han gjort i sitt liv.
Angående skolan önskar jag att lärarna hade mer befogenheter.
Respekten för lärare finns tyvärr inte på samma sätt längre,
den borde stärkas upp.