RNS lyfte fram Barnkonventionens
artikel 33

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Göran Holmström, under åren 2007-2014 politiskt sakkunnig i Socialdepartementet hos Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).
Under de år jag arbetade som politiskt sakkunnig i Regeringskansliet åt Barn- och äldreminister Maria Larsson hade hon också ansvaret för folkhälsofrågorna. Det innefattade arbetet såväl nationellt som internationellt för alkohol, narkotika, dopning och
tobak, ANDT. Under åren arbetade vi bland annat med framtagandet
av en flerårig nationell plan för arbetet i dessa frågor som
omfattade såväl informationsspridning, förebyggande arbete,
samarbete med kommuner och landsting, förberedelser för lagstiftningsändringar med mera. Samarbete med civilsamhället var
och är helt avgörande för att nå framgång i dessa frågor.
Vi upplevde också att det internationella arbetet för en restriktiv
och balanserad narkotikapolitik var angeläget.

På olika håll i världen fanns tendenser till legalisering och liberaliseringar, vanligen benämnda harm reduction. Det innebar att motsättningarna skärptes inom FN-systemet i synen på narkotikakonventionerna, att länder som undertecknat konventionerna ansåg att olika substanser borde lyftas ur narkotikakonventionerna. Och att olika brottsförebyggande- och behandlingsprogram kom att diskuteras inom ramen för WHO och inom FN:s brotts- och drogorganisation UNODC. Olika länder främst i Europa och Latinamerika strävade efter att minska den brottsrelaterade dödligheten som uppkommer i narkotikahandeln genom att på olika sätt avreglera och legalisera.

Under dessa år kom samarbetet med RNS och de organisationer
som bildat och agerade inom World Federation Against Drugs, WFAD, att bli oerhört viktigt. Medan regeringskansliet reagerade på och agerade inom ramarna för officiella kanaler och förhandlingsrundor som kunde ta en ansenlig tid, kunde WFAD, IOGT-NTO och RNS försörja med information och se förhandlingsöppningar och vägar framåt som gjorde det möjligt för oss att nå längre än vi annars hade gjort. Då jag själv länge haft ett starkt engagemang i narkotikafrågor var det ett samarbete som jag nyttjade till fullo. Jag tror att Socialdepartementets och UD:s tjänstemän
tyckte att vi blev väl aktivistiska och bjöd in bland annat RNS till tätare samarbete än vad som är brukligt. Men för oss var saken viktigast och då fick formerna anpassas till ändamålet. Tilläggas kan att svenska Wien-ambassadens och inte minst ambassadörens aktiva stöd var helhjärtat. 
Ett visst momentum fanns att utnyttja för ett land som Sverige
med en lång tradition av aktiv narkotikabekämpning och relativt
låg förekomst av droger bland ungdomar. Till det kom Sveriges
långsiktiga stöd till FN-arbetet, till exempel till WHO, och ett gott
rykte som en välfärdsnation med skapligt internationellt anseende
som socialt progressivt. Tillsammans med ett antal andra länder formade den svenska regeringen en allians i ett aktivt samarbete för att driva på inom WHO och vid de FN-möten som hölls inom ramen för Commission on Narcotic Drugs, CND, som möttes i Wien. Vi strävade efter att bygga upp täta kontakter och en gemensam hållning tillsammans med USA, Ryssland, Storbritannien, Italien med flera. Samarbetet komplicerades förstås av att olika delstater i USA drev på
för legalisering – något som vi nu börjar se effekterna av främst i
den delstat, Colorado, som var först ut. Vårt intryck var tyvärr att
Obama i alltför hög grad tvekade att använda de medel som stod
till buds för den federala regeringen och överlät till delstaterna att agera fritt. Den amerikanske federale drogsamordnaren Gil Kerlikowske visade dock ett stort engagemang och kunnande.
Samarbetet med RNS med flera kom att ge oss argument och handlingsvägar för att nå fram med svenska ståndpunkter.

Vid CND:s årliga möten i Wien tog vi initiativ att skapa samarbete
med flera andra likasinnade länder. Den stora närvaron av idéburna organisationer gav möjlighet till omfattande kontaktskapande
arbete. Här bidrog även det svenska hovet. Drottning Silvias engagemang och kunskap och hennes förmåga att samtala med alla var en stor tillgång. Drottningen spelade en viktig roll för att få länder till samtal som vi sannolikt inte annars kunnat påverka på det sättet.
Vid en av CND:s kongresser i Wien deltog såväl Drottning Silvia som den bolivianske presidenten Evo Morales. Då drottningen var en av de högst rankade deltagarna satt hon på podiet efter sitt korta inledningstal. Morales, som talade i över en halvtimme istället för de 6-7 minuter han tilldelats, pläderade oblygt för den förändring av narkotikakonventionen som han ville se. Han hade också den tveksamma smaken att påminna om drottningens besök i Bolivia då han bjudit henne på koka-té. Under hans tal kände vi i bänkraderna att handskarna därmed åkte av i den kamp mellan legalisering och fortsatt restriktivitet som skulle utspela sig de kommande åren.
Bolivia, som hade lämnat 1961 års allmänna narkotikakonvention,
ville återinträda med ett permanent undantag för bruket av kokablad, då president Morales ville skydda sitt lands produktion av koka.

RNS kom med den lysande idén att använda Barnkonventionens
artikel 33 som ett viktigt argument i narkotikadiskussionen. Artikel 33 gör som bekant staterna skyldiga att med alla medel skydda barn mot alla former av narkotika. Eftersom Maria Larsson också var Barnminister kunde hon med trovärdighet använda det argumentet och kopplingen till narkotikafrågan framstod som naturlig – vilket den fortfarande är. I samband med WFAD:s tredje konferens 2012 hade vi inbjudit de länder vi etablerat samarbete med och en gemensam deklaration – ”The Stockholm Declaration” – antogs. Den beskrev
att länderna var överens om en restriktiv och balanserad narkotikapolitik och pressträffen som presenterade den hölls under
WFAD:s konferens i samma lokaler. På det sättet gav vi varandra
draghjälp i arbetet med de internationella narkotikafrågorna.
Samordningen mellan WFAD-konferensen och vårt samarbete med länderna om deklarationen ledde också till att den ryske och den amerikanske drogsamordnaren kunde tala på WFAD:s konferens.
Inom CND drev flera länder linjen att förberedelserna för det  kommande internationella toppmötet om narkotika borde flyttas
från Wien till New York. Vi såg en uppenbar risk att det skulle flytta
fokus från experter och engagerade företrädare, och stärka inflytandet
från legaliseringsvänliga krafter.

Den så kallade Global Commisssion on Drug Policy hade bildats vilka drev detta förslag. Den kommissionen bestod bl a av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan och författaren Mario Vargas Llosa. Kommissionen hade startats av fd presidenterna i Brasilien, Colombia och Mexiko för att komma till rätta med narkotikan som ett hot mot demokratin. För att förebygga en flytt till New York bad vi om ett möte med FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson som också befann sig i Wien. Maria Larsson träffade honom i ett stängt rum
på svenska ambassaden. Tyvärr var vi inte efter det mötet mer
positiva till att det skulle gå att stoppa. FN:s beslut blev sedan att
genomföra toppmötet om narkotika i New York, vilket med facit i
hand lyckligtvis blev en framgång för det internationella narkotikasamarbetet.
Legaliseringsvännerna fick inte in några skrivningar alls att tala om i slutdokumentet, som istället blev ett litet steg framåt på så vis att mänskliga rättigheter, utvecklingsfrågor och tillgång till livsnödvändiga mediciner får ta plats i debatten, tillsammans med utbud och efterfrågan av narkotika.

När man befinner sig mitt i de skeenden jag skildrat ovan framstår de som avgörande. I historiens ljus kanske inte alla möten hade den stora betydelse vi tänkte då. Dock är det i år 30 år sedan konsumtionen av narkotika blev förbjuden. I Sverige pågår tyvärr en tillvänjning och ökad förståelse för eget bruk, särskilt bland ungdomar, som är starkt oroande. Jag menar att Sverige bör fortsätta att stå för stark restriktivitet. Det är möjligt att försvåra tillgången till narkotika och kombinera det med upplysning, annat förebyggande arbete och en effektiv vård och rehabilitering. Jag är övertygad om att den modellen kan fortsätta visa sig vara framgångsrik och vara möjlig att skapa uppslutning också hos andra länder och inom FN-systemet. I det arbetet har RNS haft en viktig roll och kan komma att fortsätta ha stor betydelse.