Världens narkotikapolitik är inte ett val mellan krig, dödsstraff och legalisering.
Från Narkotikafrågan #1/2019 av Linda Nilsson, Generalsekreterare för World Federation Against Drugs, WFAD.
Det övergripande syftet med det internationella narkotikasamarbetet är att verka för hälsa och välfärd för mänskligheten genom att tillgängliggöra narkotika för medicinskt bruk och forskningssyfte samt genom att reglera narkotika för icke-medicinskt bruk. I konventionerna slår man fast att narkotika ska vara förbjudet för icke-medicinskt bruk, inklusive cannabis som tas upp i 1961 års konvention.
Dagens internationella narkotikapolitik står inför en rad utmaningar
inför det stundande högnivåmötet som kommer äga rum
i mars 2019. En rad sakfrågor visar på splittringen som vi kan se
bland världens länder. Det rör sig om olika syn på skademinskningspolitik, dödsstraff och kring legalisering av cannabis för rekreationellt bruk. Det finns inget i de internationella konventionerna som förhindrar varken skademinskning eller dödsstraff. Vi tolkar dock intentionerna i konventionerna som att dödsstraffet inte är i linje med att ”verka för hälsa och välfärd för mänskligheten” men det finns inget explicit som förhindrar dödsstraff, helt enkelt för att det finns många medlemsländer som motsätter sig
en sådan skrivning.
Legalisering av narkotika är dock ett brott mot de rådande
internationella överenskommelserna och kommer att komplicera
det internationella samarbetet. Detta sker i en tid när det internationella samarbetet generellt står inför stora utmaningar. Miljön för internationellt samarbete överlag är inte optimal, i flera frågor har länderna svårt att komma överens och de nationalistiska vindarna blåser allt hårdare, något som inte kommer att göra denna
fråga lättare att lösa.
Fram till idag har världens ledare löst frågan genom att stoppa
huvudet i sanden och inte hantera frågan kring legalisering för att kunna behålla de ramar som vi har idag. Strutsstrategin blir svårare i och med Kanadas legalisering av cannabis under 2018. Det internationella samarbetet urholkas genom regelbrott och det är ett hot mot helheten. Trycket ökar därmed och det internationella
samfundet står inför svåra vägval framöver. Ska man, i det rådande internationella klimatet med stora motsättningar mellan länderna, försöka omförhandla de internationella ramverken så att de möjliggör för rekreationellt bruk av narkotika samtidigt som man hanterar illegal handel av narkotika och tillgång till mediciner? Risken är uppenbar att förhandlingarna strandar och vi står utan internationella ramverk.
WFADs medlemmar står enade kring att legalisering är en dålig idé som kommer leda till att narkotika görs mer tillgängligt, med ökat användande och ökade skador som konsekvenser. Om det internationella samfundet möjliggör för legalisering av droger
kommer konsekvenserna sannolikt att bli större för fattiga länder
med mindre kapacitet att reglera marknaden eller tillhandahålla
vård.
Ett av de grundproblem som vi ser i vår analys av det globala
narkotikaproblemet är att vi vet mycket om vad som fungerar, men
många av dessa insatser stannar vid pappersprodukter. Vi har
inte mobiliserat våra lokalsamhällen utan låtit för mycket stanna
hos FN eller i regeringskanslierna.
Världens narkotikapolitik är inte ett val mellan krig, dödsstraff och
legalisering som det ibland förenklat porträtteras. Den beskrivningen
möjliggör för en förenklad och fördummande diskussion där man tror att stora sociala problem kan lösas med enkla lösningar istället för gediget socialt arbete och mobiliserande av lokalsamhällen.
Min önskan inför högnivåmötet i Wien i mars är att det globala
samfundet fokuserar på att implementera den kunskap som finns
och mobilisera våra lokalsamhällen. Vi behöver en global action
plan som fokuserar på hur vi kan få ner prevalensen av droganvändandet och de resurser som behövs för att göra det.
Tänk om vi skulle bjuda in lokala samhällen för en global evidensbaserad kraftsamling för prevention – en miljon lokalsamhällen
de närmaste fem åren!