Världberömda musikern har inlett samarbete med Narkotikafri Skola:
MUSIK GER INGEN BAKSMÄLLA

Det låg plastpåsar med lim i de få skogsplättar som
fanns i höghusdjungeln. Cannabis, bensin, amfetamin, LSD – allt
fanns i omlopp. Det var en tuff miljö. Vi fick ingen info i skolan om droger vad jag minns. Men det fanns fungerande fritidsgårdar när jag var ung, med personal som spelade stor roll. I skolan fanns resurser för de som behövde; blev man utvisad ur klassrummen för att man störde de andra kunde man inte driva vind för våg utan togs omhand av en extralärare.
Men ibland fick ett gäng tillgång till tomma källarlokaler med
syfte att ha en klubb där. Lokalerna var helt ”vuxenbefriade”
vilket gjorde att det ibland blev någon form av tillhåll, där det sniffades
och boffades. En del skolkompisar har det gått riktigt dåligt för. Både de som bodde i själva Frölunda och de som kom från finare områden
runtomkring. Eleverna från de välbärgade områdena hade pengar
och resurser men jag tror det var en snedvriden bild att de var mer
välmående. En del av dem gick under av droger. Det var inte det
att de hade dåliga föräldrar, men föräldrarna hade inte tid. Barnen
fick fritt spelrum.

Hur var din barndom?
– Jag hade turen att få en uppväxt med en mamma som var intresserad av att vara förälder fullt ut. Trots att hon var ensamstående var jag aldrig en börda för henne. Hon såg till att jag hade fritidsintressen.
Hon var ett bra stöd och öppnade dörrar. Musiken kom in i mitt liv tidigt. Det gjorde att jag inte hade tid att hänga i lokaler med kompisar som drogade. Mamma arbetade som arkitekt och konstnär. Tack vare hennes engagemang fick jag något annat att relatera verkligheten till.
Jag hoppade av gymnasiet nästan direkt. Som 17-åring fick jag mitt första arbete som proffsmusiker. Jag turnerade med bandet Kung Sune och badrock. Jag tog det seriöst. Jag fick ju spela bas, som jag älskade.
Efter turnerandet med Kung Sune fick jag blodad tand. Både på
att spela och på att tjäna egna pengar. Jag började inte skolan
igen utan stack ut på en jorden-runt-resa med en kompis. Jag var
18 år och bestämde mig under resan för att satsa på ”Äventyret
musik”.

Hur gick det med äventyret, att leva på musik?
– Jag var sugen på att komma ut i världen och spela hårdrock.
Men plötsligt var det inte så lätt längre. Hade jag vetat hur lång tid det skulle ta tills jag kunde leva på musiken vet jag inte om jag hade orkat. Fast en av de största gåvor jag är född med är att jag har lust och framtidstro. Under den långa perioden mellan 18 och 34 år spelade jag bland annat på ett turisthotell på Kanarieöarna. Jag bodde några år i USA där jag spelade med olika band. Jag spelade med fyra olika band i Frankrike. Hemma i Sverige varvade jag spelandet med att vara taxichaffis.
Det riktiga breaket kom med Hammerfall. Jag kom med i bandet alldeles innan de kom ut med sin första skiva -97. Efter en månad var vi ute i världen. Jag tror vi fick en sådan skjuts för att vi låg rätt i tiden; 80-talsmetal med mycket melodi. Genren hade dött ut på 80-talet och det fanns en längtan efter den typen av hårdrock igen. Jag var ute i tio år med bandet. Drömmen blev sann. Vi fick priser och fina utmärkelser. Det bara rullade på.

Droger? Det är ingen hemlighet att många artister håller på med det.
– Musikvärlden är en värld med mycket droger. Jag märkte att det var mer liberalt utomlands. Men jag vill inte dra alla över en kam. Mitt
eget val har grundats i att vara pålitlig och i rädslan av vad knarket gör med kropp och själ. Jag är inte nykterist men skulle aldrig spela med alkohol i kroppen. Jag vill uppleva och ”vara där”. Musik ger ingen baksmälla, brukar jag tänka.

Du har turnerat i hela världen. Vad har du fått ut av det?
– Jag har sett mycket efter att ha spelat i över 60 olika länder.
10 gånger om i vissa länder. Det har gett perspektiv. Jag har gjort
tre välgörenhetsturnéer i Sydamerika. I Brasilien fick publiken betala
med bröd i stället för med pengar. En gång fick de betala
med två kilo mat. Sedan levererade en välgörenhetsorganisation
maten till favelorna. När jag följde med dem och mötte människor i
sin yttersta fattigdom slog det mig att det lika gärna kunde varit jag.
Du kan vara intelligent, du kan vara hur bra som helst, men du råkar
födas på fel ställe.
Jag tycker om att vara en världsmedborgare och jag tycker att
det är viktigt att använda det instrument jag kan för att bidra till en
bättre värld. Samtidigt som jag har roligt förstås. Lena Brorsson
Alminger, som varit med i landslaget för maratonlöpare, bjöd in
mig att spela på en välgörenhetsgala för elefanter i Afrika. Visste
du att det skjuts en elefant i kvarten i Afrika? Jag kommer även att
göra en ”Elefantkonsert” med meditativt basspel på Borås djurpark
den 15 juni för samma ändamål.
Jag är även engagerad i projekt Juteborg, som arbetar för
ett plastfritt samhälle genom att stötta arbeten med alternativ till
plast.

Vad är ditt budskap till dagens unga?
– Vi hade som sagt ingen ANT-undervisning i min skola, vad
jag kan minnas. Själv tycker jag det är givande att vara ute på skolor
och tala med ungdomar: om droger, om trygghet i sig själv och
om att välja det konstruktiva och dissa det destruktiva.
Jag minns en gång när jag var i en högstadieklass där två killar
satt med fötterna på bänken, prillan inne och kepsarna på. Jag
brydde mig inte utan tänkte att det är skolans roll att visa på hur
man beter sig. Jag berättade om mitt liv med musiken ute i världen,
om ansvar och om vikten att göra bra val. Jag kanske ser tuff ut
med långt hår och skinnkläder men jag har inget behov av att spela
tuff utan är som jag är; ganska mjuk, ärlig och snäll. Efteråt kom
killarna fram och frågade om dom fick ge mig en kram.
Ungdomar är inte av en annan ras. De är som vi vuxna fast mer
omogna och naiva. Det är vårt ansvar att slussa in dem i ett samhälle
som fungerar. Min egen mamma inspirerade mig mycket, hon var inte emot utan stöttade mig och serverade möjligheter.
Hon lärde mig göra bra val. Jag tror att om vuxna tar sitt ansvar,
inte styr men vägleder ungdomar, så kan vi fortsätta ha ett bra
samhälle. Det gör sig inte själv. Jag tror att samhället börjar luta åt
fel håll om människor inte orkar engagera sig. Förresten så gör jag
ett ”studiebesök” i politiken i Kungälv där jag bor i dag; Pensionärsalliansen
heter partiet. Jag är ju inte pensionär och är ganska
pojkig, men det är intressant.

Nåt mer du skulle vilja dela med dig av?
– Tja, kanske några knasiga grejer jag gjort? För ett tag
sedan spontanspelade jag bas ombord på ett flygplan 10 000
meter upp i luften. Kanske var jag den första som spelat på så hög
höjd. Onödiga saker jag gjort i livet är att jag har slösat alldeles för
mycket pengar på dyra bilar. Med facit i hand hade det räckt med
en bil. Nu har jag en Bentley 1980, en T2 saloon och en vanlig bil.
Om du ska du gifta dig kan jag köra dig till bröllopet i Bentleyn.