Att flyga under radarn

Vi väcks ännu en morgon av hjärtskärande nyheter, ännu en ung människa ihjälskjuten, ett barn skadat av förlupna kulor, en polis på väg att bli pappa blir skjuten och förblöder intill förkrossade kollegor.

Främst händer det i större och mellanstora städer, dess förorter och s.k. särskilt utsatta områden. Små och stora handeldvapen används av så unga människor att deras hjärna många gånger har flera år kvar tills de når sin fulla utveckling runt 25-års åldern. Offer berättar att det inte hjälper att vädja om du skulle bli utsatt, det skulle möjligen trigga dem ännu mer i sin, på grunda droger eller andra skäl, avsaknad av empati.

Grunden är skadad, det hjälper inte att lappa och laga, vi behöver bygga om grunden från grunden.

Narkotikan vet vi finns över hela Sverige, landsbygd som storstad. Jag blir kontaktad av oroliga föräldrar i alla kategorier över hela landet. Det gemensamma för dem är att känslan av maktlöshet. ”Var ska jag söka hjälp? Hur ska jag förmå mitt barn att ta emot hjälp? Vad ska jag ta mig till?! ”

 Jag funderar på om det lilla samhället är bättre förberett än en storstad när killar och tjejer är på väg eller redan har hamnat snett. Jag lämnar storstaden för en stund och tar mig till de mindre orterna. Jag pratar med Henrik, polis i Halland och Erik, frivårdsinspektör i Borås om deras bild. De berättar att det finns yngre killar utan tidigare kriminell bakgrund på småorter som med hjälp av mobiler och elsparkcyklar snabbt avancerar i den kriminella banan. De tar upp beställningar på droger och levererar hotar och tar mark, drivna av lusten till kriminell makt och pengar.

Polisstationen ligger ibland i en stad flera mil bort. Förutsättningarna för en framgångsrik missbruksvård för unga i glesbygd kontra storstad är ofta sämre. Hypotesen är att förutsättningarna för att upptäcka missbruk hos unga är sämre på mindre orter. Specialisttjänster är ofta icke-existerande på glesbygden. Få socialsekreterare och poliser innebär att de som finns tvingas vara generalister, med innebörden att man är mindre specialiserad/inriktad på att upptäcka t. ex riskbruk eller missbruk hos unga. Detta i kombination med att på mindre skolor är exempelvis specialister inom elevhälsan decimerad, man tar in dessa på konsultbasis, vilket innebär att eleven helt saknar möjlighet till spontana besök hos exempelvis kuratorn på en mindre skola.

I Stockholm finns det 25 ”mini-maria”-mottagningar, på stadens 179 000 ungdomar i åldern 12-18 år. Det innebär en mottagning per 7000 ungdomar, vilket man får säga är bra. På dessa mottagningar jobbar en bred skara med socionomer, sjuksköterskor, psykologer och läkare (enligt minimaria.se). Här finns även en akutmottagning dygnet runt, året runt för ungdomar upp till 20 år.

I mindre kommuner finns det ofta också någon form av dagtidsmottagning för ungdomar med beroendeproblematik. Dessa mottagningar har av resursskäl färre anställda, och personalen består ofta av enbart socionomer och möjligen behandlingsassistenter. Detta påverkar så klart möjligheten att nå ett bra resultat.

I nästan alla större städer så har man ”fältande socialsekreterare” (utbildade socionomer) som samverkar med polisen medan man på mindre orter ofta helt saknar detta. Istället förlitar man sig på polisen att upptäcka ungdomar i riskzon och att dessa ska rapportera in detta med stöd av socialtjänstlagens §14.I mindre städer kan det ibland finnas någon form av fältverksamhet, dock så är det sällan så att dessa är utbildade socialsekreterare eller socionomer, utan ofta är det okvalificerad personal som anställs som fältassistenter (inte helt ovanligt att man anställer ”tidigare problemkillar”), vilket påverkar deras förmåga att nå ett bra resultat.

En önskan är att socialtjänsten, även i mindre städer, inrättar någon form av jourverksamhet med fältande socialsekreterare, som kan ingripa direkt efter det att polisen träffat på och kanske rapporterat en ungdom för t.ex. ringa narkotikabrott. Idag dröjer det för länge innan ungdomen kontaktas och kommer in i någon form av behandling, vilket riskerar minska samarbetsviljan och motivationen hos den unge. Som polis hade det känts bra att få ”lämna över” den unge direkt till en utbildad socialsekreterare som kan etablera någon form av omhändertagande kontakt med den unga.

Jag befarar att socialjouren i mindre städer idag är kraftigt underbemannad och inte avsedd för terapeutiska kontakter utan mer för akuta omhändertaganden av barn, att medverka vid polisförhör osv.

Det måste fungera i båda ändar och alla länkar i kedjan behöver vara hela. Förebyggande-föräldrastöd-skola, ingripande-vård och behandling. Att tidigt nå ungdomar på glid är viktigt och ska inte hänga på om du exempelvis bor i Arjeplog eller i huvudstaden.

Jessica Vikberg
Ordförande

I samspråk med Henrik Svensson polis i Halland och Erik Wikström frivårdsinspektör i Västra Götaland

Kommentera gärna: