Nils Bejerot – från bespottad till folkkär

Från Narkotikafrågan #3/2021 av Per Johansson

Den 21 september är det 100 år sedan Nils Bejerot, grundaren av RNS, föddes. Han var mycket omdiskuterad när han levde och är så än idag. Ibland sägs det att han är den svenska narkotikapolitikens fader. Vad var det som gjorde Nils Bejerot så betydelsefull? Det enkla svaret är att han befann sig på rätt plats med rätt erfarenheter och kunskaper när Sverige genomgick en metamorfos inom narkotikapolitiken från traditionellt restriktiv till ytterligt tillåtande i mitten av 1960-talet.

Han släppte allt han hade för händerna och kastade sig in i narkotikadebatten som en enmansrörelse med support från sin hustru Carol Maurice Bejerot. Men mot tidsandan måste man vara långt mycket starkare om man ska kunna åstadkomma förändring.

Det visade sig omöjligt att hindra att ett antal läkare i Stockholm fick dåvarande Medicinalstyrelsens uppdrag att skriva recept på narkotika till ett antal narkotikaberoende personer med början 1965. Det hela upphörde först i och med ett par tragiska dödsfall 1967.

Under tiden läste paret Bejerot in sig på världslitteraturen om narkotikaproblemet och betade av det mesta. En än idag fullständigt omöjlig uppgift, men då var kunskapsläget mer begränsat. 1968 kom hans första bok i ämnet ut: ”Narkotikafrågan och samhället”. Där introducerade han några av sina viktigaste analyser som han i senare böcker och skrifter utvecklade fram till sin död.

Tre huvudgrupper av missbruk
Traditionellt har man delat in missbruk efter vilken drog personerna använt – alkoholister, morfinister, kokainister, cannabisanvändare osv. Bejerot identifierade olika typer av drogmissbruk utifrån hur personerna introducerats i missbruk och drogernas legala ställning i samhället. En sociologiskt orienterad klassificering där det är underordnat vilken drog man använder.

 I sin första presentation namngav han ett stort antal grupper, men senare pekade han ut tre huvudgrupper av missbruk:

  • Endemiskt är kulturellt och legalt accepterat, såsom alkoholmissbruk och tobaksrökning.
  • Epidemiskt är icke socialt accepterat och oftast olagligt. Det man skulle kunna kalla för gatunarkomani hör givetvis hit, men även thinnersniffning som i sig inte är olagligt.
  • Terapeutiskt innebär att man blivit introducerad via sjukvården på något vis, antingen slarvig förskrivning av läkaren eller att patienten uppskattar läkemedlet alltför mycket och manipulerar systemet genom att gå runt till flera läkare för att få recept. Hit hör också problemet att en del läkare börjar överförskriva läkemedel åt sig själva.
Det epidemiska och det terapeutiska missbruket skiljer sig åt på flera punkter. Viktigast är att i epidemiskt missbruk är syftet redan från början att uppnå en njutningsfull berusning medan för det terapeutiska handlar det om en medicinsk behandling som glider över i ett missbruk som personen tappar kontrollen över. Typiskt är att man inte sprider det vidare till andra.

Att narkotikamissbruk skulle sprida sig epidemiskt, som en ”smitta”, har hånats och bespottats i debatten sedan Bejerot först presenterade sin analys, ända in i våra dagar. Och visst, om det nu var så att han menade att narkotikamissbruk spreds i luften ungefär som ett virus så är det onekligen löjeväckande. Det han beskrev var en social kontaktspridning från individ till individ, nästan alltid i nära relationer eller i vart fall kände sedan tidigare.  Av ren välvilja vill den som upplevt narkotikaeffekten gärna dela med sig av den i sin kompiskrets.

Av allt detta drog Bejerot slutsatsen att det är centralt för samhället att identifiera narkotikamissbruk så tidigt som möjligt och sätta in adekvata åtgärder för att dels få nybörjaren att sluta och dels agera mot spridningen av missbruket.

Beroendet en kraft i sig själv – symptomteorin
På 1960-talet, och ännu mer på 1970-talet, var en förhärskande uppfattning att människor fastnade i beroende, av alkohol såväl som narkotika, för att de hade problem som mer eller mindre per automatik ledde dem dit. Missbruket var ett symtom på framförallt sociala problem och bara genom att åtgärda dessa skulle samhället – och individerna – få ordning på drogmissbruket.

Bejerot kallade detta för symtomteorin, som han ansåg inte höll måttet. Visst kan sociala, psykiska och känslomässiga problem öka risken för att fastna i missbruk, men en lika viktig faktor är exponeringen. Om man lever i en miljö där droger knappt förekommer är risken mycket liten att man fastnar i drogmissbruk. Och tvärtom: de som hela tiden exponeras för exempelvis alkohol löper stor risk att få alkoholproblem. Det är mycket vanligare med alkoholproblem bland restaurangpersonal jämfört med bland bönder.

Det som många hade svårt att acceptera på 1970-talet var att Bejerot hävdade beroendets biologiska/kemiska natur. Han pekade på att de olika narkotikamedlen tar sig upp i hjärnan via blodet och där stimulerar lustcentrum på ett särskilt behagligt sätt. Den upplevelsen är själva kärnan i beroendet, hävdade Bejerot, vilket var oerhört provocerande för alla som menade att beroendet hade enbart samhälleliga förklaringar. Idag vet vi mycket mer om hjärnans funktioner och Bejerots analyser om beroendet är mer allmänt accepterade.

Minskar missbruksvård narkotikaproblemet?
Bejerot hade en faiblesse för spetsiga formuleringar, vilket ofta retade upp hans motståndare. En sådan oneliner var: ”Ingen har hittills visat att frivillig narkomanvård är bättre än ingen narkomanvård alls.” Han förklarade detta med att självläkningen – alltså att folk slutar missbruka helt och hållet på egen hand – är större än de resultat som missbruksvården kan visa upp. Han konstaterade också att de allra flesta som ägnar sig åt drogmissbruk, av alkohol såväl som narkotika, gärna tar emot all hjälp de kan få för att ta itu med konsekvenserna av missbruket – sociala, hälsomässiga, ekonomiska skador osv. Men ofta är särskilt ointresserade av att ta itu med missbruket som sådant.

Bejerot menade att beroendevård är en insats som aldrig – hur bra den än är – kan minska missbrukets omfattning i samhället. Det tar flera år innan en drogberoende är intresserad av vård och inte ens då är utfallet särskilt bra. Under tiden introduceras nya ungdomar till droger, som i inledningsfasen är ointresserade av missbruksvård.

Av detta bör vi inte dra slutsatsen att all beroendevård är meningslös, men man måste ha en realistisk uppfattning om vad som kan uppnås med den, både på individuell och samhällelig nivå.

Var Bejerot ond eller god?
Den narkotikapolitiska debatten har periodvis varit rejält smutsig. Personangrepp och tillmälen har flugit åt alla möjliga håll. Nils Bejerots namn har bespottats och förtalats återkommande ända sedan 1960-talet. I någon mån har han bidragit själv till detta, han hade en sällsynt förmåga att reta upp sina motståndare med spetsiga formuleringar. Han var under flera år blockerad från att komma fram i större media.

Under ett tiotal år från mitten av 1960-talet och framåt var hans supporterskara ytterst begränsad. På hans 50-årskalas 1971 var det inte många runt bordet i villan i Bromma. På 60-årskalaset var vi ett par hundra i en hyrd festvåning. Till hans begravning 1988 i Klara kyrka kom uppåt 900 personer. Så visst hände det något väsentligt mellan 1965 och 1988. Hans analyser och förslag gick från att vara närmast obskyra till att bli väl mottagna. Det är kanske detta som retar upp Bejerots motståndare alldeles extra, att han snudd på blev folkkär innan han dog. Och att den narkotikapolitik han sägs vara fader till har brett stöd i opinionen.

Det är fel ställd fråga om Nils Bejerot var ond eller god. I likhet med alla andra människor hade han sina fel och brister. Den verkligt intressanta frågan är vad han har att säga oss som lever och verkar idag om hur vi ska handskas med narkotikaproblemet. Det behöver vi debattera, inte upprepa 1960- och 1970-talens personförföljelse av Nils Bejerot.
 
Per Johansson
 
Fotnot: läs en hela texten på Drugnews.se

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter