Från Narkotikafrågan #1/2017: Narkotikaproblemet ska i första hand betraktas som ett marknadsfenomen där tillgång och efterfrågan avgör det mesta. Motorn är naturligtvis efterfrågan som är osedvanligt stark när det gäller narkotika eftersom det handlar om beroendeframkallande droger. Är efterfrågan stark kommer det att finnas tillgång.
 
Till narkotikaproblemet hör givetvis också en mängd faktorer som indirekt har med tillgång och efterfrågan att göra. Social utsatthet kan göra en person benägen att testa droger. Genetisk disposition för att utveckla beroende till droger spelar roll liksom stark äventyrslystnad och vilja att testa gränser. Allt detta är delar av problemet. Vissa saker går att påverka på samhällsnivå, andra inte. Äventyrslystnad är ingen dålig egenskap och bör inte dämpas.

Från Narkotikafrågan #1/2017: Som en följd av den ökade användningen av opioider, legala och illegala, har den narkotikarelaterade dödligheten nått alarmerande nivåer i flera länder. I provinsen British Columbia i Kanada är situationen närmast desperat. I Alberta talar man om ”state of emergancy”. Samtidigt är cannabisbruket i Kanada bland det högsta i världen.

Trenden är densamma i Sverige där narkotikadödligheten ökat kraftig sedan mitten av 2000-talet samtidigt som användningen av opioider som metadon, buprenorfin och fentanyl ökat. Frågan är hur denna utveckling kan mötas. Kanada har redan beslutat att legalisera cannabis och för att möta den skenande dödligheten överväger man nu att även legalisera opioider för icke-medicinskt bruk och avkriminalisera övriga droger. Vilken väg Sverige kommer att gå är oklart.

Från Narkotikarågan #1/2017: Heroinet har aldrig varit så billigt som nu och konkurrerar med syntetiskt framställda opioider om missbrukarnas pengar. Nya grupper har börjat sälja samt missbruka och polisen förutspår nya toppar i dödsstatistiken.
 
- Heroin, digitalkameror och platt-tv har en sak gemensamt, de har blivit markant billigare över tid, säger Lennart ”Lelle” Karlsson, chef över Norrmalmspolisens narkotikagrupp, i sitt kyffiga tjänsterum i det gigantiska polishuset på Kungsholmen.

Det handlar om rejäla prisfall på heroin. På nittiotalet kostade en kabbe, alltså 0,2 gram, runt en femhundring. Idag kostar samma mängd 150 kronor.

Från Narkotikafrågan #1/2017: Hattens behandlingshem har hjälpt många narkomaner till ett liv utan droger. Redskapen heter entusiasm, hopp – och vetenskap.
– Vi måste kunna visa att vi har evidens att metoderna fungerar, säger föreståndaren Mikael Grahn.

– Nuförtiden är det helt andra krav på ett behandlingshem än när jag började arbeta på Hatten för tjugo år sen. Då körde vi bara på och hoppades att det skulle gå bra, säger Mikael Grahn.

Han anställdes här direkt efter sin examen på Socialhögskolan 1996, men innan dess hade han ett tungt missbruk bakom sig. Han injicerade heroin och drack som en alkoholist. Som trettioåring var Grahn övertygad om han att snart skulle dö. Idag är han VD och föreståndare för Hatten, Stockholms enda behandlingshem som arbetar enligt tolvstegsmodellen. De båda byggnaderna med sina 30 vårdplatser ligger i ett villakvarter, som heter just Hatten, på promenadavstånd från Älvsjö station.

Från Narkotikafrågan #1/2017: Christian har kort prydligt skägg, rakat huvud, glasögon och mycket muskler. På ena underarmen finns en tatuering: Igitur qui desiderat pacem, praeparet bellum,
"Den som önskar fred må förbereda sig för krig".
– Det där tillhör mitt gamla liv säger han.
 
Christian, som idag är 28, kom till Hatten för sex månader sen. Han växte upp i en stad i södra Sverige. Fadern var alkoholist och en äldre bror missbrukade heroin.
– Morsan krigade på. Hon var kraftigt medberoende, först till farsan, sen till min bror och sen till mig. Hon hade det inte lätt, konstaterar han.

Från Narkotikafrågan #1/2017: Så fort han kommit in genom huvudentrén kramar han om alla i personalen. Han hänger av sig jackan på expeditionen, får nya några dunkar i ryggen och slår sig ner i fikarummet. Med kaffekoppen i handen berättar han genast för de nya patienterna som sitter där han också varit inskriven på Hatten.
– Och nu går det bra för mig!
 
Victor de Almeida föddes på Cap Verde 1974 och emigrerade till Sverige som femåring. Familjen var mörkhyade kreoler från ett hett klimat och en helt annan kultur. Han mindes den doftande kryddiga maten hemifrån. Nu kom han till ett väldigt svenskt bostadsområde i Nacka där man åt makaroner och pannkakor.

Från Narkotikafrågan #1/2017: Den holländska toleransen mot narkotika har minskat betydligt under senare år. Orsaken är allt större problem med drogturister och att den liberala politiken har lockat till sig en organiserad narkotikabrottslighet. De nya kunskaperna om skadeverkningar av cannabis har också bidragit till att man vill minska bruket.
 
Det är åtta år sedan jag var här sist och då jag kommer några kvarter från centralstationen känner jag inte igen mig. Var är alla coffee shops? Alla andra gånger jag varit i Amsterdam fanns det skyltar med cannabislöv överallt i Red light district. Till slut upptäcker jag det sågtandade lövet i ett fönster så jag går dit för att höra efter vad som hänt. Men det är inget haschkafé utan ett informationscenter som kallas Cannabis college.

Från Narkotikafrågan #1/2017: Under hösten 2014 ökade antalet telefonförfrågningar till GIC, Giftinformationscentralen om spice, det vill säga syntetiska cannabinoider. Från omkring 40 per månad till 130 i november. Nästan samtliga kom från sjukvården och gällde ofta patienter som drabbats av ångest och förvirring efter intag av spice, i vissa fall även medvetslöshet och epileptiska kramper.

Många av dessa förgiftningar orsakades sannolikt av den syntetiska cannabinoiden MDMB-CHMICA som just hade introducerats på svenska nätdrogssajter. Den här sorten av konstgjord cannabis utreddes senare av EMCDDA, Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikakontroll. Där framgick att MDMB-CMHICA förknippats med 29 dödsfall i Europa, varav nio i Sverige. Samma utbrott med en snarlik cannabinoid skedde även i USA med 15 dödsfall och i Ryssland där lika många avled.

Från Narkotikafrågan #1/2017: I Holland finns sedan 2003 ett statligt monopol att odla och sälja medicinsk cannabis. Läkare kan skriva recept och cannabisen hämtas ut på de vanliga apoteken. Trots det är cannabis inte ett godkänt läkemedel, eftersom den inte har genomgått den vetenskapliga prövning som krävs. Patienterna får därför ingen kostnadsersättning från det allmänna sjukförsäkringssystemet, även om det finns privata sjukförsäkringar som kan berättiga till viss ersättning för cannabismedicin.

Från början beräknade man ett patientantal på runt 15000 personer, men det blev bara en tiondel av det antalet de första åren. Dåvarande hälsoministern Hans Hoogervorst menade att det berodde på att det var billigare och enklare att skaffa samma cannabis på något haschkafé.¹