Det låg plastpåsar med lim i de få skogsplättar som
fanns i höghusdjungeln. Cannabis, bensin, amfetamin, LSD – allt
fanns i omlopp. Det var en tuff miljö. Vi fick ingen info i skolan om droger vad jag minns. Men det fanns fungerande fritidsgårdar när jag var ung, med personal som spelade stor roll. I skolan fanns resurser för de som behövde; blev man utvisad ur klassrummen för att man störde de andra kunde man inte driva vind för våg utan togs omhand av en extralärare.
Men ibland fick ett gäng tillgång till tomma källarlokaler med
syfte att ha en klubb där. Lokalerna var helt ”vuxenbefriade”
vilket gjorde att det ibland blev någon form av tillhåll, där det sniffades
och boffades. En del skolkompisar har det gått riktigt dåligt för. Både de som bodde i själva Frölunda och de som kom från finare områden
runtomkring. Eleverna från de välbärgade områdena hade pengar
och resurser men jag tror det var en snedvriden bild att de var mer
välmående. En del av dem gick under av droger. Det var inte det
att de hade dåliga föräldrar, men föräldrarna hade inte tid. Barnen
fick fritt spelrum.

Från Narkotikafrågan #2/2019 av Pelle Olsson
Allt fler gymnasier har infört slumpvisa drogtester för att förebygga missbruk och förbättra arbetsmiljön. Det som skiljer Gymnasieskolan Knut Hahn i Ronneby från många andra skolor är det täta samarbetet med andra myndigheter i kommunen.

– När vi fick signaler från polisen, socialtjänsten och från
lärarna att det förekommer ganska mycket droger bland våra ungdomar, särskilt cannabis, ville vi utveckla den drogpolicy vi hade,
säger Emilia Jirle, rektor för gymnasieskolan Knut Hahn i Ronneby.
En av de drivande krafterna för nyordningen var skolkurator
Nanna Leinonen.
– Tidigare drogtestades elever enbart på förekommen anledning,
säger Leinonen. Det blev samtal med föräldrarna och
en orosanmälan till socialtjänsten. Men vi tyckte att skolan borde
komma in tidigare för att förebygga bruk av narkotika.
Skolan – uppkallad efter en biskop och logikprofessor från
1600-talet – började planera för mer heltäckande åtgärder under
2014. Året därpå satte man igång slumpvisa frivilliga drogtester.
Det krävdes ett beslut i utbildningsnämnden och ingen av
politikerna var emot reformen. Alla elever som börjar i årskurs 1
på de praktiska programmen och deras föräldrar fick ett papper
om samtycke att skriva på. Ingen har hittills tackat nej.

Från Narkotikafrågan #2/2019 av Jonas Hartelius 
I januari 1969 inledde svensk polis en offensiv mot narkotika över
hela Sverige. Den gav flera viktiga resultat. Det mest märkbara
var att den svenska narkotikaepidemin minskade för första gången
sedan starten 1946. Ett annat resultat var att det skapades
specialiserade narkotikarotlar både centralt och lokalt. Ett tredje
var att många poliser fick utbildning i spaning och utredning av
narkotikaärenden. En unik kompetens byggdes upp.
Den grundläggande uppfattningen om narkotikabrottslighetens
art och bekämpningens fokus förblev dock att narkotikapolisen
och tullen skulle inrikta sina viktigaste insatser mot de
grova brottslingarna, främst smugglare och storlangare. De enskilda
missbrukarna sågs som offer och skulle få vård.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Robert L. DuPont MD, ordförande i The Institute for Behavior and Health Inc. Fd förste generaldirektör på amerikanska National Institute on Drug Abuse, NIDA.
Den nu halvsekelgamla globala narkotikaepidemin liknar inga
andra hot mot folkhälsan. De som fastnat i narkotikaberoende
betalar dyrt för att använda de droger som orsakar deras beroende.
Efter ett uppehåll i missbruket återvänder de rutinmässigt till det
och betalar för varje dos av den drog som förslavat dem. Detta
mönster är så typiskt att återfall i missbruk efter behandling
definieras som en integrerad del av beroendet, istället för som ett misslyckande i behandlingen.
I USA betalar de som använder olaglig narkotika omkring 100
miljarder dollar varje år för att köpa narkotika. Totalkostnaden för
missbruksvård i USA, alltså för såväl alkohol som andra droger
inklusive opioider, kostar 34 miljarder dollar per år. Kostnaden
för behandlingen betalas mestadels av försäkringsbolag och allmänna
medel, de beroende betalar själva så gott som ingenting.
Egentligen skulle de narkotikaberoende kunna betala kontant för
sin behandling motsvarande en tredjedel av vad de idag spenderar
på att köpa de olagliga droger de konsumerar. Denna svårförståeliga
epidemi har initierat ett mycket stort antal teorier och politiska förslag.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Göran Holmström, under åren 2007-2014 politiskt sakkunnig i Socialdepartementet hos Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).
Under de år jag arbetade som politiskt sakkunnig i Regeringskansliet åt Barn- och äldreminister Maria Larsson hade hon också ansvaret för folkhälsofrågorna. Det innefattade arbetet såväl nationellt som internationellt för alkohol, narkotika, dopning och
tobak, ANDT. Under åren arbetade vi bland annat med framtagandet
av en flerårig nationell plan för arbetet i dessa frågor som
omfattade såväl informationsspridning, förebyggande arbete,
samarbete med kommuner och landsting, förberedelser för lagstiftningsändringar med mera. Samarbete med civilsamhället var
och är helt avgörande för att nå framgång i dessa frågor.
Vi upplevde också att det internationella arbetet för en restriktiv
och balanserad narkotikapolitik var angeläget.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Kerstin Käll, Med.dr. och överläkare på Beroendemottagningen, Psykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset i Linköping.
Själva tillblivelsen av RNS 1969 gick till på följande sätt: RFHL
(Riksförbundet För Hjälp till Läkemedelsmissbrukare) hade anlitat
en medlemsvärvare, som bland annat fått i uppdrag att värva
så många läkare som möjligt till RFHL. Han hade dock fått noggranna
instruktioner att inte ringa till Nils Bejerot, vars åsikter i
narkotikafrågan RFHL inte delade. Han blev dock nyfiken och
ringde i alla fall till Bejerot, som bjöd hem honom och förklarade
hur han såg på narkotika och narkotikapolitik. Det slutade med
att värvaren uppmanade Bejerot att bilda ett eget förbund, skaffa
fram en styrelse så skulle han åta sig att värva medlemmar. Och
så blev det. Ankaret i styrelsen under de första åren var Yngve
Persson, socialdemokratisk riksdagsman, f.d. ordförande i Träindustriarbetarförbundet och med många viktiga kontakter. De
stora riksdagspartierna kom alla att bli representerade i styrelsen
så småningom.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Erik Leijonmarck, 
generalsekreterare European Cities Against Drugs, ECAD, föreläsare
och debattör.
Alltsedan tidernas begynnelse har olika växter med narkotiska
egenskaper förknippats med berusning, läkekonst, och beroende.
Varje samhälle har haft att hantera konsekvenserna av de droger
som funnits tillgängliga och vad man ska göra åt dem.
Den moderna drogepidemin är något väsensskilt från detta.
Stormakternas ostindiehandel med opium till Kina under
1800-talet karaktäriserades av stordriftsfördelar, modern teknologi
och maktintressen. Fler och fler människor blev beroende
av drogerna och genererade stora inkomster från smugglingen,
sedermera legaliseringen och den legala produktion den förde
med sig. Den kinesiska staten hade att välja mellan två konkurrerande
tankemodeller för att hantera den nya situationen. En liberal/
permissiv och en restriktiv. Storbritannien gick i krig mot Kina
för att se till att valet föll på den liberala tankemodellen.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Linda Nilsson, Generalsekreterare för World Federation Against Drugs, WFAD.
Det övergripande syftet med det internationella narkotikasamarbetet är att verka för hälsa och välfärd för mänskligheten genom att tillgängliggöra narkotika för medicinskt bruk och forskningssyfte samt genom att reglera narkotika för icke-medicinskt bruk. I konventionerna slår man fast att narkotika ska vara förbjudet för icke-medicinskt bruk, inklusive cannabis som tas upp i 1961 års konvention.
Dagens internationella narkotikapolitik står inför en rad utmaningar
inför det stundande högnivåmötet som kommer äga rum
i mars 2019. En rad sakfrågor visar på splittringen som vi kan se
bland världens länder. Det rör sig om olika syn på skademinskningspolitik, dödsstraff och kring legalisering av cannabis för rekreationellt bruk. Det finns inget i de internationella konventionerna som förhindrar varken skademinskning eller dödsstraff. Vi tolkar dock intentionerna i konventionerna som att dödsstraffet inte är i linje med att ”verka för hälsa och välfärd för mänskligheten” men det finns inget explicit som förhindrar dödsstraff, helt enkelt för att det finns många medlemsländer som motsätter sig
en sådan skrivning.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Sergey Belogurov, psykiatriker
(narkolog) i St Petersburg och har skrivit tre böcker om missbruk.
Jag arbetar som missbruksläkare i S:t Petersburg på Narkologiska
sjukhuset där. Jag har inte tillgång till detaljerad information om
drogsituationen i hela Ryssland, inte heller om hur man resonerar
i landets ledning när det gäller drogpolitiken. Jag kan bara se
problemet underifrån och utgår från mina personliga intryck och
erfarenheter.
Under Sovjettiden hade vi få problem med narkotika. Det var
mycket svårt att få tag på för att polisens arbete var så effektivt.
Narkotika var inte socialt accepterat och det missbruk som förekom
handlade om narkotikaklassade läkemedel och hemmagjorda
opioider. Även cannabis missbrukades. Oftast handlade detta
om livsstilskriminella personer. På några få ställen i Sovjetunionen
förekom endemiskt bruk av narkotika, där opiumvallmo respektive
cannabis växte sedan länge.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Anna Öqvist, RNS
...Enver Göker – samordnare sociala insatsgrupper i Skarpnäck och ledamot i RNS förbundsstyrelse.
Vem är du?
– Jag är 32 år, född och uppvuxen i Brandbergen/Haninge
där jag även gick i skolan. Idag jobbar jag som samordnare inom
sociala insatsgrupper i Skarpnäck.
Skolan var aldrig min starka sida men jag fick ihop det ändå. I skolan var jag allmänt jobbig, hade svårt att koncentrera mig och det ledde till att jag bråkade väldigt mycket. Efter en allvarlig händelse tog pappa ett allvarligt snack med mig vilket gjorde att jag började förändra mitt liv, dock höll jag fortfarande på med saker man inte skulle, men jag skötte skolan. På gymnasiet läste jag IT/natur, som inte riktigt var min grej men jag gick ändå klart.
Jag och mina barndomsvänner har alltid haft positiv inverkan
på varandra och är sportintresserade. Några personer i Brandbergen
tog över ett lag, Brandbergens IF. Vi använde fotbollslaget
som ett socialt projekt och slussade in våra vänner som höll
på att ”såsa runt”. Det gick bra, väldigt bra. Flera spelade senare
på hög nivå såväl nationellt som internationellt vilket idag bidrar till
de yngre ungdomarnas utveckling. Jag är fortfarande väldigt aktiv
bland ungdomarna i Brandbergen.

Från Narkotikafrågan #1/2019 av Lennart Karlsson, Ordförande Svenska Narkotikapolisföreningen och jobbar som poliskommissarie
i Stockholm.
Till att börja med: Grattis Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle
till era första femtio år!
Nu ser vi till att kampen för att nå visionen om ett samhälle fritt från narkotika fortsätter i minst femtio år till. Så vad blir betyget för den svenska narkotikapolitiken de första femtio åren? Väl godkänt, anser undertecknad. Hade det inte varit för samhällets frikostiga förskrivning av opiatersättningsmedel och opioidläkemedel, med påföljande ökning av antalet narkotikadöda, så hade betyget kanske till och med kunnat bli Mycket väl godkänt. Men trots detta så har den restriktiva narkotikapolitiken tjänat oss väl. Det yttersta beviset för detta är den
låga prevalensen av narkotika bland unga och framförallt i dagens
jämförelse med vad som var fallet för femtio år sedan.