I debatten om cannabis ska legaliseras eller på annat vis få en särställning mot annan narkotika dyker ofta frågan upp om att cannabis ska betraktas som ett läkemedel. Ursprunget till detta torde vara att Kalifornien 1996 fattade beslut i sitt delstatsparlament om att tillåta bruk av marijuana i ”medicinskt” syfte. Ett mycket märkligt beslut som sedan dess kraftfullt påverkat synen på cannabis inte bara i USA utan i hela välden, inklusive Sverige. Hur ska man se på detta?

Det internationella narkotikakontrollsystemet – som styrs av de tre narkotikakonventionerna – har två syften:

1. att motverka och förhindra icke-medicinsk användning av narkotikaklassade medel och
2. att se till att narkotikaklassade medel finns tillgängliga som läkemedel inom sjukvården där de gör medicinsk nytta.

Robert L. DuPont – god vän till många av oss som arbetar för en restriktiv narkotikapolitik, NIDA:s första generaldirektör, tidigare drogtsar i USA och mycket annat – skriver här om konsekvenserna av den alltmer tillåtande attityden i USA till marijuana. Fyra delstater och det federala området Washington DC tillåter nu marijuana för ”rekreationellt” bruk och ytterligare ett 30-tal delstater tillåter marijuana för ”medicinskt” bruk.
 
Ingen torde vara förvånad över att bruket av marijuana har ökat betydligt i USA under det senaste decenniet. Fördubblats faktiskt. I början av 00-talet var siffran för att ha använt de senaste 12 månaderna 4,1% i befolkningen. 2012-2013 var siffran 9,5%. De som diagnostiserats med ”marijuana use disorder” enlgt DSM IV ökade från 1,5% till 2,9%. En självklar konsekvens; fler använder – fler får problem.

På vår facebooksida gav Christopher Landin ovanstående kommentar om påföljder för ringa narkotikabrott. 
Diskussionen kring påföljder för ringa narkotikabrott är intressant och har pågått länge. Grundfrågan är om cannabisbruk fortsatt ska vara förbjudet och att det ska finnas någon form av påföljd efter ett polisingripande, vilket RNS anser. Påföljden med böter och en notering i belastningsregistret kan som Christopher Landin påpekar däremot vara kontraproduktivt.

Göteborgsposten hade den 13 juni ett par artiklar om missbruk av läkemedel. Michael Verdicchio har en intervju med en man som tidigare missbrukat ”vanlig” narkotika och alkohol men nu gått över helt till narkotikaklassade läkemedel. Den intervjuade Peter säger: ”Beroendevården är ett skämt. Visst har jag ett eget ansvar för att jag hamnat här. Men jag tycker nog att vården kommer lite lätt undan. Alla vi som är beroende av mediciner har ju fri tillgång. Det är bara att gå ut på gatan och köpa. Piller finns överallt.” Samme Michael Verdicchio skriver om problemet med narkotikalangning utanför sjukhus och beroendemottagningar i Göteborg, vilket GP rapporterat om tidigare.

Trots att detta alltså uppmärksammats i media vill ingen ta ansvar för problemet. Linda Schulz är enhetschef på Centrummottagningen vid Masthuggstorget. Bara meter utanför den mottagningen erbjöds GP att köpa narkotika. ”Det som sker utanför mottagningarna är en polisiär fråga. Det kan vi inte göra något åt”, säger Linda Schulz, till GP.

Dagens Nyheter hade 5 juni en intervju med en ung brittisk forskare, Robin Carhart-Harris, som menar att LSD och andra psykedeliska droger skulle kunna användas som läkemedel mot depressioner. Han var huvudförfattare till en studie som publicerades i en vetenskaplig tidskrift i våras. 

Forskarlaget har avbildat hur hjärnan påverkas under drogpåverkan och ser intressant ökad aktivitet. Och ett försök med psilocybin (som finns i vissa svampar) på personer med depressioner. Försöket är litet, tolv utvalda försökspersoner, resultaten uppges vara ”försiktigt positiva” i DN-artikeln. De flesta uppgavs känna sig bättre efter behandlingen, fem av dem var depressionsfria tre månader senare.