Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus har bestämt sig för att gå ur ECAD, European Cities Against Drugs, som Stockholm en gång grundade för drygt 20 år sedan. Det verkar vara MP som driver saken, Åsa Lindhagen är socialborgarråd, men med S goda minne. Man säger att beslutet grundar sig i omsorg om skattebetalarnas pengar, men jag tror inte på det. Min gissning är att man inte vill bli förknippade med en restriktiv narkotikapolitik i det debattklimat som nu råder, men man vill inte säga det rent ut. Det handlar om 120 000 kr i årsavgift som verkligen inte är mycket pengar för Stockholms stad.

ECAD hade en downperiod för några år sedan. Ekonomin slog i botten och verksamheten gick i stå. För ett par år sedan fick ECAD en ny chef, Erik Leijonmarck. Han är en mycket bra representant för en restriktiv narkotikapolitik. Uttrycker sig alltid balanserat. Både skriver och pratar bra. Gör sig bra i media. Var mycket aktiv på den restriktiva sidan i UNGASS-processen, där även jag hade en liten roll. Erik har varit inbjuden som talare när EU-kommissionen haft möten om narkotikapolitik. Och så vidare.

Många dör för att de blir förgiftade av narkotika. Hur många som dör finns det olika uppgifter om. Och hur mycket ökar dessa dödsfall årligen? Eller ökar de inte alls? Det är lätt att bli förvirrad av de olika siffror som presenteras. Allvarligt är det hur som helst.

Håkan Leifman på CAN har helt nyligen publicerat en rapport som är en djupdykning i de data som Rättsmedicinalverket (RMV) samlar in och den statistik som publiceras om dödsfall med koppling till narkotika. Rapporten är på engelska så att den kan diskuteras i ett EU-sammanhang – mycket viktigt! – vilket samtidigt gör den något svårläst. Det finns dock en sammanfattning på svenska.