Om man kokar ner det så vet jag vad som berör mig allra mest.
Det berör mig när någon tjänar pengar på att någon annan
smugglar in narkotika. Men mitt hjärta blöder när narkotikakurirer
har med sig barn som täckmantel. Barn som plötsligt inte fattar
någonting, vare sig av vart mamma eller pappa tog vägen eller vad
det är för språk som talas i landet de hamnat i.
Om man kokar ner det så kan jag inte se hur vare sig personlig
integritet eller något annat kan försvara att nyfödda, de mest
oskyldiga varelserna i världen, ska födas med abstinens av heroin
eller metadon. "De skriker på ett särskilt sätt men efter två veckor
är de lugna", förklarar en barnmorska. Två veckor. Kanske två av
de viktigaste veckorna i livet.