När jag tänder adventsljusstaken i mitt fönster, är det inte bara för min egen skull. Grannarnas adventsstjärnor i fönstren och ljusen på balkongerna lyser även för mig. Och min rödgröna slinga ger ljus till dem.

Det ger en känsla av gemenskap i mörka december.
Det som driver oss som arbetar mot narkotikans utbredning i samhället – vi gör det inte för vår egen skull. Vi gör det framförallt för barnens, ungdomarnas, föräldrarnas, syskonens och förresten för hela samhällets skull.

Vi arbetar morgon, vi arbetar kväll, vardag och helg, många jobbar gratis. De flesta känner vanmakt ibland. Vi ser droger i våra kvarter. Vi hör om dem på barnens skola, vi blir uppringda av en ledsen mamma. Vi får nyheter from ”over there” att ännu en stat ska avkriminalisera eller legalisera den allt potentare cannabisen.

Varje gång ett barn dör för att det sociala nät som skulle fångat upp och skyddat det utsatta barnet brustit. Varje gång ett barn kommer i vägen för en kula som överhuvudtaget inte skulle avlossats. Varje gång ett barn blir skrämd av en påverkad morsa, brorsa eller pappa. Då har vi vuxna misslyckats kapitalt. 
 
Det är så svårt att ta in, att alls föreställa sig hur livet slutade för de små barn som miste livet för att de inte blivit väl omhändertagna av sina föräldrar eller av oss som borde observerat och agerat. Tragiken har lett fram till att två nya lagförslag skickats på remiss till Lagrådet. Lagförslag som ska främja barnens position vid rättegångar, samt prövning vid vårdnadsöverflytt från familjehem. Barnens behov ska komma först.  

Vår vision är ett samhälle fritt från illegala droger. Jag vet att det finns krafter som vill annat. Men jag känner inte ett enda barn som vill se sin mamma eller pappa påverkad och jag har aldrig mött en förälder eller ett syskon som inte lider när deras kära missbrukar narkotika.

Det pratas mycket nu om att det inte räcker att prata. I dag ser vi konsekvenserna av att vi låtit det gå för långt i förorten. Att vi samarbetat för lite och reagerat för långsamt så att vi fått så kallade utsatta områden. Det räcker inte att reagera om vi inte agerar. Om ett barn far illa. Om samhället skär ner på skola och fritid. Om brottsbekämpande myndigheter inte får möjlighet att utveckla sina arbetsmetoder för att agera mot kriminaliteten.

Många mammor och pappor, fina men förtvivlade föräldrar som jag kommer i kontakt med, blir tagna på sängen när just deras älskade son eller dotter visar sig ha gått bakom ryggen och börjar strula med droger. Ibland sker det under sommaren; mellan högstadiet och gymnasiet, den första föräldrafria semestern eller på det där rejvet i sommarnatten som ingen vuxen hade någon aning om att det ägde rum.  Det är svårt att veta hur mycket man ska lägga sig i sitt snart vuxna barns liv. Balansen att få barnet att öppna eller sluta sig kan vara hårfin. Och just när det är som svårast kanske det behövs som mest.

Det finns inga genvägar om vi vill ha ett samhälle där så få som möjligt fastnar i narkotikahelvetet. Där så få familjer som möjligt trasas sönder av att en förälder eller ett barn blir beroende av knark. Där ett område tas över av langare med helt andra mål än att sprida långsiktig lycka.

Det finns inga genvägar, men det finns vägar för att få ett samhälle så fritt från narkotika som möjligt. Det räcker inte med vackra ord, vi behöver agera också. Ibland går det att samarbeta, ibland inte, ibland kan vi inte och ibland omöjliggör juridiken.

Andra rutiner, jobb vid köksbordet, joggingturer, applåder för vårdpersonalen. Tänk om världen på vissa sätt blir en bättre plats på andra sidan corona-pandemin, funderar Jessica Vikberg, tullare och RNS-ordförande, i ofrivillig hemmaisolering.

I tider av hemmaisolering har jag skaffat nya rutiner. Jag joggar varje morgon och äter ovanligt regelbundet. På ”lunchrasten” klockan 14 tittar jag på Folkhälsomyndighetens presskonferens. Jag har lagt av med smink, smycken och strukna skjortor under arbetet vid köksbordet och gillar att jobba i slappa klänningar.

En rutin är att prata med mina föräldrar i telefonen varje förmiddag runt halv elva. Det händer för mycket på kort tid som påverkar dem när allas vår värld krymper och oron ökar. Jag tycker inte om känslan att inte veta när vi kommer ses igen, på mammas födelsedag i maj, på pappas födelsedag i juni, till midsommar?

Min dotter fick fly London, där hon tänkt bo ett längre tag. Hennes nya rutin, sedan hon kom hem med feber, är att hon lagar muffins på nätterna. Annars sover hon och förklarar att det känns som hon har en glasskärva i lungorna. Vi förundras över att både prins Charles och premiärminister Boris Johnson kunde drabbas av covid-19.