Tysklands hälsominister vill påskynda arbetet för att legalisera cannabis. För vems skull undrar jag? Knappast för den allmänna hälsans skull. Hur kommer en legalisering påverka studieresultat, trafiksäkerhet, föräldraskap, mänskliga relationer, relationer mellan myndigheter som svensk tull och tysk dito? Det tar vi upp i detta nummer av Narkotikafrågan.

Jag var på Svenska Narkotikapolisföreningens utbildningskonferens i Uppsala under en helg i maj. Förutom en inledning med verkschefer, prisutdelningar och justitieminister Morgan Johansson så deltog cirka 450 färska och ärrade narkotikabekämpare från polis, åklagarväsende, kriminalvård, Kustbevakningen och Tullverket samt norska och amerikanska kollegor. Inte digitalt utan på riktigt igen, vilken kraft, vilka intressanta lärdomar vi har att dela med varandra. SNPF är en av RNS många vänföreningar och dess ordförande Lennart Karlsson är en god samtalspartners.

Det gäller att se helheten och arbeta tvärsektoriellt för att försöka lösa globala frågor, såsom coronapandemin och narkotikaproblem. Det är svårt, men det går, kanske ett nyårslöfte?, funderar Jessica Vikberg, RNS, i en nyårskrönika och hoppas på 2022.

Vissa saker är enkla att vänja sig vid. Att arbeta i mysbyxor och slänga på sig en skjorta och läppstift när det är dags för digitalt möte är ett exempel på det. Ändå hoppas jag på många mänskliga möten 2022.

Att varje vecka vakna till nyheter om dödsskjutningar är inget någon borde behöva vänja sig vid. Men så illa är det, och i vart fall har jag avtrubbats något mot min vilja. Jag undrar vad det gör med mig och med samhället om det numera ska till något extra extremt för att för att det ska demonstreras mot våld och ministrar ska besöka platser för dödsskjutningar tätt bevakade av media?

Jag blir allt mer övertygad om att samhället behöver vara tydligt med vad som gäller, och varför det är så. Narkotika leder till skador, för individer, deras medmänniskor och samhället. Ansvaret att förebygga och engagera sig ligger på alla. Oss alla.

En polis berättade för mig i Narkopodden om småbarnsföräldrar som beställer hem kokain som snortas efter att barnen ha somnat. Jag blir lika frustrerad som förvånad och undrar om de har med i beräkningen att de förutom att riskera sina egna barns trygghet är med och finansierar vapen där barn skjuter ihjäl barn eller som i det tragiska fallet i Biskopsgården skjuter ihjäl en polis på väg att bli pappa.

Vi väcks ännu en morgon av hjärtskärande nyheter, ännu en ung människa ihjälskjuten, ett barn skadat av förlupna kulor, en polis på väg att bli pappa blir skjuten och förblöder intill förkrossade kollegor.

Främst händer det i större och mellanstora städer, dess förorter och s.k. särskilt utsatta områden. Små och stora handeldvapen används av så unga människor att deras hjärna många gånger har flera år kvar tills de når sin fulla utveckling runt 25-års åldern. Offer berättar att det inte hjälper att vädja om du skulle bli utsatt, det skulle möjligen trigga dem ännu mer i sin, på grunda droger eller andra skäl, avsaknad av empati.

Vem vinner EM? Vilka bildar regering? Vem tar bollen, stannar upp och agerar strategiskt och satsar framåt? Jessica Vikberg, ordförande RNS, ger i en sommarkrönika tio tips om hur droger och kriminalitet skulle kunna minskas. Så att landet inte förlorar, utan stärks.
 
Mental styrka, älska det man gör och våga blicka framåt. Det är inte mina ord. Jag hörde dem just sägas av en fotbollsmålvakt i EM-studion och jag tyckte om dem. Om man har mental styrka, älskar det man gör och vågar blicka framåt och är svensk rikspolitiker så underlättar det nog denna sommar med oväntad regeringsombildning.
 
När något allvarligt händer, när något stort sker, så brukar jag – och kanske även du – först och främst tänka på hur det kommer att påverka mig och mina nära och vem jag kommer kunna hålla i handen. Livet har lärt mig att det är bra att ha en stark grund att stå på när det blåser oavsett om det är i världen eller i ens eget vardagsrum.

För bara något år sedan kändes det obekvämt att sitta på digitala möten med människor jag aldrig träffat eller som jag är van att möta IRL. Ofta var det något tekniskt som inte klaffade, men vi lärde oss och vande oss. Nu är dessa möten vardag.
Pandemiåret har lett till att RNS och Narkotikafri Skola utvecklats till att ha utbildningar, rådgivning, konferenser och möten i digitala forum. Det blir fler möten än innan och framförallt möten med fler personer, vilket vi uppskattar.

När jag tänder adventsljusstaken i mitt fönster, är det inte bara för min egen skull. Grannarnas adventsstjärnor i fönstren och ljusen på balkongerna lyser även för mig. Och min rödgröna slinga ger ljus till dem.

Det ger en känsla av gemenskap i mörka december.
Det som driver oss som arbetar mot narkotikans utbredning i samhället – vi gör det inte för vår egen skull. Vi gör det framförallt för barnens, ungdomarnas, föräldrarnas, syskonens och förresten för hela samhällets skull.

Vi arbetar morgon, vi arbetar kväll, vardag och helg, många jobbar gratis. De flesta känner vanmakt ibland. Vi ser droger i våra kvarter. Vi hör om dem på barnens skola, vi blir uppringda av en ledsen mamma. Vi får nyheter from ”over there” att ännu en stat ska avkriminalisera eller legalisera den allt potentare cannabisen.

Varje gång ett barn dör för att det sociala nät som skulle fångat upp och skyddat det utsatta barnet brustit. Varje gång ett barn kommer i vägen för en kula som överhuvudtaget inte skulle avlossats. Varje gång ett barn blir skrämd av en påverkad morsa, brorsa eller pappa. Då har vi vuxna misslyckats kapitalt. 
 
Det är så svårt att ta in, att alls föreställa sig hur livet slutade för de små barn som miste livet för att de inte blivit väl omhändertagna av sina föräldrar eller av oss som borde observerat och agerat. Tragiken har lett fram till att två nya lagförslag skickats på remiss till Lagrådet. Lagförslag som ska främja barnens position vid rättegångar, samt prövning vid vårdnadsöverflytt från familjehem. Barnens behov ska komma först.  

Vår vision är ett samhälle fritt från illegala droger. Jag vet att det finns krafter som vill annat. Men jag känner inte ett enda barn som vill se sin mamma eller pappa påverkad och jag har aldrig mött en förälder eller ett syskon som inte lider när deras kära missbrukar narkotika.

Det pratas mycket nu om att det inte räcker att prata. I dag ser vi konsekvenserna av att vi låtit det gå för långt i förorten. Att vi samarbetat för lite och reagerat för långsamt så att vi fått så kallade utsatta områden. Det räcker inte att reagera om vi inte agerar. Om ett barn far illa. Om samhället skär ner på skola och fritid. Om brottsbekämpande myndigheter inte får möjlighet att utveckla sina arbetsmetoder för att agera mot kriminaliteten.

Många mammor och pappor, fina men förtvivlade föräldrar som jag kommer i kontakt med, blir tagna på sängen när just deras älskade son eller dotter visar sig ha gått bakom ryggen och börjar strula med droger. Ibland sker det under sommaren; mellan högstadiet och gymnasiet, den första föräldrafria semestern eller på det där rejvet i sommarnatten som ingen vuxen hade någon aning om att det ägde rum.  Det är svårt att veta hur mycket man ska lägga sig i sitt snart vuxna barns liv. Balansen att få barnet att öppna eller sluta sig kan vara hårfin. Och just när det är som svårast kanske det behövs som mest.