RNS Narkotika­politiskt program

Varför bör samhället vara fritt från narkotika?

Innehållsförteckning
    Add a header to begin generating the table of contents

    Teori: Narkotikapolitikens viktigaste uppgift är att minska användandet

    Att använda narkotika är förenat med risker för den enskilde och anhöriga samt medför kostnader för samhället.1 En av riskerna med narkotika är att hjärnans belöningssystem överstimuleras och förändras. Till att börja med tar man narkotika för att få den euforiska kicken. Efter en tid fortsätter man för att slippa obehaget att vara utan drogen.

    Narkotika kan orsaka och förvärra befintlig psykisk ohälsa. Känslor av meningslöshet, håglöshet och beroende är några konsekvenser av att använda narkotika. Andra risker är depression och psykoser. Även den fysiska hälsan kan ta skada till följd av narkotikaanvändande. Ytterst finns risken att förolyckas till följd av narkotika.

    Livets möjligheter såsom relationer, studier, arbetsliv och intressen påverkas negativt om drogen tar över. Den som blivit beroende av narkotika finner att det kan vara svårt att ta sig ur beroendet med många års kamp för att uppnå drogfrihet som följd. Även anhörigas hälsa och livskvalitet påverkas negativt.2 Av den anledningen ska barn skyddas från olaglig användning av narkotika enligt artikel 33 i FN:s barnkonvention, vilken Sverige ratificerat.3

    Samhället bär kostnader för narkotika i form av kostnader för sjukvård och rehabilitering från missbruk. Narkotika utgör en stor intäktskälla för kriminella och bidrar till att rättsväsendets resurser ansträngs. Människors produktivitet i arbetslivet minskar och risken för olyckor och våldsbrott ökar.

    Varför räcker det inte med att begränsa skadorna?

    Det finns inget säkert användande av narkotika. Även narkotikakonsumtion som inte kan klassas som beroende eller missbruk innebär risker för enskilda och utgör problem för samhället. Några exempel är ökad risk för trafikolyckor, psykisk ohälsa och våldsbrott där barn och andra anhöriga, skolor och arbetsplatser blir lidande.

    Det finns heller ingen tydlig gräns mellan sådant bruk som kan beskrivas som icke-problematiskt, problematiskt, riskbruk, missbruk eller klassas som beroende. Människor kan vandra mellan tillstånden.

    Att hjälpa människor att bli drogfria och uppnå tillfrisknande fullt ut är en viktig målsättning för beroendevården. Att nöja sig med att endast begränsa skadorna av användandet är en för lågt ställd ambition. Skadereducerande åtgärder bör ses som ett komplement till, men inte ersätta, ambitionen att uppnå drogfrihet.

    Vad ger samhället rätten att hindra människor från att använda narkotika?

    Narkotika är beroendeframkallande och kan ge upphov till långtgående konsekvenser för den enskilde och för andra människor. Att bli drogfri kan ta många år av kamp för att vinna tillbaka kontrollen över sitt liv och kräver stundom insatser från den gemensamt finansierade sjukvården och välfärdsinsatser. Hela samhället påverkas av att människor använder narkotika.

    Efterfrågan på narkotika driver en kriminell marknad som orsakar skador på långt fler människor än endast köparna. Allmänheten kan skadas i narkotikauppgörelser och kriminella strukturer kan hota hela lokalsamhällen. En tillåtande inställning till narkotika riskerar enskildas frihet och samhällets trygghet.

    Hur förebygger man narkotikaanvändning?

    Genetik, personlighetsdrag och tidigare erfarenheter samt miljöfaktorer såsom kulturella mönster, sociala normer och trender i samhället förklarar varför vissa lockas att använda narkotika.

    Konsumtionen av narkotika är ingen given storhet. Den kan påverkas genom politiska beslut. Grundförutsättningen är att inte tillåta narkotika fritt i samhället vilket nästan alla jordens länder förbinder sig till genom att ha ratificerat FN:s tre narkotikakonventioner.4 Därutöver behöver man förebygga användning, förhindra tillverkning och smuggling av narkotika samt erbjuda vård och stöd för de som vill sluta. Ett sätt att benämna en sådan politik är restriktiv narkotikapolitik.

    Vad är en restriktiv narkotikapolitik

    I Sverige har vi en vision om ett samhälle fritt från narkotika. Det är en god vision att sträva mot, även om ett visst användande i praktiken alltid kommer att existera. En restriktiv narkotikapolitik vilar på tre ben:

    • Minska efterfrågan på narkotika genom förebyggande insatser. Den narkotika som inte kan förhindras nå konsumenter till följd av rättsväsendets insatser bör mötas genom efterfrågebegränsande insatser. Allmänpreventiva insatser, interventioner för tidig upptäckt, strukturerat drogförebyggande arbete i skolmiljöer och på arbetsplatser är viktiga beståndsdelar för att förebygga narkotikaanvändande. Lagstiftning spelar en normerande roll för att minska efterfrågan på narkotika.

    • Minska på efterfrågan genom vård och behandling. De som trots allt hamnar i beroende av narkotika och/eller lider skada till följd av sitt användande har behov av god vård och stöd för att på bästa sätt tillfriskna från missbruk. En god missbruksvård och ett inkluderande socialt sammanhang som välkomnar människor tillbaka efter behandling ökar chansen att tillfrisknandet blir långsiktigt hållbart och minskar efterfrågan på narkotika.

    • Begränsa tillgången på narkotika. Utgångspunkten i en restriktiv narkotikapolitik är att inte tillåta produktion, försäljning och icke-medicinskt användande av narkotika. De flesta av jordens länder har förbundit sig till detta genom undertecknandet av FN:s narkotikakonventioner. Därutöver behöver länder säkerställa att åtaganden om att minska användning samt komma åt illegal produktion, smuggling och distribution efterlevs. Mot den bakgrunden har rättsväsendet en viktig roll att spela för att minska tillgången på narkotika i samhället.

    RNS är av uppfattningen att den restriktiva narkotikapolitiken ständigt behöver vidareutvecklas genom insatser på alla områdena.

    Praktik: Vad behöver göras konkret?

    Sveriges narkotikakonsumtion är på en stabilt låg nivå vid en internationell jämförelse, men behöver minskas. Ungdomars användande är konstant och unga vuxnas är endast svagt ökande. Dock kan vi se en generell trend av ökad normalisering och acceptans av narkotika vilket kan antas komma att öka användningen i framtiden. Det är därför viktigt att förekomma att cannabisindustrin får fotfäste i Sverige och i Europa och kan verka för att etablera cannabis på allvar i vårt samhälle.

    Den narkotikarelaterade dödligheten ligger på en fortsatt hög nivå men har minskat med cirka 25 procent sedan toppåret 2015. Problemet är komplext och kräver eftertanke för att mötas. Ett flertal statliga utredningar och myndighetsrapporter har identifierat brister och glapp i systemen som gör att människor faller mellan vård och andra stödåtgärder. En stor andel av dem som dör till följd av narkotika har haft flertalet kontakter med vårdenheter.

    En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Rättsväsendets insatser på narkotikaområdet skulle kunna vässas ytterligare genom att rättsvårdande myndigheter ges de resurser och befogenheter de behöver för att störa handeln med narkotika i Sverige. Ett system med alternativa påföljder kan vara värt att prövas för att ytterligare motivera unga narkotikaanvändare att genomgå vård och behandling i stället för böter.

    Följande är konkreta förslag RNS vill se genomförda under nuvarande mandatperiod.

    Kommunal och regional infrastruktur för prevention

    Systemet med kommunala drogsamordnare och länssamordnare är av stor betydelse för kunskapsspridning, samordning, genomförande och uppföljning av insatser inom ANDTS-området.

    Folkhälsomyndighetens rapport om den svenska narkotikasituationen 2021 visar att den totala arbetstiden för att samordna och planera ANDT-förebyggande arbete minskade från 148 till 79 årsarbetskrafter mellan åren 2011–2020. CAN:s preventionsindex visar en liknande fallande trend i landets kommuner.

    RNS föreslår: 

    • Att resurserna ökas till den nivå som gällde före 2011

    Skolans förebyggande arbete

    En bra skolgång är oumbärlig för att lägga grunden till bra levnadsvillkor och utgör en viktig skyddsfaktor för att ungdomar inte utvecklar negativa beteenden såsom narkotikaanvändning. För att skolor ska kunna förebygga narkotikaanvändning effektivt behövs ANDTS-policys som beskriver skolans förebyggande arbete, tydliggör rutiner och vilka insatser som ska vidtas vid elevers riskbeteende och vid misstänkt narkotikaanvändning.

    För att säkerställa ett systematiskt förebyggande arbete i enlighet med skolans ANDTS-policy finns idag en certifieringsstandard för en drogfri skola. En sådan standard är metodneutral och utgör ett viktigt stöd för skolans ledning i ett systematiskt arbete. För att få god effekt behöver en certifiering omfatta många skolor och skolor ges incitament att genomgå en sådan certifiering.

    Utöver certifiering är det viktigt att skolornas elevhälsoenheter ges likvärdiga möjligheter att verka för en god elevhälsa genom tidiga upptäckter och insatser. Skollagen föreskriver endast att det ska finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator och sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses, däremot finns inte angivet i vilken omfattning.

    Skillnaden mellan kommuner i resurser till elevhälsan är dock stor. Enligt en kartläggning genomförd 2020 skilde resursen mellan 11 420 och 2 480 kronor per elev. Den stora skillnaden i resurser till elevhälsan är inte försvarbar.

    När skolor gör orosanmälan till socialtjänsten om en elev uppstår allt för ofta ett glapp i informationen mellan skolan och socialtjänsten. Bristande samverkan och kontroll i samband med tidig upptäckt och tidiga insatser gör att insatserna inte blir lika effektiva som de skulle kunna vara.

    RNS föreslår:

    • Att regeringen avsätter resurser och erbjuder skolor möjligheten att kostnadsfritt genomgå en certifiering för en drogfri skola enligt standarden RS2360

    • Att en förändring av Skollagen görs där en lägsta nivå i resurs per elev fastställs

    • Att lagstiftningen förändras och att skolan och socialtjänsten har skyldighet till vad som kan kallas operativ samverkan. Det skulle möjliggöra att viss information kan delas och gemensam planering och uppföljning av insatser kan göras.

    Sammanhållen vårdkedja

    Allt för många med beroendeproblematik och/eller psykisk ohälsa hamnar ”mellan stolarna” mellan vårdinsatser och sociala åtgärder och får inte de insatser de behöver. En del återfaller i onödan i missbruk eller förolyckas till följd av glapp i systemen som hade kunnat förhindrats. För andra blir resan mot tillfrisknande längre än vad den annars hade behövt vara.

    För att bättre organisera vård- och stödinsatser är det viktigt att utredande, vårdande och eftervårdande insatser fungerar i en sammanhållen vårdkedja. Ansvaret behöver tydliggöras och eventuellt lagstiftas. Civilsamhälle och näringsliv kan bidra till tillfrisknandet och minska återfallsrisken genom att erbjuda personer i tillfrisknande möjligheter till personlig utveckling och arbete.

    RNS föreslår:

    • Utred möjligheterna till en rättighetslagstiftning för personer i beroendeproblematik, så att insatsen inte fördröjs eller hamnar på fel nivå.

    Hem för vård och boende

    Hem för vård och boende (HVB-hem) behöver ges möjligheter för att kunna skapa ett bra behandlingsklimat. För att hindra en destruktiv utveckling för boende behöver personal få möjlighet att söka igenom utrymmen efter droger och vapen.

    RNS föreslår:

    • HVB hem får lagstöd så att de kan säkerställa unna säkerställa insatsens syfte och på ett proportionerligt sätt kunna skydda och begränsa hemmen från droger och vapen.

    Bättre påföljder för unga vuxna vid ringa narkotikabrott

    Att en ungdom (barn under 18 år) blir gripen av polis med narkotika i eller på kroppen är en varningssignal om att ungdomen har ett riskbeteende. När narkotikabrottet handlar om ringa sådant (eget bruk eller innehav för eget bruk) kan rättsväsendets ingripande bli en möjlighet för samhällets aktörer att undersöka huruvida den unge håller på att utveckla ett narkotikaproblem och, om så är fallet, erbjuda stöd och hjälp.

    Inom ramen för påföljdssystemet för unga lagöverträdare finns förutsättningar för socialtjänsten att fånga upp om barnet har ett begynnande narkotikaproblem genom att de kan lagföras till en vårdinsats, som syftar till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. Detta system tycks i huvudsak fungera väl.

    För unga vuxna (18–20 år) som grips och lagförs för ringa narkotikabrott finns dock inte samma förutsättningar för informationsutbyte och samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet och därför inte samma möjligheter att utdöma vård och stödinsatser – här är det i stort sett alltid bötesstraff som gäller. Om samma rättsliga förutsättningar fanns som för barn kunde modellen utökas till att omfatta även den äldre målgruppen som begår narkotikabrott av ringa grad.

    RNS föreslår:

    • Att regeringen utreder möjligheterna diversifiera den rättsliga reaktionen för gruppen 18 -20 år vid ringa narkotikabrott

    Diversifierade påföljder för så kallat rekreationsbruk

    För dem som inte har fastnat i ett narkotikaberoende utan använder narkotika i rekreationellt syfte, sk ”partyknarkande” föreslår vi att man inför meningsfulla allmänpreventiva påföljder, som ska kunna kombineras med eller ersätta dagsboten (böter). Detta i syfte att avskräcka och göra det mindre attraktivt att använda narkotika. Sådana påföljder skulle kunna vara temporärt indraget pass eller körkort.

    RNS föreslår:

    • Se över möjligheterna att kombinera och variera påföljder för dem som inte är inne i ett beroende men nyttjar droger för rekreationellt bruk

    Politiskt ledarskap för att motverka legalisering av cannabis i Europa

    Trenden mot legalisering av cannabis sprider sig från amerikanska delstater och Kanada till Europa.

    En legalisering av cannabis innebär ett brott mot FN:s narkotikakonvention Single Convention från 1961, EU:s Schengenavtal och andra regelverk inom EU. Legaliseringen drivs på av en cannabisindustri som, likt tobaks- och alkoholindustrin, verkar för sina intressen att liberalisera lagstiftningen och utöka sin marknad.

    I detta läge krävs därför ett politiskt ledarskap för både den inhemska politiken och på EU-nivå som kan stå emot den legaliseringstrend som nu även kommit till Europa.

    RNS föreslår:

    • Att regeringen tar initiativ till en dialog och samordning mellan de EU-länder som motsätter sig en legalisering för att värna FN:s narkotikakonventioner och EU-rätten.

    • Att regeringen markerar mot andra länder som bryter mot FN:s narkotikakonventioner att efterleva dessa.

    Källor