Fakta och funderingar kring Nya Socialtjänstlagen

Lagen fortsätter att vara en målinriktad ramlag, vilket innebär att kommunerna får ett stort eget ansvar men inom tydligare ramar. Ett särskilt fokus i den nya lagen är det förebyggande arbetet – att identifiera problem tidigt och erbjuda hjälp innan de växer sig stora, vilket både sparar resurser och minskar mänskligt lidande.

Nedan följer kortfattad information om innehållet i förändringarna. Delarna hänger ihop och kompletterar varandra och handlar som förväntat om förebyggande, lätt tillgänglig och insatser utan behovsprövning.

Det finns en språklig stringens i lagen och det som socialtjänsten erbjuder nu skall heta insatser.

Begreppet missbruk ersätts med skadligt bruk och beroende. Detta då det i en mängd olika förbarbeten i olika frågor och utredningar har ansetts som stigmatiserande med orden missbruk och missbrukare.

Förebyggande

Socialtjänsten ska arbeta förebyggande. Proaktivt i stället för reaktivt.

Det skall ske en förflyttning från myndighetsutövning till att tidigt förebygga sociala problem medan problemen är mindre och lättare att hantera.

Brottsförebyggande

Tilläggsdirektiv som kom så sent som november 2024.

Socialtjänsten ska arbeta för att förebygga och motverka brottslighet (alla åldrar).

Barn och unga: Socialtjänsten ska särskilt arbeta för och ta initiativ till att förebygga och motverka brottslighet bland barn och unga. Kommunen fick häromåret även ett brottsförebyggande ansvar på kommunnivå.

Lätt tillgänglig

Socialtjänsten ska vara lätt tillgänglig.

Det skall vara lätt att komma i kontakt med socialtjänsten, även digitalt och utanför kontorstid.

Socialtjänsten skall finnas där folk finns för snabbare insatser, på enklare sätt.

Planering

Socialtjänsten ska medverka i samhällsplaneringen, exempelvis vid utformning av bostadsområden.

Planera insatser för enskilda, ha god kännedom om medborgarnas behov.

Man ska särskilt våga in behov av tidigt förebyggande insatser, samverka med regionen och andra aktörer vid behov.

Kunskap

Verksamheten skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Precis som i Skollagen och Hälso- och sjukvårdslagen.

Bedriva systematisk uppföljning av insatserna för att få kunskap om effekter.

Socialtjänsten blir således både kunskapskonsument och kunskapsproducent.

Verksamheten skall präglas av god kvalitet, som tidigare. Ruttiner och arbetsmetoder – alla verksamheter inte bara barn och unga, (detta har redan i praktiken funnits).

Insatser utan behovsprövning

Ny befogenhet i den nya lagen. Det anses av många som den enskilt viktigaste förändringen i den nya lagstiftningen.

Kommuner har nu möjlighet att erbjuda insatser direkt, utan utredning. Det är inget krav men en möjlighet. Det sker utifrån identifierade behov och vilka målgrupper som berörs är upp till varje kommun.

Syftet är att kunna ge insatser på enklare sätt och att sänka trösklarna till insatserna.

Krav på dokumentation finns. Undantag av dokumentationskrav för uppgifter av personliga förhållanden kan gälla insatser till grupper som annars hade varit svåra att nå, vilket nämnden har beslutat om. Det gäller särskilt grupper som annars har svårt att söka hjälp och där det finns stigma, exempelvis personer som säljer sex eller har skadligt bruk och beroende.

Möjlighet att ge insatser till barn från 15 års ålder utan samtycke från vårdnadshavare

Nedanstående insatser måste även fortsättningsvis föregås av utredning, behovsbedömning och beslut.

• Kontaktperson, kontaktfamilj
• Vård i familjehem eller HVB
• Vård i hem enligt LVU, LVM
• Vård av barn och unga (18-20 år) i HVB, jourhem, stödboende, skyddat boende
• Särskilt boende äldre, bostad m. särskilt stöd funktionsnedsättning
• Korttidsboende
• Ekonomiskt bistånd

BISTÅNDSBESTÄMMELSEN I Socialtjänstlagen delas in i två former:

Insatser för personliga behov – skäliga levnadsförhållanden Insatser för ekonomiska behov – skälig levnadsnivå

Jämställd

Portalparagrafen utökas: Socialtjänsten ska främja jämlika och jämställda levnadsvillkor. Enligt mätningar har jämställdheten minskat i Sverige på senare år.

SÖKBARA OROSANMÄLNINGAR – Tidigare har orosanmälningar som efter åtgärd eller förbandsbedömning inte lett till utredning inte kopplats till personakt viket lett till att man missat återkommande anmälningar.

Omedelbara skyddsbedömningar för barn ska dokumenteras i personakt.

Förändringsprocessen och kommunernas omställning

Övergången till den nya lagen innebär en omfattande kulturförändring för socialtjänsten, med krav på nya arbetssätt, system och samarbeten. Kommuner har olika förutsättningar men samtliga har behövt analysera sina lokala behov, engagera folkvälda, medborgare och bygga om sina strukturer. Staten har avsatt rned för att stötta processen till och med 2028. Flera nationella myndigheter som Socialstyrelsen och SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) kommer att hjälpa kommunerna med övergången.

Relevans för narkotikapolitiken

I takt med den demografiska utvecklingen ökar andelen äldre, samtidigt som antalet barn minskar. Det innebär ett ökat behov av resurser, men färre personer i arbetsför ålder som kan bidra med skattemedel. Därför blir förebyggande insatser för alla mycket viktigare – särskilt när årskullar ännu viktigare – särskilt när det gäller narkotikaproblematik, som riskerar att skapa stort lidande och kostnader för hela samhället.

Socialtjänsten har redan idag skyldighet att arbeta uppsökande kring missbruk, särskilt bland unga. Men implementeringen varierar. Insatserna omfattar flera olika områden – t.ex. skola, sjukvård, polis är inte inbyggd överallt. Socialnämden har också en skyldighet att rapportera nya droger och förändringar i missbruksmönster till Folkhälsomyndigheten – något en del kommuner tycks ha varit ovetande om. I planeringen finns socialtjänsten med (ördel involvera kommunala drog- och brottsförebyggare i analyser av behov.

En vision om ett dropp att nå är personer i riskbruk och beroende, eftersom de sällan söker hjälp själva. Här kan nya insatser utan behovsprövning sänka tröskeln till stöd. Anhöriga, barn och äldre påverkas i hög grad av skadligt bruk och beroende, och deras perspektiv måste ges större utrymme.

En restriktiv narkotikapolitik som kombinerar förebyggande arbete med tydliga krav och stöd kan vara ett sätt att skapa trygghet och stabilitet parat med tillgängsbekämpning.

Data, forskning och underrapportering

Flera studier visar att skadligt bruk och beroende och utsatthet ofta är underrapporterat till socialtjänsten. I den stora NUSO-studien (Nationell uppföljning av socialtjänstens omställning) visade det sig att av 21 000 barnärenden var bara 12 % ansökningar – resten inkom via orosanmälningar. Endast 4 % av 21 000 orosanmälningar gällde barn och unga i riskbruk för alkohol och 15 % föräldrars skadliga bruk. (NUSO PM 2 2025)

JUNS rapport (IOGT-NTO:s organisation) uppskattar att bara 1 % av alla barn som växer upp med skadligt bruk och beroende i hemmet får hjälp från socialtjänsten. Detta visar på allvarliga brister i upptäckt och insatser. Det rör sig om flera hundra tusen barn som under uppväxt lever i miljö med skadligt bruk eller beroende.

Samtidigt visar CAN:s skolundersökning att narkotikaanvändning bland ungdomar är stabilt högre i gymnasiet än årskurs nio. Det alarmerande att många har flera vänner som brukar narkotika, kring 50% i några kommuner i Västra Götaland och det är avaliggaste sättet att få narkotika är genom kamrater. (CAN droguaneundersökning 2023 med Västra Götalagsregionen)

Skadligt bruk och beroende förekommer också i äldreomsorgen och hemtjänst– något som samhället ännu saknar effektiva lösningar för.

Tidlig upptäckt och uppsökande arbete är viktigt beträffande för de äldre.

Även missbruksutredningen 2011 visar att endast 1 av 5 söker hjälp det gäller även alkohol.

MISSBRUKSBEHANDLING OCH ANSVARSFÖRDELNING

Det råder osäkerhet kring framtiden för psykosociala insatser som behandlingshem och kommunal öppenvård. Samsjuklighetsutredningen är färdig, och ANDTS-strategin löper ut 2025 utan känd fortsättning. Regionerna får ett större ansvar för beroendevård, medan kommunernas ansvar begränsas till bostad och sysselsättning. Frågor väcks om vem som ska ta ansvar för behandlingar med drogfrihet som mål. Hurdant stöd och beslut om avslag inte längre kan överklagas. Rättigheter är viktiga att behöva mer.

Det ser ut att ske en gradvis ideologisk förskjutning i narkomanvårdspolitiken. Istället för att hjälpa människor till drogfrihet förkommer lättner på att minska skador. Kritiker menar att detta kan vara farligt och värdelöst – inte minst för barn minsta viset upp i missbruksmiljöer, unga på glid eller för samhällets långsiktiga hållbarhet och trygghet. Synen på tvångsvården kan också komma att ändras från LVM till LPT. Vad händer när personer är så påverkade och har nedbrytande betydde att de inte längre kan göra fria val? Konsekvensanalyser av förestående förändringar i behövs. Omsorgsestiska dilemman behöver beaktas i byggst av narkomanvårdspolitiken. Samhällets rätt att ingripa inte bara för individen utan även för omgivningens skull, barn, familj, vänner, samhälle.

Kriminalpolitiken har tvärtom svängt fokus från gärningsman till offer och samhälle och trygghet. Cirka 70% av dömda i alla brottskategorier har missbruksproblematik. (Kriminalvårdens och BRÅs rapporter)

En annan fråga är kontrakstvård – ett alternativ till fängelse där individen får behandling som skall skötas. Siffror visar att behandling minskar risk för återfall i brott. Kontrakstvård är ett gemensamt ansvar mellan kriminalvård och socialtjänst, men frågar nu att Kriminalvården ensam ska stå för detta. (Vägar till ett tryggare samhälle (SOU 2024:54) Det kan försvåra samordningen mellan insatser, stöd och uppföljning och i socialtjänstagens planering av insatser om stöd eller brottsförebyggande ansvar om det inte är nära för socialtjänsten.

Samtidigt oroar slentranösning i skademinimering i form av boendeuppboenenden där drogfrihet inte är krav, där det tvärtemot ordet minimerring istället visat sig vara större misär och utsatthet i boendeformen.

Övergivningens perspektiv, samhälle och anhöriga saknas i förskjutningen av narkomanvårdspolitiken. Rättighetsfrågan att kunna få vård drogfri behandling och fungerande vårdkedjor är fortsatt viktig.

Erfarenheter från länder som Kanada och USA visar att liberal narkotikapolitik kan få katastrofala följder – med ökad misär, brottslighet och dödsfall. Nu vänder opinionen i dessa länder varför just därför lära av andras misstag, istället för att upprepa dem.

En vision för ett drogfritt samhälle med tydliga insatser och verktyg för att förebygga, behandla och motverka narkotikaanvändning, är fortfarande central för att skapa trygghet och hållbarhet. Socialtjänstlagen pekar mot mål, mer än behov, ger stöd i form av tydliga politiska mål, medel och visioner i Narkotikapolitiken. Individer och personer i missbrukets bojor behöver hopp och resultat.

Samverkan och ansvar

Återkommande kritik gäller bristande samverkan. Trots krav i Förvaltningslagen och hänvisningar om att myndigheter ska samarbeta, fungerar detta ofta dåligt i praktiken. Gränsdragning mellan kommun, region och stat – ibland kallad “någonannanism” – hindrar effektivt stöd till utsatta. Samordnad individuell plan finns men mer tvärprofessionell team kan behövas samt exempelvis tillgång till avgiftingsplatser.

NArkotikafrågan kräver därför ett gemensamt ansvar

mellan stat, kommuner, regioner, civilsamhälle för att behövs visioner, samordning och politisk vilja för att skapa ett samhälle där människor aktivt upptäcks, söker och får hjälp i tid – inte när det är för sent för individ och omgivning. Tillsammans med andra förändringar så är ny socialtjänstlag ett steg på vägen.

Erik Wikström
RNS vice ordförande