Kontrollera hela vägen till patienten

Kontrollen av narkotikaklassade läkemedel behöver bli bättre i hela kedjan, skriver Jessica Vikberg, RNS, i detta debattinlägg.

Narkotikaklassade läkemedel kan vara livsviktiga för den som behöver dem. Men de kan också orsaka stor skada om de används av någon annan än den patient som fått dem förskrivna eller om de hamnar på den illegala marknaden.

Därför behöver kontrollen omfatta mer än själva förskrivningen. Det måste också gå att följa vad som händer med läkemedlen efter att de lämnat apoteket – och säkerställa att de verkligen når den patient som de är avsedda för.

Risk behöver tas på allvar

Regeringens utredning om oegentlig läkemedelsförskrivning, SOU 2026:19, har fokus på förskrivningen. Men risken för svinn och läckage upphör inte när läkemedlet har expedierats. Om narkotikaklassade läkemedel försvinner på vägen kan patienten bli utan sin behandling, samtidigt som läkemedlen kan hamna i händerna på andra.

Det gäller bland annat läkemedel som används inom LARO, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende. Dessa läkemedel är en viktig del av behandlingen för många patienter, men det finns också risk för att de säljs vidare eller på annat sätt läcker ut från behandlingen. Risken behöver tas på allvar, samtidigt som kontrollåtgärder måste utformas så att de inte försvårar för patienter att få den behandling de behöver.

Sjukvårdspersonal har tillgång till narkotikaklassade läkemedel och därmed också ett stort ansvar för att de hanteras på ett säkert sätt. Det väcker frågor om hur arbetsgivare arbetar för att förebygga svinn, upptäcka avvikelser och agera när läkemedel saknas.

Har aldrig drogtestats

Aneth Olofsson, legitimerad sjuksköterska, har tidigare lyft frågan om brist på sammanhållen kontroll från recept till patient. På vår fråga om slumpmässiga drogtester av personal som hanterar narkotikaklassade läkemedel svarar hon: ”Jag menar också att drogtester för vårdpersonal skulle kunna vara en konkret åtgärd. Till exempel personal inom hemtjänst, sjuksköterskor och läkare. Jag och andra kollegor som kan ha arbetat mer än 20 år inom vården, med daglig tillgång till narkotikaklassade preparat, har aldrig drogtestats, eller ens fått frågan”

Aneth Olofsson fortsätter: ”Vårdförbundet har ju märkligt nog haft ståndpunkten att drogtester skulle vara integritetskränkande. Jag tycker det är svårt att förstå. Jag hade gärna hört deras nuvarande syn på frågan. Det är väl minst lika integritetskränkande när narkotika försvinner på en arbetsplats och en hel arbetsgrupp hamnar under misstanke, med följden att alla börjar misstänka varandra.”

Hon lyfter också arbetsgivarens ansvar: ”Det finns ju också ett ansvar för kommuner, regioner och andra arbetsgivare, både när det gäller säkerheten kring läkemedel och kring arbetsmiljön för dem som arbetar där.”

Respekt för integreteten

Frågan om drogtester behöver hanteras med respekt för den personliga integriteten och inom ramen för gällande regler. Samtidigt måste arbetsgivare kunna arbeta systematiskt för att förebygga att narkotikaklassade läkemedel försvinner eller missbrukas på arbetsplatsen. Det handlar både om patientsäkerhet och arbetsmiljö.

Det kan också finnas en viktig omsorgsaspekt. Om en medarbetare själv har utvecklat ett beroende behöver arbetsgivaren kunna upptäcka problemet och erbjuda stöd och hjälp. Att blunda för problemet skyddar varken medarbetaren, kollegorna eller patienterna.

Från förskrivning till patient

Sveriges narkotikarelaterade dödstal har minskat under senare år, men arbetet för att minska dödligheten måste fortsätta. En stor del av de narkotikarelaterade dödsfallen är kopplade till opioider, där även narkotikaklassade läkemedel spelar en roll.

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, uppmärksammade redan 2022 behovet av bättre kontroll av förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel, bland annat starka smärtstillande opioider och läkemedel som används inom LARO.

Nu behöver perspektivet breddas ytterligare. Det räcker inte att kontrollera vem som skriver ut läkemedlet. Vi behöver också veta vad som händer med läkemedlet efteråt och om det verkligen når den patient det är avsett för.

Kontrollen behöver därför omfatta hela kedjan – från förskrivning och expediering, via vårdens hantering och överlämningen till patienten. Först då kan vi bättre upptäcka svinn och avvikelser, minska risken för läckage och samtidigt värna de patienter som är beroende av sina läkemedel.

Författare: Jessica Vikberg, ordförande Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle