När vården missar målet

I dagens missbruksvård finns en tydlig trend: Allt fler får läkemedel eller substitutionsbehandling redan vid det första kontakterna med vården. Två personer, som själva sett utvecklingen från insidan – Steve Ottosson, tidigare beteendevetare i behandling och ordförande i föreningen Beroendevårdens Framtid, och Farzin Khajouei, terapeut och tidigare beroende i över tre decennier – ser detta som ett oroande skifte.

De menar att ambitionen om ett drogfritt liv håller på att försvinna ur fokus. I stället blir mediciner – ofta med beroendepotential – ett förstahandsalternativ. Deras gemensamma budskap är tydligt: Missbruksvården måste våga satsa mer på individanpassad behandling, längre vårdtider och snabbare insatser när en person faktiskt ber om hjälp.

SNABBA RECEPT – LÅNGSAMMA LÖSNINGAR

Steve Ottosson har arbetat i många år med opinionsbildning och kunskapsinhämtning kring beroendevård. Han beskriver hur läkemedelsassisterad behandling har blivit en standardlösning även där den inte behövs. Enligt honom sker en förskjutning där mediciner ersätter det som tidigare byggt på relation, tid och behandling: – Vi ser att många får läkemedel direkt, utan att någon utreder vad individen verkligen behöver. Den långsiktiga planen – att hjälpa människor till ett drogfritt liv – försvinner i snabbheten.

Ottosson menar att tidsbristen i vården driver på utvecklingen: Det går snabbare att skriva ut ett preparat än att ge en person sammanhållen behandling, stöd och uppföljning.

”JAG VAR FAST I 31 ÅR – INTE EN ENDA GÅNG FICK JAG HJÄLP NÄR JAG BAD OM DET”

Farzin Khajouei arbetar idag som terapeut i öppenvården och är medlem i Beroendevårdens Framtid. Hans perspektiv skiljer sig genom att vara helt och hållet erfarenhetsbaserat. Han levde i ett tungt missbruk i 31 år. Nu har han varit nykter och drogfri i 20 år.

En sak återkommer i hans berättelse: När han sökte hjälp fick han ofta vänta, ibland i månader. Och när hjälpen väl kom var den inte anpassad efter hans situation – och nästan alltid för kort. Efterbehandling kunde dessutom innebära vistelser på hem där det florerade hur mycket droger som helst. Hans bild är att dagens system upprepar samma misstag: – Människor som ber om hjälp måste få det direkt. Det går inte att vänta på en utredning som tar 2-4 månader. Motivationen är färskvara. Om vården öppnar dörren snabbt gör det enorm skillnad.

Khajouei beskriver också att många i dag erbjuds läkemedel i stället för behandling som går på djupet: – Målet måste vara drogfrihet. Ingen vill leva på substitut hela livet. Man behöver verktyg, tid och stöd, inte bara mediciner.

LÄNGRE VÅRDTID – INTE SNABBARE UTSKRIVNINGAR

Både Ottosson och Khajouei menar att en central del av problemet är att vårdtiderna blivit kortare. Det finns en före- ställning i systemet om att behandling ska gå fort – trots att missbruk är komplext och ofta livslångt. Och 60-70 % faller tillbaka i missbruk, vilket är enorma kostnader för samhället.

Deras erfarenhet är att återfallen minskar markant när vården får ta den tid som krävs. För vem kan egentligen besluta hur mycket återhämtning en människa behöver? För vissa betyder det några månader, för andra längre än så. Poängen är att behandlingen ska avgöras av individens behov, inte av kommunala eller regionala budgetramar.

SAMARBETE OCH SAMVERKAN NÖDVÄNDIGT

När det gäller samsjuklighet är det avgörande att personal med specialistkompetens inom respektive sjukdomstillstånd är delaktiga i behandlingsprocessen, menar Khajouei. Personer som lever med både en psykisk ohälsa och en beroendeproblematik behöver ett samordnat och samlat stöd. Om vårdgivare arbetar parallellt men utan att samverka riskerar individen att falla mellan stolarna, vilket kan leda till bristande kontinuitet och i värsta fall försämrat mående.

Därför är ett nära och strukturerat samarbete mellan sjukvården, behandlingsenheten och beroendemottagningen helt centralt. Det handlar inte bara om att utbyta information, utan om att skapa en gemensam behandlingsplan där patientens behov, resurser och mål står i centrum. Detta tas upp i den pågående Samsjuklighetsutredningen (SOU 2021:93), som väntar på att politiskt beslut ska fattas för att kunna genomföras. Ottosson menar att – Ambitionen i Samsjuklighetsutredningen är att ingen ska hamna mellan stolarna, vilket naturligtvis är positivt. Men det vi befarar är att man mer och mer bortser från drogfri behandling och/eller bortser från drogfrihet som huvudmålet i behandlingen. Vårt budskap är att drogfrihet är möjligt och ska vara det huvudsakliga målet. Vi menar att det går att få ett bra liv och att det går att bli drogfri – det finns många som har lyckats med det.

OLIKA BEHANDLINGSFORMER – BÄTTRE RESULTAT

Behandlingsformer såsom Tolvstegsbehandling, som är en evidensbaserad och väl beprövad metod, kan spela en viktig roll i detta, hävdar Khajouei. Många upplever att strukturen, gemenskapen och den tydliga riktningen inom tolvstegsprogrammet bidrar till både motivation och långsiktig stabilitet. Programmet erbjuder dessutom en social och känslomässig trygghet i mötet med andra personer som delar liknande erfarenheter och strävar åt samma håll. Denna känsla av sammanhang kan vara avgörande för att individen ska fortsätta sin förändringsprocess även när det är svårt. Ottosson infogar: – Tolvstegsbehandlingarna har haft en avgörande betydelse för många. Men det är också viktigt att man inte kommer tillbaka till sina gamla miljöer efter utskrivning, utan väljer en nykter och/eller drogfri gemenskap.

Samtidigt kan KBT vara en mycket effektiv metod eftersom den ger individen konkreta verktyg för att förstå sina tankemönster, hantera impulser och förändra beteenden som vidmakthåller beroendet, säger Khajouei. Kombinationen av KBT och tolvstegsprogrammet kan därför bli särskilt kraftfull – KBT ger de individuella strategierna, medan tolvstegsprogrammet erbjuder det långsiktiga stödet, gemenskapen och den personliga utvecklingen.

Att integrera dessa behandlingsformer och utgå från helheten hos varje patient ökar chanserna för hållbar återhämtning. Därför är samarbete, tydliga rutiner och en gemensam förståelse mellan alla aktörer avgörande när det gäller att möta och behandla samsjuklighet på bästa sätt.

EN VÅRD MED RIKTNING – TILLBAKA TILL MÅLET

Föreningen Beroendevårdens Framtid förespråkar en återgång till grundprincipen att missbruksvård ska syfta till drogfrihet.

Mediciner kan vara ett verktyg, men inte ett mål i sig. Narkotikadöden består av väldigt mycket läkemedel, hävdar Ottoson. Och sammanfattar: – De flesta vill inte vara kvar i kriminalitet. Människor kan förändras. De kan bli drogfria. Vi måste sluta ge upp om dem innan behandlingen ens har börjat. Khajouei fyller i: – Jag är ett levande exempel. Om jag fick 31 år med missbruk, men 20 år i frihet, då finns det hopp för alla – bara de får rätt hjälp.

SLUTSATS

Det gemensamma budskapet från både Steve Ottosson och Farzin Khajouei är tydligt: Missbruksvården behöver mer tid, mer flexibilitet och mindre automatiska medicinlösningar. Dessutom krävs samordning mellan olika instanser och behandlingsprogram för att uppnå bästa resultat. När människor söker hjälp måste de få det direkt, och behandlingen ska ha ett långsiktigt mål: Att fler människor ska kunna leva helt drogfria liv. För mer information om Beroendevårdens Framtid och kontakt: https://www.beroendevardensframtid.se/

Text: Ann Carrin.